Det finns emellertid annat att stoppa i munnen än smågodis, andra fysiska njutningar än soffan och andra saker att läsa än deckare och salongspornografi. Sverige sägs publicera fler kokböcker per innevånare än något annat land samtidigt som TV-kanalerna svämmar över av matlagningsprogram. Jag är själv mycket road av matlagning och älskar samtidens breda utbud av råvaror och recept. En aktuell trend är ”slow food” och långkok som jag gärna ägnar mig åt. Vad gäller kroppsliga nöjen så kan ingen ha undgått dragningen mot träning och strapatser: spinning, magdans, gym, maraton och bergsklättring för att nämna några.
Var är då den litterära motsvarigheten till maratonlopp och långkok? Varför möter man i dagens Sverige så sällan viljan att underkasta sig intellektuella utmaningar? Många läsare ger sig förvisso på svårare litteratur med efterföljande funderingar, vidarestudier och diskussioner, men jag vill påstå att det rör sig om subkulturer snarare än om bredare strömningar. Själv läser jag exempelvis mycket filosofi. Jag vill inte påstå att jag begriper allt eller ens det mesta, men det är heller inte min ambition utan njutningen ligger just i utmaningen och det tankearbete mitt huvud får utföra tillsammans med de insikter som ibland uppenbaras. Jag inbillar mig att tillfredsställelsen liknar den som klättraren erfar när hon nått en bergshylla eller löparen när han förbättrat sina tider.
Sverige vacklar fortfarande omkring groggy efter Pisa-undersökningens slag mot nationens huvud. Svenska femtonåringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap har kraftigt försämrats, ämnen som alla innebär just intellektuella utmaningar. Vad göra?
Utbudet av intellektuellt smågodis är förvisso stort och har på senare år utökats med nätets förströelser i form av Facebook, Twitter, YouTube och liknande. Inget fel med det, jag hänger själv mycket på nätet för snabba sockerkickar, men precis som med fysiskt smågodis blir större mängder kväljande. Det finns bara begränsat med tid till att läsa och det är idag mycket enkelt att fylla utrymmet med lättviktigheter och förströelser för stunden.
Bokbranschen kvider; utvecklingen har gått mot utgivning av snabbt förbiblåsande kioskvältare sålda i drivor, kompletterade med mindre upplagor av nischad litteratur, allt medan mellanregistret försvunnit. Kulturpolitiker kvider likaså: hur får man ungdomar att läsa mer? Ofta hörs argumentet att det är bättre att folk läser trivial litteratur än inget alls. Är det så? Gäller i så fall också motsvarigheten: ”det är bättre att barn äter godis än inget alls”? Är svaret alltså att ge folk vad folk vill ha oavsett näringsinnehåll? Förvisso gäller detta för en kommersiell bransch som är beroende av att sälja böcker, men strategin kan vara kortsiktig eller långsiktig där efterfrågan inte behöver vara given eller opåverkbar. Det ligger nära till hands att snegla på vad som sålt bra tidigare och tillhandahålla mer av samma, kanske än mer lättuggat och med ytterligare socker tillsatt för att öka smakligheten. Ändå kan ingen säga att en sådan strategi har räddat förlagsbranschen eller ökat läsandet i samhället. Många författare hakar på; jag möter bara alltför många såväl etablerade som framgångstörstande kollegor vars drivkraft snarare är att blir rika, berömda och nå höga upplagor än att fokusera på sina texter annat än som medel till personlig upphöjelse.
