Jag går fånigt leende genom rummen efter att ha sett ett utkast från Martin Bergström till omslaget för Slaktare små. Martin har behållit strukturen från Svavelvinteromslaget med en huvudperson i förgrunden och en flod i bakgrunden men bilderna är ändå helt olika och färgsättningen annorlunda åt det rödare hållet, vilket passar titeln. Scenen är i princip hämtad från det första avsnitt ur Slaktare små som medföljde pocketversionen av Svavelvinter. Som alltid är bilden mycket välgjord och man riktigt känner ångorna och stanken från Fontra Cilors förfallna palatsområde.
Bilden gjordes inför marknadsföringen, men kan dessvärre inte visas ännu. Jag skrev för samma ändamål följande förslag till baksidestext som ni i alla fall kan få läsa:
Trakorien blöder guld efter förlusten av svavelkolonierna på Marjura och riket knakar i fogarna. Kampen skärps mellan kejsarsidan och Nya sfären. Som nyutnämnd sköldbärare dras Praanz da Kaelve snart in i en härva av lögner och politiska mord där fullt inbördeskrig hotar. Samtidigt berättar hans agenter att ärkefienden Ransard smider planer på en invasion.
De mystiska shaguliterna har givits skulden för svavelsabotaget. Sekten var tidigare kejsarinnans andliga rådgivare, något som Nya Sfären gärna påpekar. Nu ryktas det att deras mästare Shagul har vaknat ur sin grav och kommit till Trakorien för att bevaka sina intressen. Praanz da Kaelve anar att större saker än freden står på spel när den beryktade mördarligan RhabdoRana på löpande band börjar avliva Trakoriens siare och stjärnskådare. I Tricilves gränder kan han höra barnen sjunga visan 'Slaktare små' men bara en handfull mäktiga trollkarlar är medvetna om ordens dolda budskap.
Slaktare små är fortsättningen på romanen Svavelvinter och utgör andra delen i Krönikan om den femte konfluxen.
lördag 22 januari 2011
söndag 16 januari 2011
Arhem i lågor
Jag deltar i arbetet med det nya rollspelet parallellt med redigerandet av Slaktare små. Jag och Tomas Härenstam utformar som bäst ett introduktionsscenario. Målet är att allt ska finnas färdigt så att den som är nyfiken på spelet direkt ska kunna börja testa reglerna på välkänd mark.
Valet har fallit på att använda staden Arhems sista dagar som introduktionsscenario, dvs det som avhandlas i slutkapitlen av romanen Svavelvinter. Faktiskt tycker jag att detta har visat sig vara en mycket bra idé. Parallellt med själva spelet och introduktionen till reglerna så får man nämligen flera saker på köpet:
* en upptakt till det "Nu" som vi definierade för spelet och som just sammanfaller med svavelkolonins fall
* en karta över och beskrivning av Arhem som för många redan är bekant mark
* spelvärden för flera viktiga personer såsom Praanz da Kaelve och Robur Rödvad att använda även i andra sammanhang. Eftersom dessa personer är ganska välkända blir de också bra exempel på hur man gör rollpersoner
* en introduktion till den politiska krisen i Trakorien
* möjlighet att själv brodera ut med inslag från romanerna eller de gamla spelen
Min huvuduppgift har blivit att utforma de sex färdiga roller som erbjuds spelarna, presentera dem med övertygelser, erfarenheter, mål, kriser etc medan Tomas fyller på med ramverket och gör anpassningar så att beskrivningarna stämmer med reglerna. En särskilt spännande uppgift har varit att finna beröringspunkter, beroenden och potentiella motsättningar mellan rollerna så att de får anledning att interagera i scenariot. Jag har förstås utgått från romanen men även lagt in en del nya kopplingar och situationer som jag tyckte blev riktigt spännande. Därtill kommer en mycket kort beskrivning av alla kringpersoner i staden.
Vi bör vara klara inom någon månad och låter förmodligen några grupper testspela scenariot.
