Camus kan sägas ha grundat Absurdismen, åtminstone i dess moderna form. Han var i botten existentialist och lärjunge till Sartre, men de gick senare olika vägar (och blev ovänner).
Det absurda består enligt Camus i att människans medvetande existerar och söker efter mening i tillvaron samtidigt som universum till synes är meningslöst. Ingen av dessa två företeelser är i sig absurd utan det absurda uppstår genom att medvetande och värld existerar samtidigt och är oförenliga, dvs vi söker desperat något som inte står att finna. Camus menar att det helt enkelt inte finns objektiva värden och anger (liksom Kierkegaard) tre vägar ut ur detta dilemma:
* Självmord – "nu skiter jag i det här!" Camus menar dock att självmord inte löser det absurda problemet utan snarare poängterar det. Självmordet saknar i den föreliggande situationen självt mening och är därmed absurt.
* Tro – att kasta sig ut och bejaka en obegriplig mening där förnuftet gått bet. Kierkegaard lutade åt detta, medan Camus såg det som "filosofiskt självmord", dvs att blunda för faktum.
* Acceptans – att notera det absurda och fortsätta leva med insikten. Camus menar att denna väg är den enda som leder till människans frihet, nämligen friheten att skapa sin egen mening och finna passion i arbetet snarare än i målet. (Kierkegaard såg istället detta som förvillelse och "demoniskt raseri")
Camus skriver följande i boken "Myten om Sisyfos":
"I denna dagliga [skapande] ansträngning, där intelligens och passion förenas och gläds åt varandra, finner den absurde en disciplin som utgör hans största styrka. Den noggrannhet, tjurighet och klarhet som arbetet kräver påminner om erövrarens attityd. Att skapa är också att skapa sitt öde. För sådana människor gäller att deras arbete definierar dem lika mycket som de definierar sitt arbete."
Ni som följt konfluxböckerna så här långt anar förmodligen vart jag vill komma för Shaguls räkning.
Rollspelen då?
Är inte spelaren ett medvetande som söker mening i en värld där ingen egentligen finns, helt enkelt för att världen är en konstruktion i sig? Situationen är alltså absurd. Spelare och spelledare skapar meningen tillsammans, en mening som med Camus ord är just "intelligensen och passionen som förenas och gläds åt varandra".
Jag vet i alla händelser att mitt arbete med rollspel och romaner har skapat mig i lika hög utsträckning som jag har skapat dem.
7 kommentarer:
Innebär detta att Shagul kommer att döda enu Ammisadu? (kom att tänka på Mersaults mord på en arab i "Främlingen")
Fredrik: Kanske, kanske inte, fast det är snarare Camus funderingar jag är inne på än plotterna i hans böcker ...
Klurar vidare på det du skrev, ur ett teleologiskt perspektiv.
Det du faktiskt ringat in i ditt blogginlägg är ju faktiskt en del av ett rollspels extrinsiska, människobaserade telos.
Alltså: rollspelets extrinsiska telos är att roa, ge eskapism och fascination.
Är man flummmig kan man ju påstå att Camus beskrivning om "intelligensen och passionen som förenas och gläds åt varandra" är en inbyggd INTRINSISK del av av rollspelets telos. Detta är ju naturligtvis helt befängt att påstå enligt Camus eftersom han, såvitt jag förstår saken, förordar en total avsaknad av intrisiska telos, och att berättlse.
Kan man ändå påstå att en berättelse, rollspelad/författad/whatever, har någon form av intrinsiskt telos då?
Och om det nu finns ett intrinsiskt telos med I så fall - vad? Att fördjupa sig själv? I så fall torde alla berättelsers inyggda intrisiska telos vara att komma till fruition såtillvida att berättelsen fördjupar och förgrenar sig själv till max.
Detta är ju dock något som du beskrivit att en bertättelse. Dock är det naturligtis så att det kanske inte måste vara en metafysisk sak, utan en effekt av den mänskliga produktiviteten, men för att vara så ickedjupsinnig som möjligt kan jag ju citera Shakespeare in Love:
"Henslowe: Mr. Fennyman, allow me to explain about the theatre business. The natural condition is one of insurmountable obstacles on the road to imminent disaster.
Fennyman: So what do we do?
Henslowe: Strangely enough, it all turns out well.
Fennyman: How?
Henslowe: I don't know. It's a mystery. "
Den som skriver vet att en berättelse blir i det närmaste självgående när man satt igång den. Det är en nästintill magisk känsla. Lite kuslig. Är detta en produkt av att man underskattar sin egna mänskliga fantasiförmåga, eller något inbyggt i en berättelses beskaffenhet?
Damnit, Erik. Nu fick du mig att tänka.
Jag kunde bara inte låta bli den kommentaren ovan ;) . Annars var det ett mycket intressant blogginlägg (wie gewöhnlich). Kan inte låta bli att dra en del paralleller till din i artikel om "den lille metafysikern" i en gammal Sinkadus, där du tar fram "Store Bang" som ville bli road (nu är det fritt från minnet jag skriver). Det finns mycket att fundera på här.
Fredrik och Joel: Faktum är jag funderat en del på hur existentialismen skulle stå sig i en värld där det de facto finns gudar. Jag lutar just åt det jag framförde om "Store Bang": att gudarna egentligen inte ändrar grundfrågan utan bara flyttar den ett snäpp högre upp. Världen skulle då kunna vara just gudarnas rollspel där "intelligens och passion förenas och gläds åt varandra" som förströelse. Detta förefaller i alla händeler vara Shaguls hållning.
Joel: Jag vet inte riktigt om man kam prata om yttre respektive inneboende mening i ett rollspel (intrinsisk och extrinsisk). Det är ju skapat och vilken mening det än innehåller så är detta tillfört av upphovsmannen. Denne kan ses som en av Camus "absurda skapare", dvs en som tar glädje i sin skapelse men inte tilldelar den någon objektiv mening och Camus skulle därmed inte ha problem med sådan inneboende mening. Man kunde kanske säga att själva begreppet "rollspel" har en inneboende mening, men även denna är i så fall skapad som en språklig konvention, dvs begreppet rollspel har den inneboende mening vi tilldelat det.
Frågan om en berättelse kan ha en inneboende teleologisk kraft är intressant. Jag är benägen att säga ja såtillvida att en berättelse som du säger nästan alltid vecklar ut sig själv i större eller mindre omfattning (självgående, nja ;-) ). Detta "frö" till berättelsen ligger då latent i berättaren och mottagarna snarare än i berättelsen efter vad jag kan se (även fast det vore spännande att skriva om en berättelse som skriver sig själv ...). Som icke-troende kunde jag hävda att en religion är en berättelse som löpt amok och tagit makten över sina berättare och åhörare i det ögonblick de tror den vara sann. Detta inte sagt som religionskritik utan som ett tänkbart exempel på en berättelses teleologi.
Den mänskliga fantasin ska man verkligen inte underskatta och jag tror att den närmast definierar oss som art.
Absurd skapare-teorin låter helt rimlig.
Vad gäller självgående så lade jag i det begreppet, endast det du lägger ned i "vecklar ut sig själv". Jag tror inte Vanderland nedtecknar sig själv på din MacBook av sig själv. ;)
Vad gäller markeringen att du inte kritiserar religion är det absolut ingen fara. Det tolkades inte så, och det hade ändå inte varit något problem om det nu varit så. Diskussioner är diskussioner. Inte kul om man försöker undvika att säga något den andre inte håller med om ;)
Om vi för diskussionens skull då antar religioners osanning, så blir din tanke om det helt rimlig.
Skicka en kommentar