Jag går fånigt leende genom rummen efter att ha sett ett utkast från Martin Bergström till omslaget för Slaktare små. Martin har behållit strukturen från Svavelvinteromslaget med en huvudperson i förgrunden och en flod i bakgrunden men bilderna är ändå helt olika och färgsättningen annorlunda åt det rödare hållet, vilket passar titeln. Scenen är i princip hämtad från det första avsnitt ur Slaktare små som medföljde pocketversionen av Svavelvinter. Som alltid är bilden mycket välgjord och man riktigt känner ångorna och stanken från Fontra Cilors förfallna palatsområde.
Bilden gjordes inför marknadsföringen, men kan dessvärre inte visas ännu. Jag skrev för samma ändamål följande förslag till baksidestext som ni i alla fall kan få läsa:
Trakorien blöder guld efter förlusten av svavelkolonierna på Marjura och riket knakar i fogarna. Kampen skärps mellan kejsarsidan och Nya sfären. Som nyutnämnd sköldbärare dras Praanz da Kaelve snart in i en härva av lögner och politiska mord där fullt inbördeskrig hotar. Samtidigt berättar hans agenter att ärkefienden Ransard smider planer på en invasion.
De mystiska shaguliterna har givits skulden för svavelsabotaget. Sekten var tidigare kejsarinnans andliga rådgivare, något som Nya Sfären gärna påpekar. Nu ryktas det att deras mästare Shagul har vaknat ur sin grav och kommit till Trakorien för att bevaka sina intressen. Praanz da Kaelve anar att större saker än freden står på spel när den beryktade mördarligan RhabdoRana på löpande band börjar avliva Trakoriens siare och stjärnskådare. I Tricilves gränder kan han höra barnen sjunga visan 'Slaktare små' men bara en handfull mäktiga trollkarlar är medvetna om ordens dolda budskap.
Slaktare små är fortsättningen på romanen Svavelvinter och utgör andra delen i Krönikan om den femte konfluxen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
25 kommentarer:
Underbart!! Kan knappt bärga mig! :D
Mycket bra baksidetext. Väntan känns redan för lång på nästa del.
Tack ska ni ha. Jag vill samtidigt poängtera att texten var ett hastigt skrivet förslag som med säkerhet kommer att städas till själv boken. Axel H har påpekat några detaljer och jag ser själv sådant som kan förbättras.
Oboyoboyoboyoboy! :-)
Kul att det narmar sig! Jag har sett fram emot den har boken en lang tid nu ;) Men den som vantar pa nagot gott...
Nagra nyheter angaende forbestallning av boken?
- Blixa
Längtan är stor även här. Snabb fråga, har det varit några mer funderingar kring en limiterad exklusiv utgåva? Skulle verkligen vara kul om det kom en sådan.
Magnus
Blixa (anonym indeed ;-) ): Inget bestämt än, men det kommer säkert när utgivningen närmar sig.
Magnus: Funderingarna kring en mer påkostad och annoterad upplaga av Svavelvinter kvarstår och jag har faktiskt sett ett utkast till framsida även till den.
Den här gången har jag annoterat Slaktare små redan under skrivandet i framsynt syfte. Dessvärre visar det sig att jag inte kan radera alla de hundratals fotnötterna med ett centralt kommando så det blir till att plocka bort dem en och en till grundupplagan. Senast idag har jag referat till The Doors, Carmina Burana och Robert Blake (den återstående scenen är lite utflippad).
Robert Blake? Inte huvudpersonen i "the haunter of the Dark", väl?
Magister: Fel av mig. Jag menar förstås William Blake. Tror att jag av någon anledning tänkte på den samtide Robert Burns. För mycket "gott öl kom" förmodligen.
Kul att det fortfarande finns planer för en exklusiv utgåva. Blir en av vardera för mig i sådana fall. :)
Magnus
Blir det några kartor i nya boken?
Medusa: Karta blir det med all säkerhet eftersom Svavelvinterkartan inte täcker de områden där handlingen utspelas. Förmodligen bifogas en karta över hela Trakorien.
Erik: OK, tack för förklaringen. Efter att ha googlat i min förvirring efter fler "Robert Blake" trodde jag att det kunde vara skådisen från "Barretta"...
William Blake är banne mig inte fy skam...
