fredag 2 mars 2012

Om att bygga och förstöra

I dagens Upsala nya tidning skriver Tim Andersson en artikel om fantasy där han korsläser mina romaner med en essä om sagor skriven av JRR Tolkien. Sällskapet avnjuts förstås med vördnad och glädje, men lika kul tycker jag det är när Andersson ser sagor som "den härskande nyttoideologins och arbetslinjens mardröm", dvs som en revolutionär kraft. Han hänvisar i sammanhanget till Viktor Sjklovskijs manifest om att konsten inte ska förklara utan ska främmandegöra det alltför bekanta - teser som sedan länge ligger mig varmt om hjärtat.

Varje samhälle förutsätter en viss ordning, dels vad gäller organisation dels vad gäller tänkande. Samhället håller sig med vissa utgångsantaganden och former: det som tas för givet, är självklart, goes without saying, doxa, metanarrativer. För att inte dessa mönster ska stelna till sten krävs dock uppbrytande motkrafter och till dessa räknar jag konst och över huvud taget kreativitet i Sklovskijs anda. Det är inte så att jag anarkistiskt eller nihilistiskt motsätter mig ordning eller dragna mönster - tvärtom så tror jag att de är nödvändiga för att bygga ett komplext samhälle - utan jag tror snarare på ett ständigt växelspel mellan det byggande och det förstörande. Vår benstomme fungerar faktiskt just på detta sätt där två motverkande celltyper, osteoblaster respektive osteoklaster bygger upp respektive förstör benvävnad, detta i avsikt att ständigt förnya vad som annars skulle stelna och tappa sin funktionalitet. I Trakoriens värld har jag tänkt drakarna just som förstörare med samma uppgift även om de inte känner till den. I själva verket fungerar våra kroppar fysiologiskt genom ständigt arbetande, motsatta system. Det gäller exempelvis muskler, hormoner, nervsignaler, balansering av olika ämnen i kroppen etc. Ett sådant system har fördelen att kunna anpassa sig till förändring och självt kompensera det som går snett. Ekologiska system har liknande funktionalitet.

Tror man på sådant, vilket jag gör, så måste man avvisa all historicism och alla andra "slutgiltiga lösningar". Det skäms jag inte för.

3 kommentarer:

Marcus sa...

Skapande förstörelse FTW :-)

Tobias sa...

Det ligger närmare österländskt -holistiskt tänkande, den att motsatserna ovetande bidrar till harmoni. Om kroppens celler ägde självmedvetenhet, skulle de väl förstås hävda att de kämpade för det enda rätta, nämligen att besegra sina motståndare. Vi som studerar cellerna har förstås ett vidare perspektiv och förstår att båda sidorna behövs för att vår kropp skall fungera. Samma perspektiv har väl gudarna inför världens varelser.

Kristoffer Nåhem sa...

Förstörelse är en förutsättning för förändring. Den måste vara tillräckligt förödande för att rubba det ursprungliga läget.

Ja, som lika delar kemist och handelsman måste jag säga att jämvikter och motsatser spelar en stor roll.

Reaktioner som är irreversibla kan dock flytta samhället/kemin/handeln till nya platser och det tar en stund för nya jämvikter att "gunga in sig".

Begrepp som entalpi, entropi och jämvikt är tillämpbara på nästan allt.

Som vanligt, i dina böcker och här på bloggen finner man ständigt länkar till "den fantastiska verkligheten".

Ses i Örebro hoppas jag.

/Kristoffer