Flera kapitel i både Svavelvinter och Slaktare små har utspelat sig i Trakoriska rikets huvudstad Tricilve. I båda romanerna har vi fått besöka de finare kvarteren: stenstaden, arenan, parkerna och Bitterkull med sina humleodlingar där Praanz da Kaelves släkthus Villa Parenzi ligger.
Romansvitens tredje del Bladverk besöker också Tricilve men denna gång bakgatorna och de sämre kvarteren i Gimorra, Myrstacken, Karniback och Tassemark. Jag har funderat på inspirationskällor för dessa platser. Med förebild från republikens Rom har jag tänkt mig sysslolösa capite censi, dvs människoskaror utan egendom. Begreppet kan inte rakt av jämställas med modern "arbetarklass" annat än när det gäller bristen på ägande eftersom dessa tricilverbor sällan arbetar utan betalas av kriminella gäng, politiska fraktioner, adelsmän och handelshus för att bevaka intressen, bekämpa någon annan part, bli daglönare, rösta eller på annat sätt utgöra "aktiv folkmassa". Armén står därtill för en del underhåll till fattiga för att garantera sig ett flöde av rekryter från detta proletariat (ett ord som har just sådant ursprung). Ordningen upprätthålls mycket sporadiskt i Tricilves slum och till vardags av olika maktgrupperingar på plats. Lokala representanter för riket finns rekryterade från lokalbefolkningen och går under beteckningen "påfåglar". De är notoriskt korrupta och har mest funktionen att mot betalning förmedla kontakter mellan de två världarna. Stadsgarnisonen går bara in när någon gått över gränsen så att ordningen i staden som helhet hotas och är då mycket hårdhänta. Den brasilianska filmen Tropa de Elite kan ge en uppfattning om mentaliteten mellan parterna.
Liksom sina mer bemedlade grannar är de egendomslösa Tricilverborna i slummen skrytsamma, odrägliga, påhittiga, affärsinriktade, njutningslystna och fåfänga allt efter förutsättningar. Unga oduglingar finns i övermått. Jag hittar förebilder i TV-såpor som Jersey shore och Big Brother och från realityserier om polisarbete i sunkiga områden. Men bäst av allt är Narcissismens själva avloppsshål på nätet: Hot Chicks with Douchebags.
Idag när jag lyssnade på Melodikrysset och hörde Imperiets version av Bellmans "Märk hur vår skugga" fick jag emellertid ytterligare en idé. I Bladverk möter vi Perukmakarna, en tjuvorganisation som leds av Ingolmo Dokella, bror till Mathus Dokella som blev ett huvud kortare i Slaktare små. Som Ingolmo har jag redan tänkt mig Norman Reedus (nedan) från The Walking Dead. Nu tänkte jag försöka göra kretsen runt Ingolmo till en pastisch på Fredmans epistlar med miljöer, persongalleri, peruker och allt. Kändes genast riktigt kul och jag ser fram emot att få börja skriva dessa scener.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
21 kommentarer:
Min spontana reaktion: otroligt cool som rollspelsmiljö. Minst hundra balla möjligheter. Tänker också lite på syndikaten i tv-serien Rome.
/Petter B
Är Bladverk nu offiiell titel på den kommande romanen?
Petter B: Jo, Rome porträtterar ju just republikens sista dagar så det passar bra. Fantastisk miljö helt i sig.
Gustav: Nä, egentligen inte. Jag har helt enkelt inte bestämt mig än. Ni får gärna ha synpunkter.
För övrigt har jag börjat tänka mig Praanz da Kaelve som Guy Pearce, ni vet han i Memento. Har vandrat mellan olika förebilder för honom under flera år...
Verkar bli en mycket spännande miljö. Guy Pearce känns också som en mycket passande förebild för da Kaelve. Har du förresten sådana för alla dina karaktärer?
Birke: Ja, försöker hitta förebilder för de allra flesta. Ofta blir det ganska stora skillnader mot förebilden, men modellen hjälper mig att få personerna olika från varandra för jag kan ha dem i huvudet när jag skriver repliker. Arn Dunkelbrink är nog den enda som jag fortfarande har lite vag bild av men han har ju å andra sidan nyligen ändrat utseende. Dessutom känns det som om jag har ganska bra grepp om honom ändå (detsamma gällde egentligen Praanz da Kaelve).