Bara för att visa hur utflippat detta avsnitt blev ska jag visa vad jag just skrivit:
I efterhand lyckade Praanz da Kaelve aldrig redogöra för hur han och Fundibéra kommit till värdshuset Felirota, eller om platsen ens fanns. Minnesfragment visade honom med häxan vid handen vandrande genom en övergiven katedral vars himmelshöga, välvda salar tyckts sakna slut. Golvet i de unkna valven hade legat täckt av damm så att deras fötter dragit fåror som i nysnö1. Bortom en tomhet hade generalen, oklart hur denna syn kunde inpassas i tiden, erfarit en bred flod av vatten, kanske blandat med kallsmält bly. Skuggorhänder hade invid floden lystet sträckts mot vandrarna från alla håll men hejdats av den blå aura som strålat ur kvinnan i hans sällskap. Därefter blev bilderna mer osammanhängande: en blind jätte kavlade klippor i tjocka lager och veckade dem som tyger; en stentjur drog sin plog över de dödas ben vars likmaskar skrek att de förlät järnet sedan det kluvit dem; såriga självplågare planterade rosor bland nakna törnbuskar medan honungsbin sjöng sitt rekviem på öde hedar.
Vandringen tycktes pågå för alltid, men kanske nådde paret flodens mynning för Praanz da Kaelve fann sig slutligen stå, stungen till vaderna av strandkullars vassa gräs, invid en vidsträckt ocean. Det var en vacker plats men grönskan måste vara hämtad från okända ängar och skogar eftersom växtligheten var mer blå än han någonsin tidigare sett.
På ängarna runt ett stort byggnadskomplex alldeles nära vattnet myllrade människor, men avståndet gjorde det omöjligt för generalen att se om de stred eller kopulerade. Alldeles avgjort kravlade de över varandra.
Några korrfel i ovanstående som ni ser, men det är helt oredigerat. Vi får se vad det blir ...
En trevlig promenad genom de grå hallarna (eller är det fortsatt woddam?) till värdshuset Lyckans hjul - vilket i sig kanske räcker som referens till Carmina Burana?
Är den blinda jätten Swedenborgs spöke som smugit sig ut ur Williams Blakes epos? - och Jim Morrisson tolkade ju Blake lite fritt som han ville, så jag drar till med låten "Break on through to the other side" :)
Alltid kul att leka "six degrees of Kevin Bacon" efter midnatt – även om man gissar vilt.
Urflippat eller inte - man vill ju läsa mer.
Kommer för övrigt ihåg att jag fick assocciationer till värdshuset FeliRota när jag första gången såg Spirited Away (var det 2002?). Men det är väl en naturlig sidoeffekt av att kunna trakoriens geografi bättre än det hos vårt eget avlånga land.
Väntar som många andra med spänning på Slaktare Små!
Rasmus: Break on through to the other side definitivt. Jag lyssnade mycket på The Doors ett tag i tonåren så den musiken slår an djupa strängar och lämpar sig därför väl som inspiration. Kör dem runt runt nu när jag skriver detta kapitel: debutskivan och Waiting for the sun.
Nu är det presenterade textavsnittet i mycket ett sättande av tonen i den udda miljön och ett betonande av droginducerad och magisk gränspassage av den typ som The Doors och Blake ägnade sig åt. Dvs scenen kommer i fotsättningen att ha en mer konkret handling och exponera några viktiga upplysningar.
Det blir inte för mycket tycker du?
Intressant koppling till Spirited away. Mycket bra film tycker jag även om jag aldrig gjort kopplingen till Felirota själv.
För mycket? För att svara på den frågan måste man ju ställa sig utanför sig själv en aning och läsa stycket igen – annars svarar man alltför lättvindigt bara ”Neeej- skriv mera! Mera! Mera!”
I den kontext du beskriver (som en tonsättare som fortsätter i konkret handling) så är det ju inte för mycket i omfång. Några rader delirium blir en passande drogfebrig tröskel till en annan värld.
Jag förstår samtidigt att du ställer frågan. Ledsnöret är väl i detta fall att läsaren skall uppleva reseskildringen och sugas med vidare in i berättelsen, till Felirota och vidare. Så om läsaren haltar till på vägen, stannar upp vid någon rad och rynkar näsan för att han/hon tappade tråden – ja då är det för mycket antar jag. (Här kan man ifs lite skämtsamt hänvisa till författare som Umberto Eco och Eliot eller andra som medvetet men avvägt skriver svåråtkomligt för att skrämma bort läsare av ”lägre rang” ).
”Kill your darlings” heter det. Är detta dina ”darlings” eller är det blinkningar till Blake/Doors som faktiskt förhöjer berättelsen och skildringen av Felirota? TV4+-oraklet Dr Phil brukar slänga ur sig de hemmasnickrade visdomsorden ”you know the truth when you hear it”. Så om vi följer hans råd så vet du svaret nu när de två alternativen är ställda mot varandra.
