Porträtt av en patriark

Jag skulle behöva en porträttförebild till shaguliten Gobrugdas nya skepnad. Ni som läst Slaktare små vet att han inte var i så bra form ute i DiFolternas träskläger men att han sedan fått tillskott av nya organ och därmed delvis kunnat återta något av sitt gamla skulpturala yttre.

Munkens första tanke var att en galjonsfigur från ett sedan länge sjunket skepp sökt dem i natten. Besökaren var mycket vacker men på ett konstlat sätt. Ansiktet visade omänsklig ådring i vad som föreföll vara lagd yta snarare än egentlig hud eftersom lystern mest påminde om snidat, mörkbetsat trä eller handslitet läder. Man fick intrycket av att dragen legat nedpackade i kista under lång tid för att sedan ha plockats fram och bara med begränsad framgång ha polerats rena från mögel och ärg till en mask som möjligen kunde ha passat på ett museum men inte bland människor. Kläderna var påtagligt välskurna i dyrbart material, smyckade med broderier och bleckornament hamrade för salongen snarare än för ett skogsläger under månen.

Förslag?

Humlans flykt

Två nya korta kapitel avverkade under veckan. Listan på återstående delar blir allt kortare...

Humlan protesterade irriterat när den lyftes över på tyget, men blidkades sedan Brådfot sträckt fram lite honungsvatten mot den på en av de silvernålar gästerna nyttjat till att spetsa kanderade vaktelägg.
”Ers majestät, ser ni hur djuret sträcker sin snabel mot medicinen jag bjuder? Snabeln avslöjar humlornas släktskap med tapirer även om de senare som känt både har öron, svansar och en helt annan resning.”
Nyfikenheten drev den förnäma publiken närmre, lutade den in över livräddandet som kronbladen runt liljeknopp. De blockerade alltmer ljus så att Brådfot bad dem ge patienten utrymme just när humlan tog till väders och fick alla att kasta sig åt sidan med förtjusta skrin. Jubel och allmänt skålande i sött vin vidtog. Brior Brådfots kunnande hyllades varpå kejsarinnan Heneguya på stående fot utnämnde honom till kejserlig hummelmäster.

Nu från pastoral till ett kapitel med stor dramatik!

Avfyra svampen!

"Förutom glasflottan från Ljushem utmärkte sig ett par pråmliknande farkoster som ankrat upp avsides de andra. De var lastade med sporkluster från Eniaken, hyferermunkarnas jättelika svampbarriär mot Kargom. Klustren påstods kunna döda en människa på tio replängders avstånd genom att skjuta ut en svärm sporer snabbare än någon kunde uppfatta och med så stor kraft att pansar genomträngdes likt siden."


Ni som spelat de gamla spelen vet att det mellan Kargom och munkstaten Nastrôl växer en jättelik svampmur kallad Eniaken. Hyferermunkarna planterade svampen för flera hundra år sedan för att skydda slätterna från de vilda kargomiterna. Ursprungligen hämtad från kontinenten Akrogal har Eniaken förmågan att skjuta sina sporer med sådan kraft att de genomtränger rustningar. Svampmuren, som uppges vara så omfattande att man inte kan kasta en sten över den, fungerar därför både som fysiskt hinder och som ett effektivt minfält.

Nu när det blir krig på Palamux (liksom på flera platser i Trakorien) så aktualiseras användningen av svampen. Jag har därför snokat lite om vilka mekanismer som skulle kunna fungera. En vetenskaplig artikel beskriver hur en svamp som växer på ko-mockor kan accelerera sina sporer snabbare än en gevärskula för att kasta dem en bit bort. Svampens problem är att sporerna måste ätas upp av en ny ko för att kunna spridas, men eftersom kor inte äter sin egen avföring måste sporerna kastas en bit bort. Sporerna är dock så lätta att de nästan genast stannar av luftmotståndet och därför måste utgångshastigheten vara hög - försök kasta iväg en fjäder så förstår ni problemet. Svampen använder en vattenpistolliknande pumpmekanism.

Vanliga ormbunkar kastar istället iväg sporer på samma sätt som en katapult där en arm spänns genom osmotisk deformering av celler.

