Inför finalen

Efter att ha rensat i planeringen har jag kommit fram till att tolv kapitel återstår att skriva av konfluxsviten. För att demonstrera hur det drar ihop sig så får ni här ett smakprov i form av texten jag skrev nu på morgonen. Oredigerat då.

Ur kapitel 38. Kadaverdisciplin

Svagt ledljus från Tricilves efternatt trängde in genom gallerfönstren när Jarmona av Gryningen vaknade i sviten på Holdershus. Hon uppfattade Trinibel Talberinas parfym redan innan kvinnans fingrar lades över hennes mun, doften omisskännelig genom att Jarmona själv avstod alla tilldofter eftersom den rena människans naturliga lukt anses vara sanningsguden Shamash behagligast. Furstessan gled ner jämsides i bädden, lättade prövande på handen men höll upp ett finger till tystnad inför prästinnans ansikte.

”Fröken Talberina”, viskade Jarmona, andningen så oregelbunden av förskräckelse att den knappt lyckades forma orden. ”Fröken Talberina, jag är svuren till Shamashi avhållsamhet och i alla händelser olagd för kärlek kvinnor emellan...”

Till svar tryckte furstessan munnen mot Jarmonas halsgrop så att prästinnan måste vrida sig och pipa av kittel, sedan förstod hon att den andra kvinnan kvävde ett skratt mot hennes kropp.

”Kära, dumma barn, jag avser inte förföra er utan har kommit för att rädda er”, viskade Talberina när hon samlat sig igen. ”Jag ger mig av inatt tillsammans med Goba da Grummi. Ni och fader Bryndegol kan följa oss, men det måste ske nu genast. Jag är ledsen att jag inte kunnat inviga er i planerna tidigare, men ni förstår att hela flykten är ett vågspel – det vore ändå farligare att stanna i detta dårhus under en galen kejsares rovskugga. Till morgonen spikas listor upp på rostrum, proskriptioner över rikets förrädare vilka därmed blir fredlösa och deras egendom förverkad. Goba da Grummi är ett av namnen som straff för hennes koppling till Praanz da Kaelve, men en grupp kallad Naglarna från säkerhetstjänsten Digeta longa har kommit till hennes undsättning. Vägen ut ur staden ligger för ett kort ögonblick öppen och vi avseglar redan inatt från en ödslig fiskehamn närmare kusten. Ni kan därifrån återvända till er hemö eller följa oss till Staden O, vilket helst ni föredrar. Det vore en ära att hysa er som gäst och jag försäkrar att ni kan komma och gå som ni behagar i min familjs hägn.”

Jarmonas tanke var ännu inte helt vaken. Hon snubblade ur sängen, letade bäringar i rummet och fick syn på fader Bryndegols bleka ansikte vid dörren, varifrån det lyste orörligt som fullmånen genom dunklet.

”Fader, tänker ni också resa?” frågade hon.

”Beslutet är ert, livbärerska. Jag är blott sanningsgudens tjänare och ni hans utvalda”, svarade åldringen.

”Hur blir det med vårt skepp i hamnen och våra män?”

”Vi kan bara hjälpa er två”, sade Trinibel Talberina.

Jarmona tänkte och såg mot fader Bryndegol utan att finna vägledning i hans minspel.

”Det vore en förolämpning mot trakorierna att resa”, sade hon sedan. ”Jag är här för att plantera en varaktig vänskap mellan länderna och är säker på att kejsaren ska förstå gåvan när vi återövrat Soblak åt dem från kondottiären Gaddagormgald.”

”Vistelsen kan bli mycket farlig om allt jag hört är sant”, anmärkte fader Bryndegol. ”Vi kunde resa hem för att återvända senare när anspänningen i landet dämpats.”

”Vi borde kanske ha väntat, men nu när vi är här vore det en skymf och ett misstroende att fly i lönndom. Mitt liv är oviktigt i sammanhanget. Jag stannar”, sade prästinnan och tillade när hon såg prästens besvikna min: ”Ni kan resa med furstessan Talberina om ni så vill, fader. Jag kommer varken att akta eller älska er mindre för det.”

”Skulle läraren överge sin elev?” skrattade fader Bryndegol tyst. ”Mitt liv har varit långt och rikt. Inte mycket mer finns att se fram emot och jag misstänker att ni kan behöva mina råd mer än någonsin under den närmaste tiden. Jag väljer att stanna vid er sida.”

De tog ett hastigt men hjärtligt farväl av Trinibel Talberina, innan furstessan skyndade bort i sällskap med en man de tidigare trott vara tjänare i huset. Kvar dröjde doften av hennes parfym i nästan spöklik närvaro och saknad.