Det som slog mig var att alla dessa järnatomer en gång har skapats inne i en stjärna som sedan exploderat som en supernova och alltså inte längre finns. Vårt blod innehåller med andra ord de monterade gnistorna efter en utplånad stjärna. Kunde man få dessa gnistor att lysa som de en gång gjorde skulle vi i mörkret kanske likna en människoformad galax ...
Om jag någon gång får barnbarn och följer dem till doktorn för att ta blodprov så ska jag berätta för dem om deras stjärngnistor.
(Och nej, jag har inte rökt på. Det behöver jag inte.)
3 kommentarer:
Jag höll en gång ett populärvetenskapligt föredrag om fysik för mina kollegor. En av mina idéer var att öppna med "Furianernas sköldbärare" ur Svavelvinter, för att kontrastera detta med verkligheten. Faktum är ju att trots att myten om furianerna är en fantastisk saga, så är verkligheten mycket konstigare. Att vi alla är tillverkade av delar skapade i döende stjärnor, i en kärnfusions-ugn driven av gravitationell kollaps, är ett av skälen till att jag började studera fysik.
Av olika orsaker slutade det med att jag utelämnade furianerna, och fokuserade på andra märkligheter, som Bells olikhet. Ibland undrar man om inte Trakoriens multiversum är en mer förståelig plats än verkligheten.
Haha du är underbar. Fin tanke faktiskt.
Får mig att tänka på en astronom som konstaterade att genom att människor funderade över existensiella frågor om vårt ursprung i universum osv så är det faktiskt stjärnstoftet självt som utforskade sitt ursprung.
Skicka en kommentar