Kastykes glädje

Pengar och framgång

I Bibelns första Timotierbrev skriver Paulus att "Kärleken till pengar är roten till allt ont". Den synen delas inte alls på Paratorna. På den trakoriska huvudön är penningen liksom kärleken till guld istället helig. Man ser inte pengar som krassa och kalla utan istället som något abstrakt rent, en sublimering av mänsklig strävan, det Kastykerkyrkan kallar transsubstantiering av arbete. Nya sfärens orden inrättades i Tricilve samtidigt med kronolabens invigning för att befrämja och renodla förmeringen av guld som en högre form av fruktbarhet. Intjänandet gavs samtidigt ställning som sakrament.

Fördelningen av rikedomar har aldrig ifrågasatts på något som liknar vår världs marxistiska grunder utan människor uppfattar tillvaron på alla nivåer som en kamp där det hela tiden gäller att klättra högre på samhällsstegen. Generellt tror folk att de bemedlade förtjänar sin rikedom. Skyddsgudinnan Kastykes första bud lyder också:

Kastyke älskar den som älskar sig själv

Dyrkan av abstrakta värden har tillsammans med tron på gudarnas gunst lett till en närmast socialdarwinistisk syn med religiösa förtecken på Paratorna. Indelningen i samhällsklasser är tydlig men gränserna mellan klasserna ses inte som strikta utan tvärtom uppmuntras klättrande liksom dumhet och dådlöshet hånas. Apan är symbol för socialt och ekonomiskt klättrande, gärna med ett lurigt flin i synen. Den klumpigt klamrande grisen är istället symbolen för stillastående och tillbakagång. Ofta avbildas dessa djur tillsammans på affärstalismaner. Eftersom framgång beundras så finns inga hämningar vad gäller att skryta med eller visa sin rikedom. Det inger respekt att lura någon i affärer utan att bryta lagen och den som låter sig luras får skylla sig själv under mottot "Caveat emptor!" - "Må köparen passa sig!" I synnerhet gäller detta farlänningar vars rättsliga skydd är närmast obefintligt om de inte anlitat hjälp.

Den religiösa tron på sublimering av värden har gjort ekonomin mer avancerad än under vår egen världs renässans. Att sälja en ko och få pengar duger nog för enkelt folk men väcker knappast beundran på marknaden. Finare är att avleda värden, dvs att driva abstraktionen så långt möjligt från det konkreta. Andelsbolag, försäkringar och rättighetshandel i flera led är vanliga liksom handel med karvstockar och andra värdeinstrument. Vindväxlarnas sekt strävar mot allt luftigare finansiella derivat där målet är att skapa helt flyktiga bubblor inom vilka egentligen ingen längre begriper hur värden åsätts eller ens vad som köpes och säljes. Även sysslor som tullindrivning och rättsskipning läggs ofta ut på entrepenad, där exempelvis publikaner tar procent av indrivna tullintäkter.

Paratorniernas störste helgon Famrahjold sålde enligt sägnerna ett undermåligt parti kläde till skeckerna men lät sig hellre styckas än att anullera affären. Riksrådets enheter - Bodâkens limbes - är uppkallade efter helgonets kroppsdelar där även Nya sfären motsvarar den heliges öga.


Pengar och lag

Man kan lätt tro att affärslivet i Tricilve och andra stora städer på Paratorna är ett helt oreglerat slagfält men så är inte alls fallet. Det finns visserligen ganska få lagar på området men de som finns upprätthålls skoningslöst i syfte att skydda den heliga marknadens förutsättningar för vilka Investalerna på Bokrind är religiösa väktare.

Det som regleras hårdast i lagarna är förutom rent riksbevarande grunder: äganderätt, standarder, skråindelning, tullar och skatter, avtalrätt och annat marknadsstyrande. Tolkningarna i det enskilda fallet sysselsätter sedan kadrer av domstolar, yrkesvittnen och lagvrängare. Precis som monoteism ses monopol som skadligt, men i praktiken säljs ensamrätter av myndigheterna även om dessa ofta är tidsbegränsade. Man kan säga att riket har monopol på monopol medan näringsidkare som av egen kraft dominerar sin näring bekämpas när de överstiger en viss tröskel. Det finns till och med sanktionerade Kastykerkapare och en särskild militär styrka - monoharmerna ägnade att störa monopolhandel.