Kanske är det snarare ”vad folk vill ha” som borde diskuteras, närmare bestämt varför så många idag lockas av fysiska strapatser och tekniska utmaningar men inte av intellektuellt tuggmotstånd. Lämplig devis: "Du är vad du läser!" Är sådant tänkande elitistiskt? Klassbetingat? Snobbism? Finkulturens förakt för det folkliga? Jag tror inte det. Jag har ganska många bekanta med höga akademiska befattningar, välbetalda arbeten eller stort politiskt inflytande – samhällets bärande pelare kort sagt – men jag uppfattar inte att de som grupp mer än andra sätter någon ära i intellektuella prestationer eller i särskilt hög utsträckning ägnar sig åt sådana om dessa inte är nödvändiga för arbetet. Så var det kanske förr, men inte nu längre, möjligen med undantag för att man läser någon bok av årets nobelpristagare för att kunna delta i konversationer under middagsbjudningar. De jag känner som antar intellektuella utmaningar annat än i rent instrumentella syften är snarare studenter, doktorander och kufar som avstått karriär och ofta arbetar deltid med enkla arbeten för att vinna tid till sådant som egentligen intresserar dem. Det är heller inte fråga om att söka sig bakåt mot svunna tider eftersom dagens dataspel och tecknade serier ofta är mer intellektuellt utmanande än vinstsuktande filmer och romaner.
Frågan kvarstår: Varför söker inte dagens människor intellektuella utmaningar när de bejakar andra strapatser och hur kan inställningen påverkas?
Mina egna romaner tillhör kanske inte de allra djupsinnigaste men jag är ändå stolt över att tillhöra förlaget Ersatz som inte drar sig för att ge ut litteratur med tuggmotstånd.
13 kommentarer:
Många kloka poänger där, som vanligt.
Men en sak låter märklig i mina öron (ögon?). Du upplever inte att många med akademiska yrken frivilligt ägnar sig åt hjärntränande aktiviteter i den mån det inte är nödvändigt för jobbet, och drar slutsatsen att det beror på att de egentligen inte är intresserade av att använda huvudet och lära sig nya saker ... om jag tolkar dig rätt.
Så tror jag inte alls att det är. Eller snarare: jag tycker inte man kan sopa den intellektuella träning och utveckling som jobbet kan ge under mattan. Genom sig själv känner man andra, förstås, och vad mig beträffar så vet jag att det är så, men jag tycker inte det vore konstigt om andra också kunde behöva slappa under ledigheten när jobbet innehåller mycket utmaning för tanke- och slutledningsförmågorna. Samtidigt som det ligger nära till hands att helt automatiskt sätta igång att lära sig nya saker och idéer också på fritiden, bara för att man är van vid det. Eller, som många jag känner, ge sig ut i geografin och jaga svåra arter av skalbaggar eller halvgräs, bara för att det är roligt, trots ett intellektuellt krävande jobb.
Vad jag protesterar mot är nog framför allt skärandet över en kam. Om din teori stämde skulle mänskligheten delas in i tre delar: helt ointellektuella, folk som är intellektuella på jobbet men aldrig annars och aldrig för nöjes skull, och folk som jobbar med vad som helst för att tjäna sitt uppehälle och ägnar sig åt intellektuell verksamhet på fritiden.
Så ser inte min verklighet ut.
Mycket tänkvärt och klokt!
Frågan om vad folk vill ha är intressant och viktig. Idag har jag tillbringat min dag med VAB för min yngsta dotter. Det har blivit en hel det filmtittande, på TV, på DVD, på datorn. Stundtals skall det skiftas snabbt, knappt har den ena filmen kommit igång förrän det är dax att byta. Så är 1½-åringar, men det är inte så stor skillnad från mitt vanliga arbete som gymnasielärare. Många elever, på teoretiska program, kan inte koncentrera sig speciellt länge och är det något "svårt" ger man upp direkt och vill göra något lättare. Likadant är det är det med flera lärarstudenter jag varit handledare för, och en del kollegor (även om jag anser mig lyckligt lottad i detta sammanhang, jag har många kollegor som jag själv uppfattar har ett genuint intellektuellt intresse).
Jag tror mycket av problemet ligger i den enorma valfrihet som vi har i alla medier, som är både en välsignelse och en förbannelse. Vi klickar bort det som är alltför knepigt samtidigt som vi kan välja mellan olika uppfattningar och väljer det som faller oss mest i smaken, även om det innebär att vi måste bortse från uppenbara fakta (och sedan stolt säger att man gör det!).