Valet har fallit på att använda staden Arhems sista dagar som introduktionsscenario, dvs det som avhandlas i slutkapitlen av romanen Svavelvinter. Faktiskt tycker jag att detta har visat sig vara en mycket bra idé. Parallellt med själva spelet och introduktionen till reglerna så får man nämligen flera saker på köpet:
* en upptakt till det "Nu" som vi definierade för spelet och som just sammanfaller med svavelkolonins fall
* en karta över och beskrivning av Arhem som för många redan är bekant mark
* spelvärden för flera viktiga personer såsom Praanz da Kaelve och Robur Rödvad att använda även i andra sammanhang. Eftersom dessa personer är ganska välkända blir de också bra exempel på hur man gör rollpersoner
* en introduktion till den politiska krisen i Trakorien
* möjlighet att själv brodera ut med inslag från romanerna eller de gamla spelen
Min huvuduppgift har blivit att utforma de sex färdiga roller som erbjuds spelarna, presentera dem med övertygelser, erfarenheter, mål, kriser etc medan Tomas fyller på med ramverket och gör anpassningar så att beskrivningarna stämmer med reglerna. En särskilt spännande uppgift har varit att finna beröringspunkter, beroenden och potentiella motsättningar mellan rollerna så att de får anledning att interagera i scenariot. Jag har förstås utgått från romanen men även lagt in en del nya kopplingar och situationer som jag tyckte blev riktigt spännande. Därtill kommer en mycket kort beskrivning av alla kringpersoner i staden.
Vi bör vara klara inom någon månad och låter förmodligen några grupper testspela scenariot.
torsdag 13 januari 2011
Första redigeringen klar
Pust!
Efter någon månads slit har jag redigerat hela manuskriptet en första gång och nu färdigställt det i sådant skick att det utan blygsel åtminstone ska kunna visas för en redaktör. Mitt fokus har under denna redigeringsrunda varit att fylla i logiska luckor, släta ut motsägelser och nå någon slags koherens i berättelsen. Arbetet har så här långt rört problem som i vilket mentalt skick en vargman egentligen befinner sig i efter att delvis ha blivit flådd, huruvida en man i kvinnokropp ska kallas 'han' eller 'hon', hur man beskriver en värld där allt finns i bestämd form och en annan värld som saknar tom rymd. Dessutom har jag funderat över hur en havsvarelse beskriver en flodmynnning och hur man duellerar med magiska begrepp eller besegrar en demon.
Pyssel kort sagt.
Nu börjar jag från början igen och tänker denna gång mer på det språkliga flytet, hur olika personer presenteras för läsaren och hur de uttrycker sig konsekvent.
Det ska bli kul att äntligen kunna visa manuskriptet för någon annan och kunna diskutera detaljerna.
Efter någon månads slit har jag redigerat hela manuskriptet en första gång och nu färdigställt det i sådant skick att det utan blygsel åtminstone ska kunna visas för en redaktör. Mitt fokus har under denna redigeringsrunda varit att fylla i logiska luckor, släta ut motsägelser och nå någon slags koherens i berättelsen. Arbetet har så här långt rört problem som i vilket mentalt skick en vargman egentligen befinner sig i efter att delvis ha blivit flådd, huruvida en man i kvinnokropp ska kallas 'han' eller 'hon', hur man beskriver en värld där allt finns i bestämd form och en annan värld som saknar tom rymd. Dessutom har jag funderat över hur en havsvarelse beskriver en flodmynnning och hur man duellerar med magiska begrepp eller besegrar en demon.
Pyssel kort sagt.
Nu börjar jag från början igen och tänker denna gång mer på det språkliga flytet, hur olika personer presenteras för läsaren och hur de uttrycker sig konsekvent.
Det ska bli kul att äntligen kunna visa manuskriptet för någon annan och kunna diskutera detaljerna.
måndag 3 januari 2011
Mina bonusbarn
Nä, jag har inte flyttat ihop med någon småbarnsmamma men jag skulle ändå vilja yvas över mina bonusbarn.
I åttiotalets slut var jag drygt trettio år gammal, skrev på spelserien om den femte konfluxen och bodde i ett radhusområde utanför Uppsala där det fanns många ungdomar. Eftersom jag alltid har varit lekfull så spelade jag fotboll, innebandy, baseboll och rollspel och dataspel med pojkarna i området. De gick med mina hundar och klippte mitt gräs ibland medan jag hjälpte dem med läxor och gav dem råd om livet och flickvänner (hundarna var bra kontaktmedel och lånades ut i detta syfte). Samtidigt rollspelade många tonåringar från annat håll i Trakorien. Jag har en hel pärm med brev från den tiden när ju inte internet fanns och jag brukade svara på alla brev jag fick.
