Vredesverk - omslag

Just idag fick jag omslaget till Vredesverk från förlaget. Mycket vackert tycker jag själv! Tre av fyra skorpioner avklarade på bokryggarna! Formgivaren plockar som tidigare någon lämplig färg ur Martin Bergströms illustration till bokens baksida.

Planering Vanderland - steg 3: Reinkarnation

Här får ni en unik inblick i hur Trakoriens berättare i praktiken arbetar med reinkarnation. Levande personers runor har suttit klistrade på magnetiskt gummi för att deras ägare ska kunna inta sina platser på världsalltets whiteboard. Nu när dessa personer inte längre finns på livets sidor klistras de över med jungfrulig papir på vilket nya aktörers namn snart ska skrivas. De stackare vars namn kan utläsas har dessvärre inte återuppstått utan bara ännu inte fått dödens klister gjutet över sin runa.

Shamash själv har hörts nynna parafrasiskt på Mikael Wiehes sång:

En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter,
att allting börjar om.
Och fastän deras runor
har mattats och förstummats,
ska nya röster sjunga,
ska nya röster sjunga.


Mer konkret behöver jag de levandes namn på magnetiska lappar så att jag kan gruppera dem under berättelsens olika faser. Vad är då naturligare än att återanvända de sorgligen bortgångna ...

"Stockholm - Uppsala, Stockholm - Uppsala"

Efter helgen ska "Stockholmsgruppen" spela in sitt första avsnitt av Fantastisk podd som jag tidigare talat om.

Förslaget ställdes att vi skulle ta in lyssnarfrågor och därför undrar jag om ni har några frågor till en samling författare. De ska då inte gälla specifikt mina böcker eller Trakorien, utan mer generellt skrivande av fantastik, böcker etc. Vi tänkte samla in en bank med frågor som grupperna kan plocka ifrån så det är inte ens säkert att jag besvarar just din fråga.

Resumé av Slaktare små

SPOILER - Slaktare små

Nedan är en sammanfattning från Slaktare små, tänkt att ligga i början av Vredesverk. Det fanns en motsvarande resumé av Svavelvinter i början av förra boken. Meningen är förstås att friska upp minnet på den läsare som kanske inte längre har alla vändningar sprudlande i huvudet. I nödfall kan texten också tjäna som introduktion för den som inte alls läst de tidigare böckerna. Eftersom det inte finns några hemligheter för den som redan läst Slaktare små tänkte jag att ni kunde få se sammanställningen och ha synpunkter på den redan nu. Texten är inte så njutbar är jag rädd, eftersom den måste rymmas på ett uppslag i boken och alltså inte kan göras längre, men in gengäld är den ganska snabbt genomliden. Alla förslag tas tacksamt emot!



Inför Vredesverk
Trakoriska riket förlorade polarön Marjura och sin lönsamma svavelhandel när de vandöda crurerna vaknade efter en åttahundraårig sömn. En allians av Trakoriens fiender anfaller det försvagade riket som samtidigt skakats av inre politiska motsättningar. Kejsaren utmanades av Nya sfärens orden under hertig Ialsop da Kamesti, men ordensmedlemmarna arresterades plötsligt, anklagade för riksförräderi. Den populäre generalen Praanz da Kaelve lurades istället iväg till bergen där Klamender Gomba, hertigen av Hiltre, fängslade och försökte avrätta honom. Da Kaelve undkom och räddades av skecker, öns urfolk, på uppmaning av havskvinnan Aldrun som är generalens trolovade.

Akademikern Brior Brådfot har fått skulden för svavelhandelns kollaps. Han tillfångatogs av kejsarinnan Heneguya som ville veta vad som egentligen hände på Marjura eftersom hon personligen komprometterats. Brådfot hålls fången med sin kloka piga Grotebelia i kejsarinnans mobila slott, buret av luftanden Basenanji. Snart nog framgick det att akademikern är oskyldig och långt ifrån så skarpsinnig som säkerhetstjänsten trott.

Den mångklonade trollkarlen Shagul, vars mål är att dominera den femte konfluxen, en ödespunkt i tid och rum, är den vandöde kung Ottars rådgivare på Marjura och styr i praktiken crurerna. Shagul vill hålla nyfikna borta från konfluxens fokus på polarön och skickade två kloner till Trakorien, dels för att underblåsa kriget så att öarnas arméer hålls sysselsatta, dels för att avliva alla astrologer som kan tänkas lokalisera konfluxen. Till sin hjälp hade han mördarsekten RhabdoRana vilken han lyckats infiltrera. Bland mördarnas offer fanns DiFolternas orakel Nastigast, som emellertid genom list tog över sin mörderskas kropp och flydde. Ranzinermunkarnas ledare på det talande berget Ranz dödas också, men överlämnade innan han dog ansvaret för den kommande konfluxen till enu Ammisadu, en präst från det fjärran Melukha i Praanz da Kaelves tjänst.

