måndag 27 juli 2015

Det vita papprets schack

Jag får inte sällan frågan om jag planerat hela den komplexa handlingen i konfluxsviten på förhand. Det enkla svaret är nej. En hel del har jag haft klart för mig, men säkert hälften av alla centrala händelser kände jag själv inte till på förhand. På detaljnivå dyker säkert så mycket som 70% upp under gång. Exempel: Varken Shaguls mästare Uroboren eller skaparboken var påtänkta när jag skrev Svavelvinter. Shaguls bok fanns där visserligen, men fick först senare en mer central roll. Andra saker jag inte känt till från början och som kommer att avslöjas i Vanderland: Silvia Mirandas bakgrund, Kmordadruidernas bakgrund, varifrån folket på Bhannavil ursprungligen kom och varför Ilibaurien blev drogberoende. Från början kände jag heller inte till det slutliga ödet för centrala personer som Shagul, Praanz da Kaelve, Arn Dunkelbrink, Grotebelia, enu Ammisadu eller Silvia Miranda.

Jag brukar alltid råda aspirerande författarkollegor att planera lagom mycket: såpass att de vet vart berättelsen är på väg, men inte så mycket att upptäckarglädjen hämmas under själva skrivprocessen. Jag brukar själv tänka som en orienterare: det finns en karta med milstolpar att passera fast jag inte vet vilken väg mellan dem jag kommer att välja på förhand.

Jag har funnit det ändamålsenligt att agera som en schackspelare. Schackspelare vet sällan på förhand hur en viss flyttad pjäs kommer att faktiskt användas senare i spelet, men de vet att om jag flyttar springaren eller löparen till en viss position så kommer den antagligen att bli användbar förr eller senare. När jag skriver placerar jag alltså ut pjäser, personer, platser, förhållande, som jag misstänker kommer att kunna fogas till intrigen fast jag ännu inte vet hur. Ibland kan jag själv förvånas hur sammanhang senare faller på plats utan att jag planerat dem. Det kan också för mig verka som magi men är egentligen en slags förberedd improvisation.

Med denna teknik kommer förstås vissa spår att aldrig utvecklas, och nu när jag gör min första redigering av Vanderland så är en av mina uppgifter att gallra bort småplant och kart som aldrig blev något eftersom de annars belastar mer smakliga delar.

Tänkte mest att tekniken kunde vara användbar för fler.

4 kommentarer:

Henke sa...

Skulle i framtiden även vara kul att läsa "Småplant" från böckerna som aldrig blev nåt...

Konfluxsviten - Directors Cut :-)

Erik Granström sa...

Henke: Jag förstår din synpunkt, fast min slutversion blir ju "directors cut" eftersom jag inte har några klåfingriga producenter som ändrar i det jag ville göra utan själv fattar dessa beslut.

Jag rensar exempelvis ut krystalokraten Manzonla. Han finns med i kapitlet som redan publicerats i Svavelvinterspelets världsbok, men kommer alltså att strykas ur romanen (hans nämns men är inte med). Därtill lät jag tidigare Koklais ägg kläckas, men kommer att vänta med detta till alldeles i slutet av boken. Anledningen är i båda fallen densamma: varelser/personer som inte har någon större funktion blir en belastning när huvudpersonerna ska släpa på dem genom berättelsen. I Vredesverk kunde Grisselhår ha varit en belastning, men honom stoppade jag istället åt sidan på ett i min mening ganska snyggt sätt eftersom han behöves i Vanderland.

Anonym sa...

Listigt. Lite samma teknik som att vara spelledare i ett rollspel, eller som att skriva ett (ej spårvagns)äventyr. Då kan man ju fråga sig i vilken utsträckning som din rollspelsbakgrund är avgörande för ditt författarskap - då menar jag inte det att du hade själva berättelsen, utan mer teknikerna, tankesättet och hantverket.

Jonatan

Erik Granström sa...

Jonatan: Jag tror absolut att rollspelandet har påverkat mitt skrivande. Just det där att hela tiden tänka i alternativa händelsekedjor och möjligheter snarare än längs en linjärt fastslagen intrig kommer mycket därifrån.