Att vara tennsoldat

En tennsoldat skapas ur den tomhet som inte är gjutform.

I romanen Slaktare små lyckas demonen Ghumgakk fånga sin fiende, trollkarlen Shagul, i ett slutet utrymme. Demonen kan emellertid varken se, känna, höra eller på något annat sätt förnimma sitt byte eftersom Shagul stulit sin höga runa och därigenom undgår skapargudarna och deras tjänare. Ghumgakks motdrag är att växa och fylla allt tomt utrymme med sin egen massa.

›Är inte mörker frånvaro av ljus? Är inte död avsaknad av liv? Är vännen inte den som saknar falskhet? Så bestäms det varande av vad det icke är. När alla andra faktorer eliminerats måste återstoden vara sanningen. Om allt kan uppfattas utom den du söker, så är den du söker tomheten som återstår sedan du uppfattat det varande.‹

Temat att varande inte definieras i positiv bemärkelse utan bara som kontrast till sin omgivning, till sina gränser och vad det inte är, utgör ett tema som längre intresserat mig liksom det sysselsatt många stora tänkare. Jag finner ämnet svårt, men givande att fundera över utan att för den skull komma till någon egentlig insikt – kanske lite av Derridas differánce – en betydelse jag skjuter framför mig utan att någonsin nå, en filosofisk morot där jag är åsnan ;-). Det givande består i att moroten håller mig i rörelse.

Filosofen David Hume, som jag just läser för att använda i nästa romanprojekt, menade redan på 1730-talet att alla strukturer, inklusive jaget och orsak-verkan, är observationer upphöjda till konstruerad existens. Därigenom ställde han några besvärliga ontologiska (läran om varande) frågor som bland annat satte fart på Immanuel Kant och som lever vidare in i våra dagar. Själv har jag ofta fått höra att jag är veterinär eller är författare, men dessa etiketter har alltid känts mig främmande eller snarare otillräckliga. Jag har förvisso tagit veterinärexamen och jag har skrivit böcker, men det definierar mig knappast, åtminstone inte inför mig själv. Den roll som tillskrivs mig finner jag ofta besvärande eftersom den medför konnotationer som inte alls stämmer på mig.

Funderingar rörande vad som avgränsar sådant som är från sådant som inte är har fått stor betydelse inte minst inom språktänkande. Ferdinand de Saussure, en av den moderna semoitikens grundare sade (i engelsk översättning):
"In language there are only differences. Even more important: a difference generally implies positive terms between which the difference is set up; but in language there are only differences without positive terms. Whether we take the signified or the signifier, language has neither ideas nor sounds that existed before the linguistic system, but only conceptual and phonic differences that have issued from the system. The idea or phonic substance that a sign contains is of less importance than the other signs that surround it. [...] A linguistic system is a series of differences of sound combined with a series of differences of ideas; but the pairing of a certain number of acoustical signs with as many cuts made from the mass thought engenders a system of values."

För närvarande samlar jag material till en ny roman – jag befinner mig alltså i fas 1 enligt mitt förra blogginlägg. Boken skapas på detta stadium ur tomheten genom att mina spridda idéer studsas mot speglar: filosofers böcker, romaner, vardagserfarenheter, musik, filmer och samtal med bekanta. En kropp uppstår inne i det utrymme som speglarna anvisar, tennsoldaten gjuts inne i formen av spegelglas, som när den uppblåsta ballongen till sitt väsen skapas av planlöst irrande gasmolekyler som spänner ut ett gummimembran till distinkt form.


Ovanstående kan tyckas vara en intellektuell lek med ord och tankar, men följderna är mycket konkreta. Jag läste för några år sedan psykoanalytikern Ludvig Igras bok Den tunna hinnan, som försöker förklara varför till synes normala och i övrigt hyggliga människor kan begå fruktansvärd handlingar av typen folkmord. Igra menar att alla storskaliga nidingsdåd inleds med att de kommande offren avhumaniseras så att de kan betraktas som ohyra, parasiter – kort sagt som icke-människor och framför allt icke-vi.

I en tid med stora flyktingströmmar kan vi betrakta fenomenet på nära håll, ty hur lätt är det inte att definiera en flykting eller invandrare främst som icke-vi och därvid bortse från alla andra, mer särpräglande egenskaper?