Det fortsatta dramat och frågorna

Så här mellan böcker ges man ett ögonblick av reflektion inför fortsatt skrivande. Jag lät kontergeneral Trimbylla uttrycka känslan på följande sätt i Vredesverk:

"Under år av slit och plåga kämpar vi oss fram genom en snårskog, ansatta av mygg, törnen och träsk, forcerar en vildmark där vi knappt ser att ta nästa steg. Marken lutar oss emot och vinden gisslar våra ansikten med regnets örfilar. Men så plötsligt når vi ett berg dit skogen inte förmår följa. Där öppnar sig en vidunderlig utsikt för våra ögon. Oväntat märker vi vart färden fört oss. Skogen ter sig från höjden riktigt vacker. Vi vet att vi inte kan stanna på berget, för där finns inte det vi söker, men just i denna stund kan vi förstå och välja väg för nästa vandringsetapp. Snart ska vi åter kämpa oss fram bland dalarnas ogina grenar. Vi ska svära och blöda, men under några korta ögonblick dessförinnan njuter vi av den klara luften på berget, känslan av fullbordan och av framtidsutsikter."

 En tanke som ohjälpligt infinner sig är: "Varför gör jag alls detta?" – skriver böcker alltså. Med tiden har en slags programförklaring infunnit sig. Jag tror jag skriver främst för att undersöka en del stora frågor jag ständigt går och funderar på, frågor som intresserat många andra genom historien och i samtiden. Egentligen har jag inte så stora förhoppningar om att finna några svar, men det känns heller inte nödvändigt; det jag vill är att rota i frågorna från olika vinklar och att dramatisera min undersökning så att den kan läsas som en spännande berättelse, en berättelse där läsaren förhoppningsvis kan delta på sitt sätt:

1. Jag och de andra
Att få och kommunicera med läsare är en viktig anledning till skrivande – kanske för att berättelsen egentligen uppstår först hos läsaren. Detta är en postmodern syn som jag diskuterade häromveckan när jag föreläste på Glimåkra folkhögskola. Filosofen Sartre menade på liknande sätt att jaget uppstår först när det förstår sig betraktat av andra. Jaget ser sig därmed vara ett objekt i någon annans värld och förflyttar i tanken sin "Point of Vision" till denne – författaren av fiktion gör ständigt denna förflytting.

En av två möjliga romanprojekt handlar just om detta, fast med en AI snarare än en människa i centrum. Dvs hur skulle en AI kunna tänkas se på sig själv i förhållande till sina skapare – människorna. Om den blir väldigt mäktig så finns också intressanta paralleller till gud enligt Nietzsches koncept: vi skapar gud för att sedan dyrka honom/henne. I detta fall skulle frågan bli – hur ser gud själv på detta förhållande.

2. Världen som konstruktion
Jag utgår inte ifrån att världen som sådan är en konstruktion, men att våra tolkningar av den är skapade och så måste vara. Det är egentligen inte någon särskilt kontroversiell åsikt – jag har hört samma syn från många framstående forskare. Det innebär heller inte nödvändigtvis att världen är meningslös eller att alla tolkningar av den är lika mycket eller lika lite värda, bara att de är mer eller mindre ändamålsenliga. Snarare gäller att om vi själva bygger världen så öppnar sig oändliga möjligheter, där exempelvis vetenskap inte innebär att skala av lökens lager in till en egentlig kärna utan att bygga allt mer komplexa modeller som låter oss förutsäga och styra tillvaron. Var och en kan välja och ändra sig.

Vi bombarderas ständigt och som alla vet med en mängd konkurrerande världstolkningar, där bland annat ideologier och reklam försöker vinna över oss för sina syften. Jag tror personligen att skepticism är den vettigaste hållningen: att granska allt som påstås avseende bakomliggande fakta, möjliga konsekvenser och avsändarens avsikter och motvilligt acceptera något som "sant" på temporär basis – dvs tills jag hittar något som stämmer bättre. Återigen motsvarar detta den vetenskapliga hållningen som jag ser det.

Redan på sidan 97 i Svavelvinter ställer Silvia Miranda frågan om huruvida den konstruktion som omger oss är ett fängelse eller ett skyddande skal. Mitt svar är "både och", där varje trygghet kommer till priset av inskränkning. Vi kan inte leva utan konstruktion så hur bygger vi den på bästa sätt och förhåller vi oss till den.

Detta är uppslaget i mitt andra möjliga romanprojekt, som skulle utspela sig i samtidens Uppsala, en slags komisk, magisk realism där alla gängse förklaringar upphör att gälla – ett modernt utbrott av remuntravansinne om ni så vill.


Båda uppslagen känns väldigt lockande att börja skriva. Som ni ser rör det sig om välkända teman från mina trakoriska romaner. Inte så konstigt eftersom detta är vad som intresserar mig. Kom gärna med synpunkter!