Bokmässan 2012 i helgen

Om ni har vägarna förbi bokmässan i Göteborg nu i helgen så kommer jag också att vara där. Två evenemang är inbokade för min del:

* Signering i Sf-bokhandelns monter kl. 14.00, lördag den 29/9
* Seminarium med Ola Wikander och Lotta Olsson (från DN) på temat "Fantasy och frihet" kl 14.00, söndag den 30/9.

I övrigt så kommer jag förstås att vanka runt på mässan i största allmänhet så haka gärna på om ni vill prata. Vill ni ha tag på mig så fråga i Ersatz/Coltsos monter eller hos Sf-bokhandeln.

Skriva om strid - läsarfråga

Jag skriver just ett kapitel om belägringen av staden Soblak och inser att jag är ganska ointresserad av att skriva om strider i sig, dvs själva utbytandet av hugg, trupprörelser, skärandet av kött och fallandet till mark. Just nu lutar jag åt att kort redogöra för vad som hände och sedan börja med en scen som utspelar sig efter själva stridigheterna eftersom det är då saker av intresse för berättelsen egentligen inträffar. Jag har gjort det tidigare: ni minns kanske Praanz da Kaelves strid mot RhabdoRanamördare på arenan i Svavelvinter. Även där utspelade sig scenen efter striden, i lokalerna under arenan. Därmed inte sagt att strider aldrig skildras i mina böcker - i denna tredje bok har jag redan beskrivit både slagfält och individuell kamp i Lasemos men fann där en vinkel som jag tyckte kändes fräsch.

Problemet är att både jag och ni läsare har sett så många stridsskildringar så att det blir svårt att inte falla in i pliktskyldigheter eller redundanta förlopp.

Det finns några knep för att göra skildringen intressant. Bäst är nog att skildra striden ur ett mikroperspektiv där man följer en enskild persons upplevelser, tankar och sinnesintryck men det kräver någon slags dramaturgi i striden så att den utvecklas på något oväntat sätt. Arhems fall kan sägas vara ett exempel. Ett annat sätt - det jag nu använde i Lasemos - är att göra striden mycket märklig, nästan karikatyrisk, men det fungerar bara undantagsvis och som kontrast mot andra avsnitt. Ett tredje är att vara sakligt brutal som i skildringen av Shaguls uppgörelse med sin mästare.

Om ni jämför med gängse stridsskildringar i actionfilmer så har min inställning alltid varit att framställa kampen kliniskt, dvs hur det rimligtvis borde ha utspelat sig med givna förutsättningar. Människor slängs inte tio meter genom luften in i fasta hinder utan att ta allvarlig skada, de träffar vanligtvis inte motståndaren om de kastar ett svärd, det blir sällan glamoröst, skador kompliceras och infekteras i efterhand. Jag berättade en gång för min redaktör att jag vet vad som händer om man hugger huvudet av en levande varelse, skjuter någon i huvudet eller får en stör genom kroppen därför att jag har sett det som veterinär. Sådana erfarenheter är till stor nytta i skrivandet men sätter också begränsningar. (Min redaktör berättade detta för en journalist innan jag förklarade att det inte är något jag vill föra ut i marknadsföringssyfte.)

Min fråga till er är kort sagt vad ni anser om stridsskildringar, när de är nödvändiga eller tillför något och hur de borde framställas. Skriv gärna vad ni tycker om de jag redan publicerat. Det hör till saken att jag har ganska mycket berätta och därför inte behöver vara rädd för att sålla.

Pris ske penningen!

Idag visar jag er en av kastykerkyrkans heligaste reliker: Den blödande syltburken från Nontonia. På pelarfadern Pontimus den göddes enträgna begäran förvarar jag till vardags reliken i mitt eget kylskåp för att förvilla de religiösa fanatiker som skulle göra allt för att fylla den med sin övertygelses marmelad.

Den blödande syltburken från Nontonia uppför sig som en normal syltbehållare när den används till just sylt, men om den istället fylls med vatten, exempelvis inför helig saponisk katarsis (diskning), kläs dess utsida under natten med söta, syltröda tårar. Fenomenet förvillade länge Tricilves teologer tills de på teologers vis gav upp och proklamerade ett underverk. För rövarbaronerna i Syltfingrarnas gille symboliserar dropparna syltens, dvs penningens, förmåga att genomtränga allt.

