Vitvinge av den flygande sanden
(Intronovell och även ett framtida kapitel i Vanderland)
Vad gjorde gumman här?
Mardigan lät budbäraren leda väg
genom stadens rökfyllda inferno, kryddat av lukter så blandade i
nattvinden att de enskilda ingredienserna bara med svårighet kunde
urskiljas: oset från tjäran i husens timmerstommar, stekt läder
och avsvett hår, allt mot den fond av glödgade malmer som var
stadens egen. Frågan följde honom i sin tur.
Varför hade mirandan av Arda kommit
till Gaaz Ulul så snart? Striderna måste rimligtvis fortfarande
rasa på östra Saphyna.
Från himlen hade bränderna tett sig
avgränsade, rentav vackra, levande blomsterarrangemang utbredda över
det svarta berget, vagt arrangerade längs grändernas sträckning.
Att vandra genom förödelsen på marken var däremot en mardröm
utan hopp om morgon. Den ranske stamledaren hostade åter och
skyggade i nästa ögonblick inför hettan från ett brinnande
träkolsmagasin.
”Lugal agoranni, vi kommer snart fram
till en bro där luften blir klarare”, ursäktade sig vägvisaren.
Hans egen stad brann, ändå gladdes hjärtat. Mannen var uppväxt
här på Saphyna, men av utspätt sardiskt blod, sprungen ur en av
dessa lågsläkter som stannat kvar för att blidka gudinnan Subarda
när trakorierna invaderat ön hundrafemtio år tidigare. Nu var
gudinnans folk hemma igen, starkare än någonsin. Aldrig mer skulle
man låta sig fördrivas från västra moderjorden.
Mardigan avskydde stadsgyttret, tyckte
över huvud taget inte om att gå på marken, Subarda eller ej. Ändå
måste hans grip Krasnipera få vila efter två dygns oupphöriga
strider. Han hade lämnat djuret med höljda vingar bland
artfränderna på den högåker som valts för myllans ålder, och
sedan nöjt konstaterat hur ingen av de andra flygarna vågat närma
sig sig hästkadavret som bjöds förrän Krasnipera ätit de bästa
bitarna, detta trots att alla griparna skränade av hunger.
Blodvadarens fotspår
(Intro till äventyret)
Jag gick i fält för Blodvadaren
ända till slutet – tolv år inalles blev det, även fast jag
sällan gitter räkna tal bortom fingrarnas mängd numera. Vad jag
själv heter kan likaså kvitta för ingen lär sjunga sånger över
mitt minne sedan jag dött. Låt istället vem som gitter skuffa mig
ner i närmsta skreva som en annan uttjänt gammelgalt vartill ingen
har aptit. Alltsedan barna mina gick åt i rödsoten har fingrarna
ändå mist glädjen runt svärdsgreppet. När ingen finns kvar att
svinga morsgummans klinga efter mig kan ävenså detta kvitta. Barna
dog medan vi fritog södra handelsleden över Korald, aln för aln i
leran den regniga sommaren efter trevintern - må de små fröjdeligt
leka på annersides ängder. Min Omermynda gick undan till en skog
med sin sorg och ingen har sett henne efterledes.
2 kommentarer:
Låter spännande! Ska se om jag kan hitta dina böcker på biblioteket -fantasynörd som jag är! :)
Helena: Kul att du blev intresserad. Jag skriver som sagt på sista delen av fyra i serien för tillfället.
Skicka en kommentar