Pust!
Efter någon månads slit har jag redigerat hela manuskriptet en första gång och nu färdigställt det i sådant skick att det utan blygsel åtminstone ska kunna visas för en redaktör. Mitt fokus har under denna redigeringsrunda varit att fylla i logiska luckor, släta ut motsägelser och nå någon slags koherens i berättelsen. Arbetet har så här långt rört problem som i vilket mentalt skick en vargman egentligen befinner sig i efter att delvis ha blivit flådd, huruvida en man i kvinnokropp ska kallas 'han' eller 'hon', hur man beskriver en värld där allt finns i bestämd form och en annan värld som saknar tom rymd. Dessutom har jag funderat över hur en havsvarelse beskriver en flodmynnning och hur man duellerar med magiska begrepp eller besegrar en demon.
Pyssel kort sagt.
Nu börjar jag från början igen och tänker denna gång mer på det språkliga flytet, hur olika personer presenteras för läsaren och hur de uttrycker sig konsekvent.
Det ska bli kul att äntligen kunna visa manuskriptet för någon annan och kunna diskutera detaljerna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Härligt! Själv har jag just börjat läsa om SV och fått värsta fantasy suget! Och de små detaljerna om vad som kan dölja sig i nästa bok gör det ännu bättre!
Kör hårt!
Strålande! Jag har köpt SV-pocketen för att jag och sonen skall kunna läsa på inför den nya boken.
Det där med att allting finns i bestämd form tycker jag liknar det Terry Pratchett sysslade med i "The Last Continent", där trollkarlarna hamnar på Mono Island, där allting bara finns i en upplaga... Inga likheter i överigt (?)
David: I detta fall hävdar jag mig icke-skyldig till plagiat eftersom jag varken läst eller känt till boken du talar om. Tror heller inte att det är riktigt samma grej eftersom jag snarare skriver om förlagorna till det som finns i världen än om det sista exemplaret.
Nä, det var inte så att jag menade att det var plagierat. Förmodligen har ni ungefär samma förlaga, även om ni använder dem för ganska olika syften. Pratchett är ju oftast intresserad av att hitta komiska vinklar på sina historier (han älskar t ex att ta förment komplicerade filosofiska begrepp och reducera dem till "fyllesnack") , och han använder sig flitigt av referenser till diverse historiska och moderna kulturella, filosofiska, politiska, etc. yttringar. Du har ju ganska tydligt gjort klart att du har dina inspirationskällor/influenser (vem har inte det?), vilket jag absolut inte har några som helst problem med. Det är hur man behandlar dessa källor/influenser som är det intressanta. Ett exempel på när det går illa tycker jag är Conn Igguldens bästsäljande Caesar-serie, där huvudpersonen egentligen lika gärna kunde vara påhittad, eftersom de historiska referenserna till så stor del är helt uppåt väggarna fel (i jämförelse med de historiska fakta som faktiskt finns). När det görs bra (som jag tycker att du gör det, och även Pratchett när han är som bäst) är det en mycket stimulerande läsupplevelse, som faktiskt tillför nya insikter till den ursprungliga "källan".
David. Instämmer när det gäller Iggulden som jag inte alls gillar att läsa. Robert Harris är mycket bättre med "Pompeiji", "Imperium" och "Lustrum" (de två sistnämnda om Cicero).
Jag ser att vi är mycket lika i vad vi gillar. Jag älskar all de böckerna! Harris är ju heller ingen duvunge. Han vet hur man gör sin hemläxa innan man sätter sig och skriver en historisk roman. Cicero är för övrigt en mycket intressant historisk person, med tanke på att hans efterlämnade skrifter (framför allt hans tal och brev) kan tolkas på alla möjliga sätt. Harris väljer en i stort sett ganska positiv (med moderna ögon sett) tolkning, medan andra författare (och jag tänker framför allt på Steven Saylor - jag är normalt absolut ingen deckar-läsare, men hans första tre-fyra böcker är fantastiska, både som historiska romaner och deckare) väljer en mer problematiserande inriktning. Men Pompeji är en helt fantastisk bok, och jag hoppas verkligen att det blir en bra film av den, med eller utan Polanski vid rodret.
Det var andra gången på kort tid som jag hörde beröm om Steven Saylor så det blir nog en läsning så småningom.
Det jag gillar med Cicero är att han har många personliga tillkortakommanden som gör honom levande: han är ganska feg och velig, men samtidigt skicklig i det han gör. Då bygger jag inte bara bilden av honom på Harris utan även från böcker som "Rubicon" och den senaste Caesar-biografin. Caesar är i jämförelse oerhört kallhamrad och driven, en obehagligt effektiv karriärist.
Visste inte att Pompeji ska filmas, men det blir spännande.
Coolt! Säg till om/när du behöver en testläsare.
Det jag gillar med Saylors böcker (även om de blivit sämre med tiden enligt min mening) är att han är mycket duktig på att göra sina karaktärer mänskliga, dvs ingen är helt igenom ond eller god (jag tycker du gör det mycket bra också i SV). En av anledningarna till att jag verkligen ogillade Igguldens Caesar-böcker var just att han inte kunde hantera de komplexa personligheterna. Hos Saylor är Sulla förvisso en hänsynslös diktator, men han är inte en känslolös psykopat. Även om jag gillar Harris Cicero-böcker tycker jag ändå att han går lite i fällan att demonisera Caesar en smula för mycket (kanske är det meningen med tanke på att den är skriven som en fiktiv pro-Cicero-biografi).
Pompeii-filmen var på gång ett tag med Polanski som regissör. Den lades sedan på is när Polanski hoppade av (tror jag). Om det blir nåt av den kanske vi kan läsa i Vox Ranzina, vem vet... ;)
David: Jo, du har nog rätt i att Caesar demoniseras av Harris men också i att han förmodligen sågs som republikens nemesis av Cicero och ännu mer av Cato d.y. Caesarbiografin av Adrian Goldsworthy gav en mer nyanserad bild, men även där kan jag känna ett obehag inför Caesars framfart.
Huruvida Vox Ranzina svarar på frågor om Pompeijifilmen är svårt att veta men alldeles säkert kan sådana svar tolkas in i profetian av den hugade.
Man blir lika nyfiken varje gång du släpper detaljer om boken. :-)
Skicka en kommentar