Doppen edra fingrar och slicken riknadens sötma!

Time management

De senaste två dagarna har jag använt till arbete som kanske inte syns så tydligt för läsaren men som ändå är viktigt: Jag har dragit upp mer exakta tidslinjer för att kontrollera så att olika skeenden stämmer med varandra. De praktiska frågorna kan exempelvis vara att händelser måste ske i en viss ordning där någon inte kan anlända till en destination innan han lämnat avreseorten, att två trådar i handlingen måste förbruka samma tid för att kunna sammanstråla en vecka senare, att man hör rykten om en händelse efter ett par dagar på annan plats, att månen står i samma fas för två samtidiga händelser etc.

Eftersom förra romanen slutade med Förljusningen som sammanfaller med soluppgången den sextonde dagen i Minde, dvs sjätte månaden, år nio efter kronolabens invigning och påverkar nästan alla trådar i berättelsen så hade jag något att utgå ifrån. Sedan är det bara att följa dagar, restider och nätter i de kapitel jag nu skrivit.

Konkret upptäckte jag att nästan allt jag skrivit så här långt utspelar sig inom tre-fyra dagar efter förljusningen utom tråden med Praanz da Kaelve som löpt iväg ett par veckor och alltså ligger före de andra, men han har å andra sidan redan sex egna kapitel och är framme vid Frihetsspelen den första dagen i Melendo (sjunde månaden) så han kan stanna där ett tag. Jag var vidare tvungen att lägga in ett par vilodagar för att sinka Arn Dunkelbrinks återkomst till Stegos så att förutsättningarna för den planerade handlingen där hinner komma på plats. Draken kan flyga hundra mil på sexton timmar så den är ju mer rörlig än andra. Ett annat problem är att jag måste flytta en person (utan drake) hundra mil på 24 timmar, dvs med en snittfart på 40 km/h över vatten. Allt sådan går att fixa men tänker man inte igenom situationen så blir det lätt ohållbart.

Rent praktiskt kom jag på att jag kan använda datorns kalender (iCal) för 2012 års juni-juli snarare än att upprätta ett separat spreadsheet för tidslinjerna. Jag gjorde helt enkelt en kalender för varje huvudperson och sammanförde dem alla för att se hur händelser synkas och var justeringar måste göras.

Parallellt med tidsfunderingarna redde jag ut några frågor om incitament inför kommande avsnitt. Incitament är svaret på varför personer och makter agerar som jag vill att de ska agera utan att deras handlingar verkar krystade eller obegripliga sedda ur deras eget perspektiv. Ni har säkert stött på brister i det avseendet - filmen Prometheus kommer osökt i tanken liksom B-skräckisar där lättklädda flickor ensamma ger sig ner i källaren för att undersöka vad som hänt med propparna trots att en galen mördare går lös. Jag hittade därvid åtminstone en bra förklaring som på köpet lät mig plocka upp en tidigare tråd som mest låg och skräpade. Nu känns det som att jag har de flesta sammanhang utredda utom bokens själva avrundning men den kommer att hitta sig själv eftersom det mesta finns uppskissat.

Vävens form

Igår skrev jag klart första versionen av kapitlet där Fundibéra frambesvärjer romanernas viktigaste kvinnor på Bektare berg under en månritual. Riktigt inspirerande tycker jag själv, med en del ledtrådar och udda vinklingar.

Kapitlet är tämligen fristående men jag kom att fundera över dess tematiska aspekt och tänkte att saken kan vara värd sin egen kommentar. Många berättelser är ju en linjär resa från A till B med olika förvecklingar längs vägen. För mitt romanprojekt hade jag redan från början ambitionen att bygga en väv på flera plan, dvs att när alla fyra delarna väl finns på plats ska det gå att spåra sammanhang på olika ledder och mellan ställen i böckerna som inte omedelbart hänger samman. Läsaren kan möta väven på flera sätt:

* Den gudomliga väven, ritningen över världen, är en av huvudkomponenterna i själva berättelsen. Den symboliserar det konstruerade sammanhang som jag tycker karaktäriserar människan framför andra arter. Ibland betonas vårt abstrakta tänkande eller våra motställda tummar som det mest utmärkande men jag har mer och mer börjat tänka på oss framförallt som mönsterskapande varelser, dvs som vävare. Jag lutar även mot att den mänskliga individen är ett mönster snarare än sitt kött eller sina hjärnfunktioner. När en människa dör löses mönstret upp, ungefär som bilden på den tidningssida jag slänger i elden.