Shagul köpte sin gamle mästares palats i Fontra Cilor för att få en bas i Trakorien och installerade gravplundraren Robur Rödvad som marionettfurste. Han råkade emellertid väcka RhabdoRanas skyddsdemon Ghumgakk som åt upp en av hans kloner och kallade till sig sina undersåtar, oklart i vilket syfte. Innan dess hade Shagul fått RhabdoRana att jaga sina gamla ledare, däribland viskarrösten Drogden som också är ranzinermunk under namnet Bodonius. Bodonius undkom förföljarna genom att bränna ut den tankeparasit ur örat som förenade hans medvetande med RhabdoRana. Tillsammans med Ammisadu och Nastigast har han flytt ut i Fontra Cilors stormdelta.

Några andra av Shaguls hämndlystna fiender slog sig samman för att stoppa trollkarlens planer. Bland dessa fanns Gobrugda, den siste shaguliten, svuren att döda sin gamle mästare, liksom trollkarlen Kamalkus som genom Shaguls svek tvingats i plågsam exil under flera årtionden, samt furstessan Elmesum, som fördes bort av Shagul och dog under fångenskap, men som magiskt kommit till liv i sin ättling Didras öra. Lärjungen Gobrugda har odlat fram en egen Shagulklon från trollkarlens avhuggna hand, och hindrar därigenom Shagul från att skapa fler kopior. Hämnarna samlades hos DiFolternas apotekargille i det drogsjuka landet Ilibaurien. Enligt DiFolterna kan bara Uroboren, Shaguls gamle mästare, besegra trollkarlen. Didra och hennes kamrater lyckades med hjälp av Robur Rödvad befria Uroboren som emellertid har egna planer: att ogöra allt han ställt till med under sitt långa liv. Rödvad dödades av Shagul som straff för sin inblandning.

Sanningsguden Shamash dömde för tvåhundra år sedan ön Stegos till isolering i ständig natt sedan öborna brutit en helig ed. Oväntat lyftes mörkret och Stegos kunde träda fram under ledning av prästinnan Jarmona och Arn Dunkelbrink, kungen som tidigare störtat på ön med sin drake Blatifagus. Dunkelbrink tog nu åter till väders, buren västerut av ormen med en försäkran om att deras gamla överenskommelse nu ska äras; kungen ska få döda en drake. Arn lämnade sin älskade Miranda bakom sig, ovetande om att kvinnan i samband med förljusningen störtat ner i havet tillsammans med sin talande tupp Koklai. De båda klättrade i det heliga Irminsulträdet som blev för tungt för strandklippan när det åter fylldes av sav.

En legoarmé under den ökände Blodvadaren, kondottiären Gaddagormgald, har samtidigt marscherat upp nära den trakoriska staden Soblak på Palamux för att inleda kriget. Gaddagormgald har fått guld av trollkarlen Shagul för att sätta sina hemliga planer i verket: att behålla Soblak med omgivande land som sitt eget furstendöme. DiFolterna i Ilibaurien hoppas att Blodvadaren ska göra även dem fria från trakorierna sedan han skaffat sig land. Därför har de skänkt honom en gåva: den sista isdruiden Perrima som de räddat undan döden med sina alkemiska konster. Gaddagormgald står i skuld till RhabdoRanas skyddsdemon Ghumgakk som varken låter honom skona fiender eller kvinnor han lägrat, men Perrimas kraft är starkare än demonens och Blodvadaren har kommit att älska henne.

En fantastisk podd

Jag har blivit inbjuden att vara med i en Fantastiskt podd.

Upplägget är att fyra författargrupper har bildats, i Finland, Stockholm, Göteborg respektive Malmö. Varannan vecka spelar en av grupperna in en diskussion som har med författande av fantastik att göra och lägger ut den på sidan. Våra finska vänner har börjat och redan lagt ut ett första avsnitt.


Jag är med i Stockholmsgruppen tillsammans med Boel Behrman, Peter Bergting, Anders Björkelid och Oskar Källner.

Malmögruppen utgörs av Kristina Hård, Nene Ormes och Karin Tidbeck.

Göteborgarna är Susanna Björnberg, Pål Eggert, Stefan Hagel, Susanna Nissinen och Fredrik Persson.