Hur som helst så tänkte jag ju inte så mycket på att alla dessa ungdomar en dag skulle växa upp och dra vidare på olika banor genom livet. Det roliga är att många av dem, nu i trettiofem-fyrtioårsåldern, hör av sig igen bara för att säga hej och prata om gamla goda tider. Många av dem har jag dessutom nytta av eftersom de är lite av varje: historiker, lärare, språkvetare, konstnärer, docenter, musiker och läkare, alla med specialkunskaper och alla mycket hjälpsamma när jag behöver råd. Jag skulle tro att jag har kontakt med kanske ett trettiotal.
Till min glädje så märker jag att våra kontakter från den tiden har betytt lika mycket för många av dem som de har gjort för mig. Helt enkelt förefaller det väldigt bra för tonåringar att ha vuxna personer i närheten som inte är deras föräldrar och som de kan prata med lite mer jämställt. Jag har alltid tänkt att om det visar sig att jag har fel om efterlivet och faktiskt ställs inför sankte Pär så ska jag hävda till mitt försvar att barn och djur alltid gillat mig. Till allmän sorg så skulle samma typ av samvaro förmodligen vara omöjlig idag eftersom många föräldrar skulle undra om jag var pedofil. Antagligen skulle jag själv dra mig för att släppa ungdomar så nära inpå mig just pga risken för sådana misstankar, men på den tiden tänkte inte folk i sådana banor.
Däremot överväger jag allvarligt att engagera mig i någon form av ungdomsarbete - typ läsa läxor med de som behöver och så. Finns inte mycket som slår känslan av att varit någon annan till glädje.
I åttiotalets slut var jag drygt trettio år gammal, skrev på spelserien om den femte konfluxen och bodde i ett radhusområde utanför Uppsala där det fanns många ungdomar. Eftersom jag alltid har varit lekfull så spelade jag fotboll, innebandy, baseboll och rollspel och dataspel med pojkarna i området. De gick med mina hundar och klippte mitt gräs ibland medan jag hjälpte dem med läxor och gav dem råd om livet och flickvänner (hundarna var bra kontaktmedel och lånades ut i detta syfte). Samtidigt rollspelade många tonåringar från annat håll i Trakorien. Jag har en hel pärm med brev från den tiden när ju inte internet fanns och jag brukade svara på alla brev jag fick.
Hur som helst så tänkte jag ju inte så mycket på att alla dessa ungdomar en dag skulle växa upp och dra vidare på olika banor genom livet. Det roliga är att många av dem, nu i trettiofem-fyrtioårsåldern, hör av sig igen bara för att säga hej och prata om gamla goda tider. Många av dem har jag dessutom nytta av eftersom de är lite av varje: historiker, lärare, språkvetare, konstnärer, docenter, musiker och läkare, alla med specialkunskaper och alla mycket hjälpsamma när jag behöver råd. Jag skulle tro att jag har kontakt med kanske ett trettiotal.
Till min glädje så märker jag att våra kontakter från den tiden har betytt lika mycket för många av dem som de har gjort för mig. Helt enkelt förefaller det väldigt bra för tonåringar att ha vuxna personer i närheten som inte är deras föräldrar och som de kan prata med lite mer jämställt. Jag har alltid tänkt att om det visar sig att jag har fel om efterlivet och faktiskt ställs inför sankte Pär så ska jag hävda till mitt försvar att barn och djur alltid gillat mig. Till allmän sorg så skulle samma typ av samvaro förmodligen vara omöjlig idag eftersom många föräldrar skulle undra om jag var pedofil. Antagligen skulle jag själv dra mig för att släppa ungdomar så nära inpå mig just pga risken för sådana misstankar, men på den tiden tänkte inte folk i sådana banor.
Däremot överväger jag allvarligt att engagera mig i någon form av ungdomsarbete - typ läsa läxor med de som behöver och så. Finns inte mycket som slår känslan av att varit någon annan till glädje.
söndag 19 december 2010
Musik som inspiration
Jag spelar alltid musik i bakgrunden när jag skriver.
Alltid.
