År 1917 publicerade den ryske författaren och kritikern Viktor Sklovskij sin essä "Konst som teknik" i vilken begreppet
ostranenie – "främmandegörande" – myntades. Sklovskij vände sig mot den tidens symbolister som menade att konstens roll är att förklara en företeelse så ekonomiskt som möjligt, dvs att fånga dess essens på effektivast möjliga sätt, något som Sklovskij menade leder till konventioner och klichéer. Han tyckte att målsättningen kunde vara gångbar för bruksprosa, men ville skilja vardagsspråk från poesins uttryck. Poesin ska istället sträva efter att främmandegöra det bekanta, att komplicera, att få oss att se allt såsom för första gången. Sklovskij skrev att "när perception blir vanemässig blir den automatisk", och menade att liv som levts på automatväxel, dvs där allt varit förklarat och bekant, "är som om de aldrig existerat". Konstens roll menade han, är istället att "återväcka upplevelsen av livet".
Personligen tror jag inte på Sklovskijs indelning i två språk, utan ser det förklarande och det främmandegörande som två motsatta funktioner hos samma verktyg. Språket ÄR konvention såtillvida att språklig kommunikation bara är möjlig om vi på något plan enats om ordens betydelse. Samtidigt finns alltid risken för minskad livskraft och förflackning av upplevelsen i förlängningen av det vanemässiga och etablerade; ni minns förmodligen alla er första kyss, men kanske inte den tjugotredje. Min egen syn är att människans sökande efter mönster, vårt klassificerande och skapande av konventioner är nödvändiga och faktiskt i hög grad definierar oss, men att de resulterande konventionerna ständigt måste ifrågasättas och identifieras just såsom varande modeller. De ska inte sammanblandas med en objektiv och för alltid giltig "verklighet". Uppbyggande och nedrivande måste hela tiden pågå parallellt - det gäller såväl enstaka begrepp som hela läror och riken. I vårt skelett finns två celltyper:
osteoklaster och
osteoblaster, där de förra bryter ner ben och de senare bygger nytt. Genom deras ständiga omsättning anpassas vårt skelett löpande till ändrade behov. Förstörelse behöver inte alltid vara av ondo. I min trakoriska värld har jag satt drakarna som osteoblaster, de "nedbrytande goda" som river det stelnade och sliter sönder klichéer för att skapa plats åt det nya.
Ekonomin då? Jag ser i vår samtid ett starkt kommersiellt incitament att befästa konventioner därför att de möjliggör exploatering. Marknaden gillar inte oförutsägbarhet, exempelvis den oförutsägbarhet som nytänkande kan leda till. I alla etablerade strukturer finns kapital investerat, ekonomiskt, personligt och socialt kapital, där de som besitter kapitalet har allt att förlora på en förändring. Vi ser det exempelvis i Hollwood, i musikbranschen, i Putins Ryssland, i modeindustrin, militärkuppens Thailand och i sportsammanhang. Just vad gäller kommersiellt skapande så innebär filmer som "Pirates of the Carribean VI", "Hobbit 2" och förmodligen Disneys nygrabbade Star-Wars-franchise säker avkastning på investerat kapital. Gör de världen mer spännande? Inte min värld i alla fall.
För en kreativ person finns som jag ser det ett vägval: antingen hakar man på det etablerade i försök att grabba sin del av det befästa ekonomiska och sociala kapitalet, eller så ställer man sig på konstens och det subversivas mindre trygga sida och försöker ta världen vidare. Personligen tillhör jag hellre den senare kategorin. Jag ser heller ingen utmaning i att producera "mer av samma".
Bilderna ovan föreställer till vänster Evangeline Lilly som alven Tauriel från filmen "The Hobbit: The Desolation of Smaug". Till höger ser ni min bekant Erika Lundqvist sminkad som skogsrå inför ett lajv i Vilhelmina, fotograferad av Moa Holmgren. För mig representerar dessa två bilder pengar ställda mot skaparglädje, konvention mot liv, styrelserum mot Norrlandsskog. Jag skulle vilja uppmana alla spirande fantastikskribenter att liksom gnostikern på bilden nedan tränga igenom det konventionella och söka fräsch inspiration i vår historia, i landskapet, i sig själva, i folksägner och gamla skrifter snarare än i redan skriven fantasy och redan kassasäkrade filmer. Så gjorde Tolkien långt innan Hollywood tryckte honom till sin feta barm.