Kopplingen Felirota och Spirited Away kom nog helt enkelt av att gästgiveri/ japanskt/ andevärld sammanföll. Det gav dessutom en del inspiration om hur episoden skulle visualiseras för att skapa lite igenkänning hos spelarna. Copy with pride!
Läste igenom mitt inlägg ovan och det slog mig att det inte riktigt framkom att jag naturligtvis själv dyrkar bilderna av såriga självplågare som planterar rosor i törnsnår och likmaskar som förlåter plogen som klyver dem.
Men det säger sig kanske självt i dessa kretsar. Man skall ju inte predika för de redan frälsta har jag hört nån tråkig Palamuxis prelat raljera om...
Rasmus: Om du är samma Rasmus som skrev till mig på gmail nyss så får vi nog prata mer om saken på tisdagspuben nästa vecka.
För att veta om denna text platsar är egentligen enda sättet att låta den vara kvar ett tag och sedan återvända för att granska hela scenen i ett sammanhang när man fått lite distans. Då brukar det ge sig.
Nu är det inte så att jag lägger in slumpvisa mysticismer utan det finns ju ett genomgående tema som jag hoppas stämmer med de valda källorna: hela romansviten handlar på ett plan om verklighetens förhållande till vad vi uppfattar via språket.
Jag läser just en bok av Umberto Eco och kan förstå lite vad du menar men några avsikter att skrämma bort läsare har jag inte. Däremot försöker jag heller inte smeka läsarna medhårs utan böckerna får bli till dem som delar mina intressen.
Helt den samme. Hoppas kunna bidra med en vacker tanke eller två. Är lite av en textspagyriker (för att göra en blinkning till en annan del av bloggen jag precis läste) om jag inte aktar mig. Men du är ju begåvad med ett berömvärt tålamod med tyckare och tänkare som gärna gör inlägg.
Temat är helt klart en stor del av läsupplevelsen för mig. Att använda det filosofiska stoffet och göra det till sanningar/byggstenar i världen blåser liv i alla dessa funderingar som stora tänkare mödosamt fått ur sig. Det eggar fantasin istället för att bara skapa huvudbry (skämtsamt menat). Jag är en ivrig påhejjare.
Jag kan inte låta bli att associerar fritt vidare på ämnet svåråtkomliga texter och kom ihåg en inledning till Schopenhauer – där han rätt upp och ner skriver att hans verk skall vara svåra att förstå och att läsaren inte bara måste läsa verket minst två gånger utan dessutom måste bekanta sig med hans tidigare skrifter. Man får ju tacka för förvarningen.
Ovan så presenterar du en baksidestext som tjusar den nyfikne. Har du haft nån tanke på en inledningstext? Kanske några mer eller mindre allvarligt menade rader om det bakomliggande stoffet? I helt annan ton är den stränge Herr S. förståss.
Två meningsbyggnadsfel:
på Marjura och riket knakar ---> "på Marjura, och riket knakar
barnen sjunga visan 'Slaktare små' men visan --> barnen sjunga visan "Slaktare små", men visan
Annars bra!
Anonym: Tackar, jag lägger även din kommentar till korrekturslistan och tittar på detta inför slutlanseringen
Rasmus: Jag misstänker att ett förord av den typ du skisserar vore avtändande för många även om några säkert skulle uppskatta det. Förslaget känns som en bra idé inför en annoterad upplaga som vänder sig till de extra intresserade. Jag vill som sagt inte efterlikna Schopenhauer och Eco i det avseende att jag söker någon slags exklusivitet bland mina läsare. Min ambition är att romanerna ska kunna läsas rakt av som berättelser men att det ska finnas ytterligare att gräva fram för den som är intresserad.
Less is more – helt sant. Och det finns heller ingen poäng med att skriva folk på näsan. De som vill och söker hittar ju tex lätt denna blogg som en ypperlig referens till en hel del av de bakomliggande tankarna.
Herr Eco och S. smög sig nog mera in som kuriosa i inläggen än lämpliga referenser. Nej, lämplig förlaga skulle nog bättre vara något i still med de rader/kommentarer som avslutade äventyret Svavelvinter. Det där om att Arn stövlat ut ur berättelsen och att Tasenbor var för bitter för att medverka – och parallellen Tricilve/Florens. Jag fastnade som liten (och lättpåverkad?) pilt för det ärliga och lekfulla inlägget. Långt ifrån avtändande var det i alla fall. Det var samtidigt mer ett efterord än ett förord och hör som sagt hemma i en annoterad upplaga. Hoppas, hoppas den kommer handbunden i exklusiv upplaga med boklås i mässing – det vore snyggt!
Skicka en kommentar