Jag tillämpar en slags "method writing" där jag med olika medel söker förflytta mig in i scenen och in i sinnestämningen hos de jag skriver om och då är musiken oslagbar. Musikaliskt är jag allätare och lyssnar lika gärna till det senaste på topplistorna som klassiskt, gamla skillingtryck, kletzmer, argentinsk tango, musicals, visor och jazz m.m.; kort sagt, vad som helst som jag rent subjektivt gillar.
Rent praktiskt kan sångtexter störa när man samtidigt brottas med formuleringar, så instrumentell musik är lättare att använda. Klassiskt har också den fördelen att styckena är längre och ofta behåller samma stämning rakt igenom. Detta sagt så har jag ofta ändå använt modernare musik med text som inspiration då jag skriver. Jag lyssnar då på samma låt gång på gång på gång tills jag inte längre registrerar sången annat än som ljud.
Exempel:
* Kapitlet "En natt på den kala klippan" är döpt efter Mussorgskijs stycke med samma titel
* Häxan Fundibéra är skriven med Lady Gagas Bad Romance spelad om och om igen i lurarna.
* Stämningen på värdshuset "Den pilske prelaten" i Fontra Cilors hamnkvarter har jag hämtat från Kumpania Zelwers Fiore a Kamenka (En kul detalj: jag skrev till Jean-Marc Zelwer om saken och vi hade ett trevligt meningsutbyte på Facebook)
* I Svavelvinter skrev jag Perrima helt under inflytande av Robyn men när hon nu (Perrima, inte Robyn) tagit en mer tragisk vändning har jag använt Eminem och Rihanna's Love the Way you Lie
* I kapitlet om diFolterna ror ett par av huvudpersonerna över stilla hav under fullmåne. Jag har då låtit dem prata med ord hämtade ur Richard Dehmels dikt Verklärte Nacht och förstås under skrivandet spelat Schönbergs tonsättning av dikten.
* I samma kapitel pågår en extatisk rituell dans och då har jag förstås lyssnat och tittat på originalbaletten till Våroffer
Sedan finns det förstås en mängd mer ospecifik musik som jag bara lyssnar på för att nå en viss sinnesstämning: Nirvana, Arvo Pärt, tango med Aníbal Troilo, Rachmaninoff, Bach m.m. m.m.
Av någon anledning har jag ändå alltid tänkt följande cellostycke
av Shostakovitj som signaturmelodi till Trakorien och jag spelar ofta det stycket inför en skrivsession. Jag tycker att rytmen och disharmonin passar landet.
Alltid.
Jag tillämpar en slags "method writing" där jag med olika medel söker förflytta mig in i scenen och in i sinnestämningen hos de jag skriver om och då är musiken oslagbar. Musikaliskt är jag allätare och lyssnar lika gärna till det senaste på topplistorna som klassiskt, gamla skillingtryck, kletzmer, argentinsk tango, musicals, visor och jazz m.m.; kort sagt, vad som helst som jag rent subjektivt gillar.
Rent praktiskt kan sångtexter störa när man samtidigt brottas med formuleringar, så instrumentell musik är lättare att använda. Klassiskt har också den fördelen att styckena är längre och ofta behåller samma stämning rakt igenom. Detta sagt så har jag ofta ändå använt modernare musik med text som inspiration då jag skriver. Jag lyssnar då på samma låt gång på gång på gång tills jag inte längre registrerar sången annat än som ljud.
Exempel:
* Kapitlet "En natt på den kala klippan" är döpt efter Mussorgskijs stycke med samma titel
* Häxan Fundibéra är skriven med Lady Gagas Bad Romance spelad om och om igen i lurarna.
* Stämningen på värdshuset "Den pilske prelaten" i Fontra Cilors hamnkvarter har jag hämtat från Kumpania Zelwers Fiore a Kamenka (En kul detalj: jag skrev till Jean-Marc Zelwer om saken och vi hade ett trevligt meningsutbyte på Facebook)
* I Svavelvinter skrev jag Perrima helt under inflytande av Robyn men när hon nu (Perrima, inte Robyn) tagit en mer tragisk vändning har jag använt Eminem och Rihanna's Love the Way you Lie
* I kapitlet om diFolterna ror ett par av huvudpersonerna över stilla hav under fullmåne. Jag har då låtit dem prata med ord hämtade ur Richard Dehmels dikt Verklärte Nacht och förstås under skrivandet spelat Schönbergs tonsättning av dikten.