Joel Haglund pekade mig till en annan artikel där det hävdas att en enda svamp har växt till sex kilometers diameter under många, många år vilket skulle göra den till världens största och äldsta varelse av dem som hittills upptäckts.

Plötsligt känns Eniaken inte längre så osannolik.


Nedan en primitiv kargomitisk bild som föreställer hur Eniaken anfaller en oskyldig yngling medan hyferermunkar tittar fram genom mycelet.

Svavelvinter - årets spel?

Glöm inte att gå in och rösta på Svavelvinter som årets spel. Två av spelets illustratörer är också nominerade.

Jag, en skeptiker, 2 - Det kreativa tvivlet

En av Wikpedias stora fördelar är möjligheten att man som en drake kan svepa över stora områden för att sedan dyka ner där något intresserar en. Nyligen fann jag den amerikanske filosofen Richard Rorty (han dog så sent som 2007) vilken åtminstone förefaller mig ha ambitionen att konstruktivt gå vidare bortom det totala ifrågasättandet i post-modernism/-strukturalism/-filosofi m.m. Jag köpte alltså "The Rorty Reader" med urval ur hans texter och har inte blivit besviken så här långt (vilket ännu inte är så långt).

Rorty är skeptiker. Framför allt ifrågasätter han att våra beskrivningar någonsin kan spegla en förment verklighet eller att vetenskap, logik eller vetenskap med något slags nödvändighet kommer att nå den objektivt enda korrekta beskrivningen av verkligheten. Observera att detta varken ifrågasätter att "verkligheten" faktiskt existerar bortom vår beskrivning eller att vetenskap saknar värde, bara dess eventuella anspråk på objektivitet och exklusivitet. Rorty menar snarare att varje systematiskt språkligt system med sina begrepp har sin tillämpning men också sin begränsning. Systemet är helt enkelt ett av många möjliga språkspel, bättre eller sämre på att förmedla ett värdefullt innehåll. För att komma vidare måste själva sättet att se på saker med dess begreppsapparat ständigt förnyas, annars säger vi snart bara det som kan sägas med det befintliga språket.

Begreppet språkspel liksom "om det vi inte kan tala måste vi tiga" ekar förstås av Wittgenstein vilket passar mig utmärkt. Wittgenstein gick från någon slags analytisk ambition att gräva sig ner till språkets objektiva kärna till att just tala om språkspel och deras pragmatiska användning. I romanerna så representerar som ni vet trollkarlen Uroboren Wittgenstein och Rorty gav mig en riktigt bra pusselbit om Uroborens drivkrafter. Jag kan inte närmare berätta om saken eftersom det skulle spoila sådant jag ännu inte vill berätta om glasmannens natur och agenda men det kommer att göras konkret.

Rorty ekar också av annat. Hans "ability to redescribe the familiar in unfamiliar terms" låter väldigt mycket som "konstens roll är att främmandegöra det bekanta" som Viktor Sjklovskij sade i en berömd essä redan 1917, en essä som jag har tagit till mig sedan tidigare. Rorty menar också att Nietzsche uttryckte samma sorts skepticism som han själv fast med den tidens språk. Han framhåller även Jesus, Newton m.fl. som personer som har omformulerat det bekanta i nya bilder.

Sammanfattningsvis menar Rorty, så långt jag nu läst och begripit, att människan ständigt måste förnya sin kommunikation för att komma vidare och att inget problem kan bli slutgiltigt löst. Poesi och allmänt ifrågasättande är viktiga medel till förnyelse snarare än att begränsa sig till etablerade former att kommunicera och argumentera.