Hur frågan om varför man undviker intellektuella strapatser skall besvaras skulle jag nog säga att det saknas föredömen i det offentliga. Folk från dokusåpor och talangtävlingar syns och blir föredömen medan folk med djupa kunskaper saknas eller betecknas som märkliga kufar. Man saknar det gamla 10 000kr-frågan lite grann där.
Jag tror inställningen kan ändras lite genom att ge mer utrymme åt intellektuella frågor i media och i skolan, men det är svårt. Man får ta steg för steg.
Jag vill nog säga som slutkläm; som Nietzsche (något omskrivet) att man bör både det dionysiska som det apolloniska, kunna ha en balans mellan djupsinnighet och lättsamhet. Jag hoppas att det inte uppfattas som stövelslickeri, men jag tycker dina böcker har en bra balans där.
Ulrika: Många forskare har blivit forskare just för att de finner en genuin glädje i den intellektuella utmaningen arbetet innebär - det skulle jag ha nämnt och det är något jag stött på i många fall. Jag menar inte att akademiker inte vill använda huvudet eller lära något nytt. Min avsikt var heller inte att göra ner akademiker som grupp utan att påpeka att sakfrågan inte gäller "fin" mot "ful" kultur utan den på sina håll bristande viljan att bejaka intellektuella utmaningar i det svenska samhället. Akademikerna blev lite summariskt avfärdade men de var heller inte huvudnumret.
Detta sagt så uppfattar jag fortfarande inte gruppen akademiker jag träffat, främst naturvetare och medicinare, som påtagligt mer intresserade av intellektuella utmaningar bortom sitt yrkesmässiga närområde än andra grupper. Det finns förstås många undantag. (Dessutom menar jag inte att akademiker är ointresserade utan att de är intresserade i ungefär lika stor utsträckning som icke-akademiker - formuleringen blev för skarp i blogginlägget, men jag låter den stå kvar för att inte förvirra diskussionen).
Det var emellertid inte fråga om någon teori från min sida eller indelande av människor i grupper utan mer faktiska erfarenheter jag gjort.
Jag hade två huvudpoänger med mitt inlägg vilka kvarstår:
* Varför bejakas inte intellektuella utmaningar mer i dagens Sverige just för utmaningens egen skull när fysiska strapatser gör det?
* Väcker vi verkligen ett intellektuellt intresse genom att lägga tillrätta, göra roligare och förenkla. Vore det inte bättre att söka vinna ett bejakakande av utmaningen just som sådan?
Fredrik: Du sätter fingret på det jag menar. Utbudet av godis är enormt och ökar snabbt - det kan vi inte göra så mycket åt§. Jag tror inte att motmedlet mot en förflackning är att begränsa utbudet eller att försöka efterlikna det med mer matnyttiga ingredienser. Istället borde man stimulera glädjen i att INTE alltid följa det minsta motståndets lag, att utmana och ställa krav på sig själv. Det är lite så jag läser Nietzsche eftersom du nämner honom.
Jag förstår hur du menar, speciellt när det handlar om att ungdomar läser mindre. Min yngsta kusin har aldrig läst en bok. Vilket svider i mitt hjärta då jag vid hans ålder (11), sedan läst otroligt mycket böcker och sedan skrivit under några år. vad att göra åt det? Man kan inte tvinga någon att göra något, bara berätta fördelar med det, berätta vad de har att vinna med att läsa. har dessvärre ej lyckas övertala min kusin att börja läsa. Men jag tänker inte ge mig.
Jag spinner vidare lite på Fredriks kommentar om att folk, i synnerhet de unga, idag väljer den lätta vägen. Kanske är det så att många unga idag också har problem med att hitta sin referenspunkt i tillvaron. De vet inte ens var de skall leta och varför de skall välja en viss intellektuell utmaning. Vår mediekultur, till stor del färgad av narcissism och hysteri, tycks ha budskapet att en "quick fix" kan ge lika stor "utdelning" som år av fördjupning inom ett ämne. De har sett andra gå den vägen och nå både rampljus och pengar utan särskilt stor ansträngning. Det blir till ett budskap som unga tar till sig.