* I samma kapitel pågår en extatisk rituell dans och då har jag förstås lyssnat och tittat på originalbaletten till Våroffer
Sedan finns det förstås en mängd mer ospecifik musik som jag bara lyssnar på för att nå en viss sinnesstämning: Nirvana, Arvo Pärt, tango med Aníbal Troilo, Rachmaninoff, Bach m.m. m.m.
Av någon anledning har jag ändå alltid tänkt följande cellostycke
av Shostakovitj som signaturmelodi till Trakorien och jag spelar ofta det stycket inför en skrivsession. Jag tycker att rytmen och disharmonin passar landet.
lördag 11 december 2010
Rätt svar längst ner
Ilibaurien styrs av två råd, alkurian med inriktning på alkemi respektive komedianternas råd som leder de heliga skådespelen. Till dem båda är oraklet Nastigast knutet, och hans mening inhämtas inför alla viktiga beslut. Komedianternas skådespel är tänkta att rena (1) det drogtyngda folkets tanke som förberedelse inför dess slutliga pånyttfödelsen, men Nastigast har kommit till en annan insikt: det är inte publiken, ilibauriens folk som behöver renas utan själva dramat (2) med dess klimax, den femte konfluxen. Något är fel i överföringen (3) från den gudomliga ritningens till världen. Emellertid väntar han ingen förståelse för sin åsikt utan inser att han måste lämna Ilibaurien för att själv finna ledtrådar till hur verkligheten ska regisseras. Problemet är att han väger flera hundra kilo och sedan barnsben lever i en porslinsbyggnad vars dörrar är för små för att han ta sig ut.
Samtidigt frodas missuppfattningarna (4) i övriga Trakorien. Brior Brådfot är efterlyst av Digeta Longa som varande samhällets fiende nummer ett i maskopi med shaguliterna. Shagul tvingas för sin del resa till Trakorien sedan hans ovetande klon Mogerland tagit livet av sig när det gick upp (5) för honom att han bara är en av fem kopior av samma människa.
hur ska detta sluta? Tja, ni får väl hänga på när nästa del publiceras i vår.
Rätt svar är Aristoteles poetik som jag just läser och som faktiskt lägger ett par pusselbitar på plats, särskilt när det gäller Nastigasts agenda.
1 - Katarsis - reningen
2 - Mythos - intrigen
3 - Mimesis - avbildningen
4 - Hamartia - "the fuck-up"
5 - Anagnorisis - insikten
Samtidigt frodas missuppfattningarna (4) i övriga Trakorien. Brior Brådfot är efterlyst av Digeta Longa som varande samhällets fiende nummer ett i maskopi med shaguliterna. Shagul tvingas för sin del resa till Trakorien sedan hans ovetande klon Mogerland tagit livet av sig när det gick upp (5) för honom att han bara är en av fem kopior av samma människa.
hur ska detta sluta? Tja, ni får väl hänga på när nästa del publiceras i vår.
Rätt svar är Aristoteles poetik som jag just läser och som faktiskt lägger ett par pusselbitar på plats, särskilt när det gäller Nastigasts agenda.
1 - Katarsis - reningen
2 - Mythos - intrigen
3 - Mimesis - avbildningen
4 - Hamartia - "the fuck-up"
5 - Anagnorisis - insikten
onsdag 1 december 2010
Pocketen i handeln
Nu har jag bläddrat i det första tryckta exemplaret av romanen Svavelvinter i pocketversion. Det inköptes på Sf-bokhandeln i Stockholm ungefär tjugo minuter efter att jag varit där och konstaterat att boken ännu inte hade kommit in. Inhandlaren Robin Iversen hade med sig boken till vårt möte på det nystartade Monks Café i Gamla stan. Jag får trösta mig med att en låda med mina friexemplar på väg och bör komma hit innan helgen.
Spontant såg det bra ut men jag återkommer med kommentarer när jag fått mina exemplar och hunnit granska dem lite mer i lugn och ro. Bland annat ska jag läsa igenom de två avsnitten ur Slaktare små vilka säkert har redigerats sedan de lämnades till tryck.
Spontant såg det bra ut men jag återkommer med kommentarer när jag fått mina exemplar och hunnit granska dem lite mer i lugn och ro. Bland annat ska jag läsa igenom de två avsnitten ur Slaktare små vilka säkert har redigerats sedan de lämnades till tryck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