I den Finska gruppen finns Mia Franck, Maria Turtschaninoff, Hannele Mikaela Taivassalo och Jenny Wiik (som också ritat porträtten av alla deltagare).

Mer information och själva sändningarna finns på gruppens webbsida. Gå gärna in och gilla oss på FaceBook också!

Litteratur som smågodis

Jag gillar smågodis, man ganska snart står mig sötsakerna upp i halsen och jag skulle definitivt inte vilja få skumbananer, lakritsbåtar eller vingummin serverade till middag. Smågodis kan förhöja en bioupplevelse, vara en belöning efter läst läxa, bidra till trivseln när man kurar framför TV:n undan höstmörkret i soffan med ett täcke över benen; något som är inställsamt gott och ger en kortvarig sockerkick utan bestående värde. På samma sätt är det skönt att koppla av under tågresan eller på badorten genom att läsa en bladvändare utan större anspråk än att roa för stunden. Inget fel med det. Jag gör det också.

Det finns emellertid annat att stoppa i munnen än smågodis, andra fysiska njutningar än soffan och andra saker att läsa än deckare och salongspornografi. Sverige sägs publicera fler kokböcker per innevånare än något annat land samtidigt som TV-kanalerna svämmar över av matlagningsprogram. Jag är själv mycket road av matlagning och älskar samtidens breda utbud av råvaror och recept. En aktuell trend är ”slow food” och långkok som jag gärna ägnar mig åt. Vad gäller kroppsliga nöjen så kan ingen ha undgått dragningen mot träning och strapatser: spinning, magdans, gym, maraton och bergsklättring för att nämna några.

Var är då den litterära motsvarigheten till maratonlopp och långkok? Varför möter man i dagens Sverige så sällan viljan att underkasta sig intellektuella utmaningar? Många läsare ger sig förvisso på svårare litteratur med efterföljande funderingar, vidarestudier och diskussioner, men jag vill påstå att det rör sig om subkulturer snarare än om bredare strömningar. Själv läser jag exempelvis mycket filosofi. Jag vill inte påstå att jag begriper allt eller ens det mesta, men det är heller inte min ambition utan njutningen ligger just i utmaningen och det tankearbete mitt huvud får utföra tillsammans med de insikter som ibland uppenbaras. Jag inbillar mig att tillfredsställelsen liknar den som klättraren erfar när hon nått en bergshylla eller löparen när han förbättrat sina tider.

Sverige vacklar fortfarande omkring groggy efter Pisa-undersökningens slag mot nationens huvud. Svenska femtonåringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap har kraftigt försämrats, ämnen som alla innebär just intellektuella utmaningar. Vad göra?

Utbudet av intellektuellt smågodis är förvisso stort och har på senare år utökats med nätets förströelser i form av Facebook, Twitter, YouTube och liknande. Inget fel med det, jag hänger själv mycket på nätet för snabba sockerkickar, men precis som med fysiskt smågodis blir större mängder kväljande. Det finns bara begränsat med tid till att läsa och det är idag mycket enkelt att fylla utrymmet med lättviktigheter och förströelser för stunden.

Bokbranschen kvider; utvecklingen har gått mot utgivning av snabbt förbiblåsande kioskvältare sålda i drivor, kompletterade med mindre upplagor av nischad litteratur, allt medan mellanregistret försvunnit. Kulturpolitiker kvider likaså: hur får man ungdomar att läsa mer? Ofta hörs argumentet att det är bättre att folk läser trivial litteratur än inget alls. Är det så? Gäller i så fall också motsvarigheten: ”det är bättre att barn äter godis än inget alls”? Är svaret alltså att ge folk vad folk vill ha oavsett näringsinnehåll? Förvisso gäller detta för en kommersiell bransch som är beroende av att sälja böcker, men strategin kan vara kortsiktig eller långsiktig där efterfrågan inte behöver vara given eller opåverkbar. Det ligger nära till hands att snegla på vad som sålt bra tidigare och tillhandahålla mer av samma, kanske än mer lättuggat och med ytterligare socker tillsatt för att öka smakligheten. Ändå kan ingen säga att en sådan strategi har räddat förlagsbranschen eller ökat läsandet i samhället. Många författare hakar på; jag möter bara alltför många såväl etablerade som framgångstörstande kollegor vars drivkraft snarare är att blir rika, berömda och nå höga upplagor än att fokusera på sina texter annat än som medel till personlig upphöjelse.