Något annat jag kommer att tänka på är vilka behov som motiverar oss och påverkar våra val och vår livsstil. Nu får jag kanske kritik av någon för att jag använder en något ofullständig/ålderdomlig modell, men jag för tankarna till Maslows behovstrappa som säger att vi inte tar itu med vissa behov i livet förrän vi redan passerat vissa steg. Jag kan föreställa mig att många unga idag kämpar med behovet av känslomässig trygghet eller behovet av självaktning. Behov som intellektuell tillfredsställelse kommer betydligt senare (och många når aldrig dit). Det är således bara aktuellt för en minoritet.
Men det är möjligt att jag också drar för höga växlar på något som kanske har en betydligt mer trivial förklaring.
Tobias: Tanken är intressant och jag föreställer mig att det är en mycket mer förvirrande värld idag.
Vad gäller Maslow - kan det inte också finnas en risk i att ungdomar idag börjar redan på sista steget - att så mycket kommer utan ansträngning samtidigt som trappan förgrenar sig med oändliga möjligheter högst upp.
Jag föreställer mig att folk som vinner idol och liknande fått slita ganska hårt för det så ansträngningar krävs ju också idag.
Har ni sett denna och vad tycker ni om den i så fall? http://waitbutwhy.com/2013/09/why-generation-y-yuppies-are-unhappy.html
Bra text Erik. Jag har inte läkemedlet men tänkte på barnens läsande som togs upp ett par gånger i andra inlägg. Kan det vara så tokigt i dagens sönderstressade samhälle att många föräldrar inte hinner/orkar/förstår läsa för sina barn i ung ålder. Jag tror inte det finns något bättre sätt att få upp läsintresset som barn än att få höra sina föräldrar engagerat läsa böcker.
Vi har alltid läst för barnen och jag läser fortfarande för min 9 åriga son. Nu när han blivit större läser vi böcker som även jag roas av så vi har en gemensam hobby i detta. Böckerna är nu mer avancerade och han stoppar ofta mig för att fråga vad ord betyder eller kommenterar hur han tror saker och ting händer ihop. Utöver det gemensamma läsandet läser han även egna böcker vilket jag är väldigt glad över.
Angående Pisatesterna så har jag en fru som gick skolan upp till gymnasieåldern (med slut tentamina) i Finland och sedan relativt enkelt tog dubbel examen på universitet i Sverige. Den andra examen var på lärarutbildningen så jag har fått höra en hel del om undervisningen där, folket som studerar till lärare samt om arbete på skolor. Känner mig därför inte ett dugg förvånad över Pisaresultaten i Sverige men det går jag inte in mer på här.
En klassisk fundering! Vad kom först, hönan eller ägget? Är det den bristen på cerebralt tuggmotstånd som gör att folk söker enklare sockerkickar eller är det de enkla lösningarna som gör att folk förlorar aptiten på mer svårsmällt intellektuellt gods?
Jag tror mig inte ha några svar men av egen erfarenhet kan jag göra några snabba slutsatser (liknande de minna icke-emigrerade svenska tillika intellektuella övermän och överkvinnor redan skrivit i sina kommentarer):
1. Det är en självdrivande spiral och just nu är vi på väg ned. Jmf. med bantning, motion och fetma.
2. Många av de som som idag har anställning (en synpunkt du tangerar) är rätt och slätt överarbetade. Människan har enligt vissa forskare (antropologer?) aldrig arbetat så mycket som idag. Medeltidsmedelklassen jobbade 150 dagar om året. Hur mycket jobbar jag? Har ingen aning men ca. 250 dagar om året, som dessutom är bra mycket längre än snubben med slagan år 1214. Man kommer inte hem och slår upp Sartre eller Kant när man dessutom kanske har två barn som ska födas, tvättas och läxförhöras.