* Nästan lika uppenbar blir vävens form för läsaren därigenom att flera historier löper parallellt genom böckerna. Personer flyttar sig från en historia till en annan Trådar löper samman och förgrenas. Avstånden kan ibland vara långa så att planteringar i första delen blommar först i den avslutande delen. Vad är egentligen en väv annat än trådar inflätade i varandra till något sammanhängande?

* Bildliga teman förbinder trådarna, där exempelvis trädet, tjuren och de levande bergen återkommer i olika sammanhang.

* Den tematiska väven är romanernas själva fokus snarare än deras form. Det avslutade kapitlet där kvinnorna alla förhåller sig till konfluxens stundande födelse och skapelsens cyklicitet är ett exempel.

* Sammanflätningen med vår egen värld är också en väv. Romanserien innehåller myriader av referenser till vår egen värld, betydligt fler än ni upptäckt törs jag nog lova, inte bara som en rolig blinkning utan ofta för att ge en association som binder samman berättelsen med det redan sagda.

* Från väv är steget inte långt till vävnad. Min veterinärmedicinska bakgrund gör att jag ofta tänker i fysiologiska metaforer eftersom kroppen är ett fantastiskt, sammanhängande system. Exempelvis har drakarnas roll i världen som förstörare, de som ska riva ner för att det nya ska få utrymme att spira, inspirerats av osteoklasterna, celler som hela tiden tuggar i sig benvävnad för att deras komplementceller osteoblasterna ska kunna bygga nytt ben, mer anpassat till behoven. Bilden till detta inlägg är för övrigt en histologisk bild från njurens tubuli.


Ibland kan jag bli lite besviken över att recensenter bara kommenterar språk, miljö och handling utan att se den sammanvävda helheten. Jag hoppas att den aspekten blir mer uppenbar när alla böckerna är klara och företeelser kan sättas i sitt sammanhang. Just nu är sviten lite av en byggplats.

Pendang till Bektar

Jag gjorde en illustration till föregående inlägg för att illustrera livscykeln i form av ett år och hur kvinnorna i romanerna grovt kan placeras in beroende på deras fokus. Delar av cykeln kan ni ännu inte begripa men det kan ju vara kul att spekulera. Kvinnorna inom parentes deltar så att säga inte själva i cykeln utan stöder ett större skeende. Kvinnorna i versal och ruta har ett slags metafunktion.

Menaderna på Bektar

Inatt fick jag visionen av en ganska vild, helt fristående scen till boken jag skriver på. Idén tycks mig så intressant att jag i alla fall ska försöka skriva den även om den ännu är lite lös i konturerna.

Jag gillade häxan Fundibéra i Slaktare små och undrar vad hon egentligen har för avsikter och vad hon kommer att ta sig för härnäst. I ett av bokens sista kapitel så säger hon sig vara på väg med Linvina Gombina till Bektare berg där hon uppenbarligen har slagit sig i lag med måndyrkare för att bli lemniscata* och ta del av deras kunnande. Det antyds att måndyrkarna äter människokött under sina ritualer och besitter mystiska kunskaper.

I min vision manar Fundibéra under en ritual på berget Bektar fram samtliga romanens tunga kvinnor - inte som personer utan bara deras essenser / eterjag / undermedvetna / deras väsen i det låga språket, deras kvinnohet. Fundibéra vill bibringa uppmaningen att skydda den konflux hon liknar vid ett kvinnosköte genom vilket den nya tiden ska födas. Hon säger att händelsen är alltför viktig för att lämnas till männen - vad vet de om födelser. Män är enligt Fundibéra i grunden oförnuftiga varelser såtillvida att de planerar och agerar efter eget huvud utan insikt i Jordmoderns grundläggande natur om vilken de inget vet. Män kan användas för arbete, nöje och befruktning men har utöver detta ingen djupare funktion.