Kanske är det snarare ”vad folk vill ha” som borde diskuteras, närmare bestämt varför så många idag lockas av fysiska strapatser och tekniska utmaningar men inte av intellektuellt tuggmotstånd. Lämplig devis: "Du är vad du läser!" Är sådant tänkande elitistiskt? Klassbetingat? Snobbism? Finkulturens förakt för det folkliga? Jag tror inte det. Jag har ganska många bekanta med höga akademiska befattningar, välbetalda arbeten eller stort politiskt inflytande – samhällets bärande pelare kort sagt – men jag uppfattar inte att de som grupp mer än andra sätter någon ära i intellektuella prestationer eller i särskilt hög utsträckning ägnar sig åt sådana om dessa inte är nödvändiga för arbetet. Så var det kanske förr, men inte nu längre, möjligen med undantag för att man läser någon bok av årets nobelpristagare för att kunna delta i konversationer under middagsbjudningar. De jag känner som antar intellektuella utmaningar annat än i rent instrumentella syften är snarare studenter, doktorander och kufar som avstått karriär och ofta arbetar deltid med enkla arbeten för att vinna tid till sådant som egentligen intresserar dem. Det är heller inte fråga om att söka sig bakåt mot svunna tider eftersom dagens dataspel och tecknade serier ofta är mer intellektuellt utmanande än vinstsuktande filmer och romaner.

Frågan kvarstår: Varför söker inte dagens människor intellektuella utmaningar när de bejakar andra strapatser och hur kan inställningen påverkas?

Mina egna romaner tillhör kanske inte de allra djupsinnigaste men jag är ändå stolt över att tillhöra förlaget Ersatz som inte drar sig för att ge ut litteratur med tuggmotstånd.

Planering Vanderland - Steg 2: Sekvenser

En roman utgör vanligen en rätlinjig textsekvens; läsaren börjar från titelsidan, följer textraderna från vänster till höger, uppifrån och ned och bläddrar till nästa sida när hon kommit till slutet. Ibland gör hon kanske avvikelser till kartor, förteckningar eller fotnötter, men på det hela taget läses tryckta romaner i Sverige på traditionellt sätt - detta i motsats till exempelvis text på Wikipedia där läsaren ofta hoppar mellan avsnitt via länkar. Författaren måste därmed bestämma sekvensen och det är den saken jag ägnat mig åt under de senaste dagarna.

Skeendet i en roman har ofta ett bestämt tidsflöde, men textsekvensen behöver inte alls följa historiens kronologi utan hoppar gärna framåt och bakåt som det passar dramaturgin. Skriver man som jag en krönika med många parallella handlingar, blir det nödvändigt att bestämma klippen mellan de olika trådarna och i klippen kan berättelsen också hoppa i tiden.

Mitt mål just nu är att fastställa ett grovt sekventiellt skelett för romanen Vanderlands handling. När ett sådant väl finns på plats blir det lättare att haka på sidospår och detaljer. Så snart som möjligt ska sekvensen utmynna i en serie preliminära kapitel som jag gör varsin textfil för. Vitsen med att ha en massa tomma kapiteldokument redan på förhand är att idéer som dyker upp kan skrivas in på rätt plats för att finnas där när jag kommer till avsnittet ifråga. Kapitlen kan senare delas, slås ihop eller utgå, men de gör ändå nytta på planeringsstadiet.

på bilden ser ni de planeringsdokument jag för tillfället arbetar med. (Innan ni anstränger er kan jag avslöja att texten suddats ut till oläslighet). Efter lite funderande lyckades jag dela in Vanderlands händelser i sju faser - ni ser dem som kolumner i det bredaste dokumentet. Jag identifierade vidare romanens drivande personer och drog en rad för var och dem i dokumentet. Personer måste ju nämligen göra något - de sitter inte bara och väntar på sin tur i dramat - och ett dilemma med att ha många personer är att man hela tiden måste hålla dem sysselsatta och veta vad de gör, även "utom bild". Andra personer följer mest med, de är reaktiva snarare än aktiva. Även sådana personer måste naturligtvis göra något, men eftersom de inte driver handlingen kan de lättare hakas på eftersom.

I planen såg jag genast att flera huvudpersoner skulle sammanstråla till något slags informellt rådsmöte på ön Clusta Noba. Dokumentet med ringar är en utvikning av några rutor från tabellen med mötesdeltagarna i mitten och de olika angelägenheter de diskuterar som satelliter. Det kändes nödvändigt att reda ut vad detta möte skulle komma fram till eftersom besluten skulle sätta sin prägel på vart olika människor sedan skulle ta vägen.

Arbetet fortsätter!