Det talas också just nu mycket om ökande inkomstskillnader. Något som ofta missas i debatten är att man räknar ut inkomtsskillnader per person och per hushåll. Skulle man istället räkna på arbetad tid skulle den moderna dubbelarbetande kärnfamiljen (läs: svensk medelklass) rasa rätt rejält i inkomst jämfört med den familjebild vi ser hos Bennets, Ingalls, Ewings, eller Simpsons med maken som står för inkomsten och kvinnan som har mer frihet att välja sin intellektuella stimulans.
Relativt sett blir vanligt folk, den otvättade massan alltså fattigare både i fråga om tid och pengar. Fattigdom torde vara ett av de snabbaste sätten att avintellektualisera ett samhälle, så även det svenska.
3. Liknelsen med lösgodis är vass och rolig och väldigt granströmsk, men jag tror att den ligger en generation för sent tillbaka i tiden. Då du var lite knatte fanns knappt TV, när jag var liten var Helgmålsbön, dokumentärer om Sovjet och testbilden det man såg mest av på rutan. Dagens mediasamhälle liknar mer rökheroin än smågodis, för att dra din liknelse till sin spets. Marx skrev att religionen var folkets opium. Hade han levt idag hade han inte skrivit ett jota, han hade nog suttit och klagat om Deutschland sucht den SuperStar på Facebook som alla andra Tyskar jag känner.
4. Spettkompetensens fängelse. Den moderna utvecklingen mot renodlad företagskompetens och anställde med extremt snävt definierade arbetsuppgifter må kanske skapa enstaka kortlivade specialiseringsvinster och konkurrensfördelar, men framförallt så har dagens enastående enkelriktade arbetsuppgifter hos den traditionellt så intellektuellt lystna medelklassen lett till en förslappande av allt som inte har direkt med arbetsuppgiften att göra. Likt arbetslösa unga män med imponerande handleder och slitna datamöss så sitter dagens jurister, tjänstemän och handläggare och stirrar sig blinda på fält som är så smala att dom inte ens ser vad som pågår i deras egna grannskap (sociala såväl som fysiska). Borta är den tid då försäkringshandläggare (Kafka), bankirer (Mishima, T.S. Eliot), bibliotekarier (Borges, Larkin), fängelsepsykologer (Tranströmer), etc. Hur många av dagens bassar som skjuter prick på brunhyade i Afghanistan sätter sig ned med pennan och anteckningsblocket efter en häftig eldgivning som många soldater gjorde förr? Tolkien, Lewis, Heller, Salinger, Orwell, Remarque och kanske coolast under eld, Sassoon?
Själv har jag ett tidstypiskt smalt jobb med enbart intellektuellt arbete, men minna lyckligaste dagar som anställd är de handfulla dagar om året då jag är ute i fält och motionerar ben och smilband i mötet med vanliga kunder.
Usch det blev långt.
Tokyo Sweden: Långt kanske, men tänkvärt och inte så lite deprimerande. Ska vi alltså med en tår rullande längs kinden låta oss malas ner i samtidens kvarn eller har du några förslag till hur vi kan göra motstånd?
Jag kommer att tänka på Olle Adolphsons "Gustav Lindströms visa":
sen rusar vi in i mardrömmen av glas och betong och där sitter vi sen och hurrar och tycker skjortan är trång
Erik: För att vidareutveckla det här med Maslow och artikeln om Generation Y (jag skriver med stort G för att vi är så speciella);
Artikeln är mycket träffsäker. Det är ett faktum att besvikelser är direkta konsekvenser av förväntningar som inte uppfylls. Ambitionen att ge ungt folk möjligheten att drömma har drivits så långt att majoriteten av dem inte kan skilja drömmar från förväntningar. När jag nämnde att vissa når framgång utan synbar ansträngning menade jag också främst att det verkar så för deras jämnåriga åskådare. De har inte fullständig insyn i ansträngningen och alla uppoffringar som måste göras för att bli en vinnare (fast ibland når ju vissa framgång på ett sätt som liknar lotto). Självbedrägeriet späs på ytterligare av att deras föräldrar kanske belönar dem alltför stort för mediokra prestationer när de växer upp, i tron om att detta skall stärka deras självförtroende. Men alltför stort självförtroende kan ju (i extremfall) leda till fåfänga, inbilskhet och en falsk uppfattning om hur världen fungerar.
