Kontinuitet

Kontinuitet och återkoppling är en speciell krydda som jag strör över allt jag skriver, något som kanske inte alltid märks för läsarna. Delvis är sådana blinkningar ett sätt att roa mig själv, men jag tenderar också att ha vissa personliga arketyper som romanfigurer vars återanvändning ger en tematisk sammanhållning mellan verken. För egentligen skriver jag nog samma berättelse om och om igen från olika vinklar och med olika fokus och frågan är om inte alla författare gör likadant. Mitt stora personliga intresse är de olika perspektiven; hur vi som individer vet vilka vi är och hur vi bildar oss en uppfattning om hur världen runt oss är beskaffad. Man kan sammanfatta temat med Silvia Mirandas ord: "Berättelsen är allt vi har. Den är inte allt, men den är allt vi har."

Den mest omedelbara återkopplingen finns inom en bok eller mellan böckerna i samma serie. Exempelvis återkommer Silvia Mirandas deprimerande devis ständigt i olika former i konfluxböckerna: "Till sist är vi alltid ensamma om vårt lidande."*

Ett exempel på kontinuitet mellan två oberoende böcker: På sista sidan i Svavelvinter säger Enu Ammisadu till Praanz da Kaelve: "Man kan säga att jag var en man i en annan berättelse, om än inte lika intressant som er." Hans påstående är helt sant eftersom Ammisadu figurerade i en icke publicerad (läs: refuserad) roman vid namn Bronstjuren (låter bronstjurar bekanta?) Faktum är att Silvia Miranda nog är journalisten Helen Rutherford och Praanz da Kaelve krigaren Lugalra från samma roman (berättelsen utspelar sig i Akkad år 2100 f.kr dit två moderna amerikanska journalister anländer på en bronsmotorcykel). Någon Loke-liknande (Lokalike?) figur brukar alltid förekomma: Jola i Smolles varuhus, Norbert Kaslik i Bronstjuren (för övrigt uppkallad efter cybernetikens grundare Norbert Wiener och veterinärkirurgen E.A. Caslick) samt Robur Rödvad i konfluxböckerna.

Jag brukade också ha med en anonym observatör som heter "Karles" / "Charles" eller liknande i romanerna. Tråkig nog strök jag honom ur Slaktare små efter påtryckningar från mina oförstående redaktörer.

Nu när jag går och funderar på en ny roman, låt oss ge den arbetsnamnet "Ursaga", som sannolikt kommer att utspela sig i nutidens Uppsala (fast inte riktigt i vardagens Uppsala förstås), kom jag plötsligt på hur jag skulle kunna låta Shagul återuppstå som rebellisk uppfinnare, lika oberäknerlig och omstörtande men mindre obehaglig än i konfluxromanerna. Sådant sporrar mig och genast kändes nyskrivat intressantare.


* Silvia Mirandas ord och leverne påminner om ett citat som tillskrivs Orson Welles: "We're born alone, we live alone, we die alone. Only through our love and friendship can we create the illusion for the moment that we're not alone." (jag har själv inte kunna kontrollera källan). Enligt min mening är ett sådant påstående varken sant eller falskt utan bara ett perspektiv, och som sådant beroende bland annat av hur "ensamhet" upplevs och definieras.

(Ps: Jag avskyr förtydligande parenteser i romaner och frossar därför i dem här. Ds.)