Syltfingrarnas gille har tagit fasta på att nå gudinnans gunst just genom att nå framgång så många olika affärsområden som möjligt och undvika monopol. De kladdigast insyltade når hederstiteln Pickelpust och tillåts färga fingrarna röda för att demonstrera sin höga roffarstatus. De kan till och med adlas till rövarbaroner för sina bedrifter. Den legendariske baron Gyllenfinger anses ha anlagt huvudstadens första fontän som ett monument över sin förmåga att krama vatten ur en sten.


Pengar och patriotism

Den trakoriska patriotismen sätter sin prägel på ett i övrigt tämligen amoraliskt affärsliv och samhälle. Eftersom riket står som garant för kommersiella excesser, fredlig handel, skyddat ägande och vräkigt leverne anses det som en plikt även för de rika att främja dess fortbestånd. Donationer till den offentliga nyttan förväntas och ses med välvilja liksom att sprätta pengar omkring sig för pöbelns trevnad. I orostider bör de rika ställa sina privata styrkor till förfogande för rikets bästa. Någon polis finns inte i vår tids bemärkelse och mycket kan passera, inte minst genom mutor, men kliver någon över gränsen vad gäller statsfientlig verksamhet eller allvarligt störande av ordning eller affärsliv så slår Bodâkens myndigheter till brutalt och plötsligt, ofta via militären, och då fokuseras det mindre på lagrum och mer på effekt.

Morgind dansar och ler

Jag läser just boken Världen av igår, författad av Stefan Zweig, en lika välskriven som vemodig skildring av nittonhundratalets första del. Författaren begick också självmord när boken skrivits färdigt.

Det slog mig under läsningen att jag skulle vilja ha en stad i den trakoriska världen som motsvarar Wien under sent 1800-tal fast flyttad till renässansen förstås; en stad där de sköna konsterna och vetenskapen frodas, dit genier från hela kontinenten reser för att verka och blomstra bland gelikar. Adel och rika köpmän tävlar om att bli mecenater för kreatörer och bada i glansen från uruppföranden och tillägnan - i själva verket en nödvändighet för att uppnå social ställning på denna åldrade plats som passerat sin historiska höjdpunkt. Skickligheten vad gäller det militära, affärsmässiga och politiska är i motsvarande mån begränsad och mindre högaktad. Soldater utmärker sig hellre genom sina yviga paraduniformer och sin ståtlighet än genom mod och skicklighet. Detta är en prunkande men lätt överblommad stad med överdådig arkitektur som dock visar ålderssprickor.

Om Tricilve i viss mån är Rom och New York medan Fontra Cilor är Babylon så skulle staden bli deras motsats men med en väl så intressant potential.

Jag tänkte föreslå staden Morgind i Tulmald. Ludenbrand pratar redan i Slaktare små med beundran om poeten Willa av Morgind så inget motsäger klangen. I Bladverk får vi reda på att Tulmald producerar utmärkt vin. Grannskapet passar också bra. Grannområdet Vitrike är en asköken befolkad av ett tuaregliknande hästfolk vilket tillåter kontrast så att staden inte blir en kopia av sin europeiska motsvarighet. Öknen och vulkanlandet bortom inspirerar konstnärer till betraktelser över fåfängligheten med sin karga skönhet. Länderna i söder, Gonza och Katalbi, är mer hårdföra, härjade som de är av långa religionskrig mellan monoteister och polyteister vilket givit folket i Tulmald avsmak för militärism. På ön Noroma ligger Abzulvans centrum. Valima längre åt väster är en religiös stat tillägnad solguden Valliman. Grannen Klomellien liknar Tulmald såtillvida att man är ett fredlig land utan expansionistiska ambitioner, men Klomellien är en republik mer med fokus på tekniska konster än på konst. Kulturen i området är jorisk och minst 1500 år gammal, en koloni ursprungligen tillhörig de tidiga jorpagniska utvandrarnas huvudstad Sandagura i Treipo under hamsulernas kejsartid.

Vad tror ni?

Nattliv i slummen

Ytterligare ett kapitel avslutat. Jag lämnar denna korta, avslutande scen från Tricilves slumdistrikt Myrstacken som smakprov:

Trashankarna kryllade som myror över sin livlöse fånge och baxade med gemensamma krafter upp honom på en handkärra. De rullade vagnen förbi den döda hästen där kvartersfolket satt tysta runt elden utan att våga se upp, slitna mellan impulsen att fly in i grändernas trygghet och driften att stanna hos sitt festbyte.
”Ingen har sett och ingen har hört! Begrips?” Anföraren drämde påken mot en häststek på halster för att markera allvar. Flottet skvatt och fräste när det regnade över glödbädden. ”Dä bli nya tider nu! Begrips?”
Alla teg och alla tycktes förstå. Men trompettspelerskan, vars namn var Kornilla da Morgimma efter stadsdelen Gimorra, följde utan att missa så mycket som en takt i sitt spel Skunkrövarna med ögonen när gruppen drog vidare. Först när versen klingat ut slutade hon blåsa och försvann genast in i den motsatta riktningens mörker.