Kul att ni hör av er förresten! Jag satt för bara någon dag sedan och tänkte att det inte är lönt att skriva här så ofta som jag gör eftersom ingen ändå bryr sig...
Bellman är cool. Det tog en evig tid innan jag faktiskt tyckte det, för i sin iver att få alla att älska Bellman publicerar alla sångsamlingar etc alltid samma sånger, och oftast bara en eller två verser, och det blir en knasig övervikt mot det berömda burleska, frispråkiga och allmänt fyllbultande. Jag gillar att han beskriver vackra saker också. Utsikter, dofter, toner - och att han sätter det i kontrast mot sina motsatser. Det tråkiga är kanske att kärlek knappas finns hos Bellman, det finns mest spritinducerat sex och kvinnor är antingen nymfer eller gummor, och det kanske kan bli lite trist i längden… Men annars, så. Spännande val av förebild, och absolut något att bita i!
Erik, jag kan givetvis inte tala för övriga blogganhängare, men jag tror väl ändå inte att det är bristande intresse som ligger bakom. Det kan hända att något blogginlägg går en förbi, för att man är upptagen. Och ibland kommer man helt enkelt inte på någon relevant kommentar. Men fortsätt skriva, för inläggen blir i alla fall definitivt lästa.
Jag har tänkt lite på Kishatet som ju är Paratornas motpol i böckerna. De har ju inte varit fullt så framträdande i berättelsen ännu. Jag skulle gärna se ett inlägg om detta som kunde kontrastera till bland annat din senaste artikel.
Ulrika: Det jag uppskattar med Bellman är hur bra han levandegör personer och miljöer med bara någon iakttagelse, ofta som du säger med kontraster mellan högst och lågt. Han visar också alltid genuin sympati för de vinddrivna varelser han skildrar.
Det där med att kärleken saknas kan jag instämma i. I viss mån kan jag tro att man i äldre tider hade en ganska pragmatisk inställning till livet och kärleken och det försöker jag nog själv spegla men förhoppningsvis kan nyanserade kvinnoporträtt få plats inom det konceptet.
Tobias: tackar, jag fick bara ett behov av att gnälla lite och kanske påpeka vikten av få återkoppling i ett annars ganska ensamt arbete.
Vad gäller Kishatet så vet jag inte hur mycket som kommer med därifrån. Det är en fråga om utrymme även om det är en intressant plats. Jag skulle tro att kommande kapitel om Gaddagormgald kommer att passera där, men då kanske när läget är en smula instabilt och Kishatet sig inte riktigt likt längre (ni som spelat spelet vet vad jag syftar på). Tål att funderas på.
Tobias: Jag anar för övrigt en aritmetiskt stigande serie i de senaste inläggens svarsfrekvens: 3,6,9,12.
Men vänta ... nu förstörde ju allt eftersom det blev 13 ...
Talföljdens logik behöver inte vara förlorad om man istället lägger ihop de två på varandra följande talen längs serien. Således kan den räddas av ytterligare en kommentar efter denna. Men eftersom jag är av chaotic alignment får jag ingen ångest ifall även den talserien skulle brytas.
Hmmm Jag försökte kommentera tidigare, men det gick inte:S
Intressant att tom. BigBrother kan tillföra något nyttigt. Jag gillar Reedus även i Boondock Saints filmerna :)
Peter aka Fafnir
Det vore ju ännu tuffare med en figur baserad på Guy Pearce i "Priscilla - öknens dotter"!
Anders: Priscilla är en av mina favoritfilmer, fast Praanz da Kaelve i drag, jag vet inte ... fast å andra sidan! (mina bokfigurer hatar mig)
"mina bokfigurer hatar mig" åtminstone verkar den där Shagul vara lite missnöjd med berättaren.
Kristoffer: Vänta bara ...
Kul att en pastisch av en pastisch letar sig in i litteraturen! Bellman skrev ju "parodier" på Bibelns epistlar (brev), trots allt. Och du behöver inte vara orolig, Erik. Jag följer alla inlägg slaviskt, även om jag inte har nåt vettigt att säga i kommentarsfältet (om jag nu någonsin haft det...)
David: Om "vettigt att säga" ska vara ett kriterium så skulle det kanske inte bli så många inlägg heller...
Skicka en kommentar