Ostranenie!

År 1917 publicerade den ryske författaren och kritikern Viktor Sklovskij sin essä "Konst som teknik" i vilken begreppet ostranenie – "främmandegörande" – myntades. Sklovskij vände sig mot den tidens symbolister som menade att konstens roll är att förklara en företeelse så ekonomiskt som möjligt, dvs att fånga dess essens på effektivast möjliga sätt, något som Sklovskij menade leder till konventioner och klichéer. Han tyckte att målsättningen kunde vara gångbar för bruksprosa, men ville skilja vardagsspråk från poesins uttryck. Poesin ska istället sträva efter att främmandegöra det bekanta, att komplicera, att få oss att se allt såsom för första gången. Sklovskij skrev att "när perception blir vanemässig blir den automatisk", och menade att liv som levts på automatväxel, dvs där allt varit förklarat och bekant, "är som om de aldrig existerat". Konstens roll menade han, är istället att "återväcka upplevelsen av livet".

Personligen tror jag inte på Sklovskijs indelning i två språk, utan ser det förklarande och det främmandegörande som två motsatta funktioner hos samma verktyg. Språket ÄR konvention såtillvida att språklig kommunikation bara är möjlig om vi på något plan enats om ordens betydelse. Samtidigt finns alltid risken för minskad livskraft och förflackning av upplevelsen i förlängningen av det vanemässiga och etablerade; ni minns förmodligen alla er första kyss, men kanske inte den tjugotredje. Min egen syn är att människans sökande efter mönster, vårt klassificerande och skapande av konventioner är nödvändiga och faktiskt i hög grad definierar oss, men att de resulterande konventionerna ständigt måste ifrågasättas och identifieras just såsom varande modeller. De ska inte sammanblandas med en objektiv och för alltid giltig "verklighet". Uppbyggande och nedrivande måste hela tiden pågå parallellt - det gäller såväl enstaka begrepp som hela läror och riken. I vårt skelett finns två celltyper: osteoklaster och osteoblaster, där de förra bryter ner ben och de senare bygger nytt. Genom deras ständiga omsättning anpassas vårt skelett löpande till ändrade behov. Förstörelse behöver inte alltid vara av ondo. I min trakoriska värld har jag satt drakarna som osteoblaster, de "nedbrytande goda" som river det stelnade och sliter sönder klichéer för att skapa plats åt det nya.

Ekonomin då? Jag ser i vår samtid ett starkt kommersiellt incitament att befästa konventioner därför att de möjliggör exploatering. Marknaden gillar inte oförutsägbarhet, exempelvis den oförutsägbarhet som nytänkande kan leda till. I alla etablerade strukturer finns kapital investerat, ekonomiskt, personligt och socialt kapital, där de som besitter kapitalet har allt att förlora på en förändring. Vi ser det exempelvis i Hollwood, i musikbranschen, i Putins Ryssland, i modeindustrin, militärkuppens Thailand och i sportsammanhang. Just vad gäller kommersiellt skapande så innebär filmer som "Pirates of the Carribean VI", "Hobbit 2" och förmodligen Disneys nygrabbade Star-Wars-franchise säker avkastning på investerat kapital. Gör de världen mer spännande? Inte min värld i alla fall.

För en kreativ person finns som jag ser det ett vägval: antingen hakar man på det etablerade i försök att grabba sin del av det befästa ekonomiska och sociala kapitalet, eller så ställer man sig på konstens och det subversivas mindre trygga sida och försöker ta världen vidare. Personligen tillhör jag hellre den senare kategorin. Jag ser heller ingen utmaning i att producera "mer av samma".

Bilderna ovan föreställer till vänster Evangeline Lilly som alven Tauriel från filmen "The Hobbit: The Desolation of Smaug". Till höger ser ni min bekant Erika Lundqvist sminkad som skogsrå inför ett lajv i Vilhelmina, fotograferad av Moa Holmgren. För mig representerar dessa två bilder pengar ställda mot skaparglädje, konvention mot liv, styrelserum mot Norrlandsskog. Jag skulle vilja uppmana alla spirande fantastikskribenter att liksom gnostikern på bilden nedan tränga igenom det konventionella och söka fräsch inspiration i vår historia, i landskapet, i sig själva, i folksägner och gamla skrifter snarare än i redan skriven fantasy och redan kassasäkrade filmer. Så gjorde Tolkien långt innan Hollywood tryckte honom till sin feta barm.

Om att bygga och förstöra

I dagens Upsala nya tidning skriver Tim Andersson en artikel om fantasy där han korsläser mina romaner med en essä om sagor skriven av JRR Tolkien. Sällskapet avnjuts förstås med vördnad och glädje, men lika kul tycker jag det är när Andersson ser sagor som "den härskande nyttoideologins och arbetslinjens mardröm", dvs som en revolutionär kraft. Han hänvisar i sammanhanget till Viktor Sjklovskijs manifest om att konsten inte ska förklara utan ska främmandegöra det alltför bekanta - teser som sedan länge ligger mig varmt om hjärtat.

Varje samhälle förutsätter en viss ordning, dels vad gäller organisation dels vad gäller tänkande. Samhället håller sig med vissa utgångsantaganden och former: det som tas för givet, är självklart, goes without saying, doxa, metanarrativer. För att inte dessa mönster ska stelna till sten krävs dock uppbrytande motkrafter och till dessa räknar jag konst och över huvud taget kreativitet i Sklovskijs anda. Det är inte så att jag anarkistiskt eller nihilistiskt motsätter mig ordning eller dragna mönster - tvärtom så tror jag att de är nödvändiga för att bygga ett komplext samhälle - utan jag tror snarare på ett ständigt växelspel mellan det byggande och det förstörande. Vår benstomme fungerar faktiskt just på detta sätt där två motverkande celltyper, osteoblaster respektive osteoklaster bygger upp respektive förstör benvävnad, detta i avsikt att ständigt förnya vad som annars skulle stelna och tappa sin funktionalitet. I Trakoriens värld har jag tänkt drakarna just som förstörare med samma uppgift även om de inte känner till den. I själva verket fungerar våra kroppar fysiologiskt genom ständigt arbetande, motsatta system. Det gäller exempelvis muskler, hormoner, nervsignaler, balansering av olika ämnen i kroppen etc. Ett sådant system har fördelen att kunna anpassa sig till förändring och självt kompensera det som går snett. Ekologiska system har liknande funktionalitet.

Tror man på sådant, vilket jag gör, så måste man avvisa all historicism och alla andra "slutgiltiga lösningar". Det skäms jag inte för.