Spelvärld kontra romanvärld

På Fria ligans blogg har en diskussion blivit aktuell om hur stor rörelsefrihet äventyrsskapare har när det gäller att jämka spelets Trakorien till romanernas Trakorien. Jag skrev ett förtydligande av min syn på saken och lägger ut det även här:


Ända sedan de gamla spelens tid har alternativa versioner av Trakorien dykt upp. Detta ligger i spelets natur och är något jag verkligen vill uppmuntra. Jag har skrockande läst många krönikor om händelser som jag själv inte kunnat hitta på och som ofta tagit helt andra vägar än de jag beskriver. Inte minst gäller det själva konfluxen där ju åtta olika utfall skisserades i ursprungsmodulen. Jag har alltså inga problem med att någon anpassar Trakorien efter eget tycke och smak.

Problemet uppstår egentligen bara när det rör Fria ligans officiella material eftersom ambitionen har varit att rollspelet Svavelvinter ska vara kompatibelt med romanerna. Svårigheten blir än större därför att romanerna inte skrivits färdigt eller ens planerats färdigt ännu. Som författare och ursprunglig skapare av Trakorien tar jag mig handlingsfrihet såtillvida att jag bara anser sådant spikat som står i tidigare romaner och gärna håller öppet allt som inte måste bestämmas. Jag har dessutom ett starkt motstånd mot att använda andras material i mina romaner. Det innebär att om någon annan lagt fast företeelser i områden som jag ska skriva om så har jag att välja på att strunta i vad som sagts eller anpassa mig, en anpassning som blir större ju större genomslag det fastlagda får på världen.

Kopplingen mellan spelvärld och romanernas värld ger fördelar som är uppenbara men också nackdelar enligt ovan. Det är olyckligt om dessa förhållanden upplevs som repressiva och jag tror heller inte att de ska behöva vara det.

Förslag till vägar framåt:

* Det står var och en fritt att skriva icke officiellt material efter eget huvud och, förmodar jag, även att publicera det även om jag inte vet Fria ligans inställning till detta. Jag kunde även tänka mig att Ligan publicerade "kontrafaktiskt" material så länge avvikelsen påpekades.
* Skriv modulära äventyr om ett begränsat område vars förhållanden inte påverkar omvärlden i någon större utsträckning. Risken för kollisioner ökar ju större geografiskt område som avhandlas eller när gudar, storpolitik och metafysiska förhållanden blandas in.
* Skriv om platser som är färdigbehandlade i romanerna. Jag ska försöka få ur mig någon guide om detta även om det är lite svårt: jag behöver i och för sig inte detaljbeskriva så många fler platser i Trakorien men större områden kommer att omnämnas summariskt pga kriget.
* Skriv om ett historiskt skeende, exempelvis Klavykernas rike, de galna milackerna eller De grå eminensernas tid eller Marjura före Svavelvintern.
* Förlägg handlingen till Trakoriens närområde på Argond.
* Undvik visa "heta" områden såsom ransarderna, Tricilve och Marjura under den närmaste tiden

Synpunkter?

Traxorien

Peter Larsson översätter som bäst Svavelvinterspelets snabbregler till engelska och ställde frågan om jag föredrar att skriva landets namn Trakorien eller Trakoria på engelska. Jag genmälde att man även kan tänka sig Tracoria och Trachoria exempelvis som Trachorian empire och säkert fler alternativ ändå. Frågan kvarstår dock och nu frågar jag efter era åsikter - gärna underbyggda med argument. Man kan ju tänka sig att "k" låter exotiskt för en engelskspråkig men det är inget jag kan avgöra. Ursprunget är hur som helst "att andas fritt". I vår värld har jag hämtat namnet från luftstrupen, lat. trachea, vilket inte står med någon stavning alls i SAOL men med "k" i SAOB online.

Synpunkter efterlyses alltså.

Ett glas vatten

En föreläsare pauserar ibland för att fukta munnen medan han överblickar sina anteckningar eller ser ut över publiken. Så känner jag mig idag. Kan ingen komma med några uppmuntrande ord utan att för den sakens skull bli inställsam? Kanske berätta en anekdok?