Angående Maslow: Jag föreställer mig att många misslyckas med att fylla behovet av självaktning, därför att de har världsliga saker och omvärldens värderingar som måttstock för erkännanden och egenvärde. Detta behov, menade Maslow, låg överst bland de grundläggande behoven. Artikeln på waitbutwhy ger intrycket av att de flesta i gen Y istället står på trappsteget till självförverkligande redan, ett behov som hör till de s k tillväxtbehoven och som då borde kräva att alla de grundläggande behoven redan är uppfyllda. Det är möjligt att jag blandade ihop begreppen lite grann där, men jag tror också att fördelningen faktiskt är lite 50-50. När jag studerade mötte jag många individer med ambitioner på att vara unika nå lätt, snabb framgång. I arbetslivet har jag ofta funnit mig vara den ende som intresserade sig för självförverkligande, medan de andra mest fokuserade på pengar, prylar, utmärkelser och den perfekta kroppen.
Självfallet har folk som går långt i talangtävlingar kämpat hårt. Men det framställs nog på ett sätt som får andra att känna att just dessa vinnare representerar en betydligt större del av deras jämnåriga än de faktiskt gör.
Något som ytterligare problematiserar din ursprungliga fråga för inlägget: Åtminstone i den bok jag just nu sitter och bläddrar i, så placeras de kognitiva/intellektuella/estetiska behoven nedanför behoven av självförverkligande/självtranscendens. Jag vet inte exakt hur slaviskt man måste följa modellen och om vissa behov kan byta plats beroende på individ och situation. Behovet av självtranscendens/andlighet skulle ju t ex vara ganska ointressant innan man uppfyllt de andra. Ändå finns det ju människor som kämpar med sin dagliga överlevnad längst ner på samhällets botten och samtidigt är djupt religiösa. Men de uttrycker kanske sin tro på ett annat sätt än vad de skulle göra om deras tillväxtbehov var uppfyllda, jag vet inte...
Tobias: Jag har läst om Maslows trappsteg i någon ledarskapskurs men aldrig sett ursprungsartikeln. Det jag tog till mig var just metaforen med behoven ordnade som en trappa där nästa inte blir prioriterat förrän man tagit sig upp för de under. Faktiskt tänkte jag mig nog aldrig att trappstegen var objektivt givna och vet heller inte om Maslow hävdade det, utan har hela tiden föreställt mig att de kan byta plats beroende på kultur.
Jag kan mycket väl tänka mig att det religiösa steget är basalt för många. Religionen kan så vitt jag förstår just vara ett sätt att uthärda (och för all del fås att acceptera) svält, sjukdomar etc. Sett utifrån (jag är själv inte religiös) så kan jag erkänna en instrumentell psykologisk nytta av tro oavsett om den är sann eller ej.
Nu är jag ju sen på bollen, minst sagt. Vilka belägg finns för att dagens samhälle skulle söka färre intellektuella utmaningar än tidigare? Inga skulle jag vilja påstå. Tvärtom. Att vi inte har soldater som skriver litteratur beror väl, t.ex., mer på att antalet soldater är mycket färre nu. Under första halvan av 1900-talet var ju i stort sett hela den manliga befolkningen, i västvärlden, soldater. Så är det gud ske lov inte längre. Känslan av att folk var ädlare, bättre eller smartare förr har nog mer med brister i vårt minne än med verkligheten att göra. Flynn effekten visar ju för övrigt att IQ ökar med varje generation.
Mats
Skicka en kommentar