Mötet mellan dessa frammanade kvinnoväsen utvecklas till gräl om vad som kan, bör och måste göras för de har på inget sätt samma åsikter eller mål. Ingen av kvinnorna kommer att minnas något efteråt utan Fundibéras avsikt är att stärka deras undermedvetna motivation, lite av Inception om ni sett filmen. Det som slog mig när jag började skissa är att väldigt många av böckernas kvinnor är kopplade till en slags kvinnlig version av konfluxen sedd som en födelse (ni läsare vet ännu inte allt om detta). Jag associerar till gamla religiösa föreställningar om "det heliga äktenskapet" / den manlige guden som dör och återuppstår / fruktbarhetsriter / tabun etc med inspiration från exempelvis menaderna i det gamla Grekland, Våroffer, modern Wicca-religion, Inashtar i underjorden m.m.

Vinsten för romanen är att dessa gamla teman redan har dykt upp, exempelvis när Praanz da Kaelve ska offras under beloteniafirandet, eller under Perrimas omformning. Jag tror att detta kapitel kan förstärka tematiken så att jag kan spela vidare på den. Dessutom kommer en del av dessa kvinnors framtida öden att bättre förstås med visionen som bakgrund och några nya kopplingar att möjliggöras.

Konkret tänkte jag låta scenen beskrivas genom en man (ni känner honom redan) som i ett slags drömvision dras med till platsen av en kvinna. För honom utvecklas det hela till en mardröm men när scenen går mot avslut så visar det sig vara en annan av romanens manliga personer som vaknar - vilket antyder att de delat samma dröm.

Jag känner mig entusiastisk inför att börja med kapitlet som nog inte blir så långt, men väldigt spännande och udda samtidigt som det kommer att passa bra in med annat. Det känns som ett stycke arkaisk feminism i vardande fast jag har uppriktigt sagt ingen aning om vad feminister kommer att säga. Det blir spännande det också.

Verkar alltsammans helt förryckt?

* En Lemniscata är det klassiska oändlighetstecknet som givits viss religiös betydelse och dessutom användes som logo av COOP mellan 1967 och 1995 som ni kanske minns - det var den mest kända symbolen i Sverige efter flaggan. Ingen som undrat över varför DiFolterna kallade sitt orakel "Den blåvite" eller varifrån det här kom på sidan 327: "Varje instrument betecknades med en blå och vit plakett, där ord som »flöjt«, »trombett« eller »puka« stod skrivna med renaste tecken."

En författares förvåning

Ytterligare ett kapitel om huvudstaden Tricilve till handlingarna där man nu står inför årets frihetsspel med händelser som blir avgörande för hela riket. Lustigt nog blev kapitlet inte alls som jag tänkt mig. Som ni kanske minns och som jag påannonserade i detta inlägg så skrev jag ett ganska omfattande äventyr till spelet Svavelvinter om slummen i huvudstaden.

Min tanke var då att utforma slumkvarteren för att kunna använda samma miljöer och personer till romanen. Äventyret blev riktigt bra tyckte jag men ändå märkte jag nu när jag kom dit att det inte behövdes. Grejen var att om jag skulle ha plockat upp alla intressanta trådar i äventyret så skulle det ha blivit en omfattande utvikning i romanen och eftersom boken säkert får ett gediget omfång ändå så kändes det helt enkelt inte nödvändigt. OM jag behöver utfyllnad när romanen är färdigskriven så kan jag enkelt lägga till utvikningen men jag är helt övertygad om att det inte kommer att behövas.

Besvikelse från mig? Fria ligan? spelare? läsare? Nejdå, ingen behöver vara orolig eftersom äventyret passar väl in i mellanrummet mellan roman två och tre i serien och SKULLE kunna ha beskrivits om jag hade behövt det. Jag har plockat upp några av personerna och nämnt några detaljer som bara äventyrsspelaren kommer att kunna förstå så småningom men nu blir äventyret snarare ett komplement som tangerar romanserien. Kanske en fristående novell så småningom? Kanske rentav en tävling?

Kapitlets slutmening: "Han kände sig stark igen och arenans välbekanta blodvittring fick honom att småle."