Makten och tolkningsföreträdet
Efter mitt första inlägg om skepticism diskuterade vi huruvida det är trivialt att "verkligheten" kan beskrivas på olika sätt om den ändå "är" densamma bortom beskrivningen. Jag anser för egen del att valet av beskrivning inte är trivialt därför att den som väljer språk inte bara väljer hur företeelser ska indelas och vad de ska kallas utan också vad man alls kan tala om, vad som anses vara självklart, vad som anses vara viktigt och vem som har legitimitet att yttra sig. Om man ser språkspelet som ett utövande av makt så blir diskussionen genast konkret och angelägen. Det räcker med att kritiskt ta del av dagspolitiska debatter, se på reklam eller delta i fikasnacket på jobbet för att se hur olika intressenter försöker att styra verklighetsbeskrivningen och pådyvla en sin tolkning. Även när det rör litteratur så är tolkningsföreträden påträngande: Vad är god litteratur? hur ska verk klassifieras i genrer och varför? Hur ansluter böcker till förväntningar och är sådan anpassning bra eller dålig? Vilka konstnärer ska få stipendier eller till och med avlönas av staten och varför?

Allt detta handlar om makt. Allt detta handlar om vår vardag. Allt detta handlar om spelet smickelbräde där det går ut på att bli den som bestämmer reglerna.

Resten är historia

... och där satt avslutningen av en tio kapitel lång tråd med klimax i huvudstaden Tricilve. Faktiskt var nog detta hela romanens dramatiska höjdpunkt och jag är väldigt nöjd med hur saker kunde vävas samman. Nu till Palamux för att tämja ytterligare en tråd och sedan återstår mest uppstädning innan testläsning och redigering kan ta vid framåt sommaren. Det finns hopp mina vänner!

Trakorisk politik var inget som intresserade tuppen Koklai sedan han väl fått hämnd på den som slaktat honom. Under ödeslotteriets värsta uppståndelse pillade han upp den gyllene buren, växte färska fjäderpennor ur vingarna istället för dem som kmedulluprästerna stympat och flög sedan bort över staden i riktning mot Kronolaben. Den färgsprakande tempeltuppen väckte emellertid sådan uppståndelse att Koklai tvingades överge sina estetiska principer för att istället inta en mindre spektakulär fågel som redan fanns på plats i Septaviet.

Mondus Dikespryda var en suput och ett svin men han älskade sin gamla tupp, det enda arv han hade efter sin mor eftersom djuret var så magert att han inte lyckats sälja det för pengar till vin. Denna frihetsspelens första morgon sov Mondus ruset av sig under en promenadbro nära dammarna. Koklai krängde sig ur mannens grepp så snart han kommit i kött och knipsade med gudomlig näbbskärpa av den bronskedja som fjättrat djuret till dess herre. Han kände sig törstig och pickade på mannen tomma vinskinn tills han insåg att fågeln var lika alkoholiserad som husbonden och stålsatte sig mot begäret. Någon stund ägnade han åt att tvätta intorkade spyor ur fjädedräkten i ett dike innan han försiktigt närmade sig kronolaben via buskarna.

Den galna klockan vevade vildare än någonsin på sitt fundament. Så snart han såg den förstod Koklai problemets omfattning. Kronolabens trådar sträckte sig långt bortom Tricilve och var bokstavligt talat sammanvävda med den defekta, större väv som fågeln visste väntade på honom i staden Isakra. Han ruskade på sig, betraktade fyllefågelns klena vingar, insåg att de inte skulle bära långt och gick över i den förhatliga etern för att återvända till Miranda och Irminsulträdet.

Gott slut - God början

Skrivandet rullar verkligen på! Idag avslutade jag ett nytt kapitel och har nog skrivit fem kapitel bara under den senaste månaden. Dels hänger det ihop med att jag varit mycket inspirerad och disciplinerad, dels med att jag just beskriver ett dramatiskt skeende i huvudstaden där mycket händer med många oväntade vändningar.

I tystnaden som följde nådde dem plötsligt ett avlägset muller från norr trots att inga moln stod att upptäcka så långt någon kunde se.
”Gudarna ger riket sin välsignelse!” kacklade pelarfadern, mån om att göra sin stämma hörd åtminstone en gång under denna historiska dag. Praanz da Kaelve förstod emellertid vad som hänt eftersom bara en sak förutom åska och jordbävningar kunde väcka ett sådant ljud. Arsenalens crutalager i Siola hade exploderat.


Nu återstår ett klimax innan jag hoppar vidare till helt annan plats.