fredag 27 januari 2012

Att vara där

Jag har funderat på vad som egentligen tar mest tid när jag skriver mina romaner. Planeringsfasen är tämligen snabb och smärtfri liksom redigeringen sedan råtexten finns på plats. Återstår den arbetsamma processen att gå från ett blank papper till en sida fylld med text. Det paradoxala är att själva skrivandet kan gå fort när jag väl attackerar tangenterna så någonstans strax innan nedskrivandet ligger en närmast osynlig tröskel.

Alla läsare har noterat skillnaden mellan att uppslukas av en bok och att läsa den med kritisk distans. Att uppslukas av en bok är en i sanning transcendent – överskridande – upplevelse. Då försvinner själva texten utan att vi märker det för att ersättas av scenen med dess aktörer. Vi är där med dem, vi hör, vi ser, vi känner lukter och smaker av vildmark, blod eller kärlek, allt beroende på scenens natur. Alternativet är att avmätt och intellektuellt ta del av en text samtidigt som den där lilla gnälliga, inre rösten oupphörligt kommenterar: ”Varför gick han dit nu då?”, ”Den där scenen har jag läst hos Tolstoj”, ”Så kan man inte sadla en häst”, ”Snart kommer nog greven hem”.

Som författare måste jag uppleva samma transcendens som den slukade läsaren. Jag måste kliva över tröskeln in i världen jag beskriver. Jag måste vara där för att kunna beskriva det levande för er. Det är det som tar mest tid, i alla fall för mig.

Ett äldre exempel: Hoppa tillbaka till mitt blogginlägg från 2009 om Shaguls duell med sin mästare. Där stod jag just inför tröskeln till en scen och frågade er läsare om råd. Detta blev sedan en av de scener jag själv är mest nöjd med i Slaktare små.

Ett aktuellt exempel: Just nu står jag inför en scen där Miranda och tuppen Koklai befinner sig på det fallna Irminsulträdet som driver till havs öster om Stegos. Andra ansluter – jag ska inte avslöja vilka förutom havskvinnan Aldrun. Från min planering vet jag följande:
* Koklai lämnar trädet
* Aldrun, B och C kommer till trädet
* Det avslöjas att X, Y och Z
* Miranda konfronteras med sin spegelbild och blir åter Silvia Miranda
* Aldrun lyckas ta kontroll över trädet så att det kan seglas som ett skepp.

Problemet är nu att framställa detta planerade på ett levande sätt. Det som behövs är någon slags flöde i händelserna så att hela utvecklingen känns plausibel, helst naturlig och rent av ofrånkomlig. Detaljer behöver tillsättas, dels för de konkreta kulisserna: hur ser trädet ut, vilket väder är det, hur låter de knarrande grenarna, vilket fysiskt tillstånd befinner sig personerna i? Dels måste jag sätta mig in i psykologin: hur hanterar B sina traumatiska upplevelser, vad vill han göra härnäst och varför, vilken relation har personerna, hur tänker en levande sten, etc. För att kunna lösa uppgiften behöver jag förflytta mig till platsen och bli varelserna medan jag skriver om dem. Jag måste ta mig förbi texten så att jag kan avrapportera det jag faktiskt upplever. Alla medel är tillåtna för resan: jag spelar musik med rätt sinnesstämning, besöker gamla murkna träd ute i skogen, lägger porträttbilder av de medverkande på skärmen, läser på och letar detaljer om schizofreni, insekter, träd, vindar etc. En av de mest intressanta platser jag besökt på detta sätt var Gombitakles slemdjungler, en värld utan fri rymd som mest påminner om den slingrande bukhålan i ett djur. Där kom mina veterinära erfarenheter väl till pass.


En reflektion som jag själv har gjort och som påtalats av läsare i sammanhanget rör romanernas språk. Jag använder ett udda och komplext språk som kräver viss koncentration av läsaren vilket förstås innebär en risk för närvaron i illusionen. Om läsaren plötsligt hejdas i läsandet av en rent språklig konstruktion riskerar hon att motvilligt dras ur transcendensen, språket blir åter synligt och den lilla rösten återkommer med undringar och kommentarer om att ”Så där kan man väl inte säga rent grammatiskt?

En naturlig lösning vore att välja ett lättläst, närmast osynligt språk, vilket är den väg som exempelvis deckare och ungdomsböcker ofta väljer. Strategin gör närmast med automatik språket osynligt därigenom att det i sig är ointressant. Jag har valt en annan väg och hoppas att den ska vara mer givande på sikt när språket i sig blir en del av världen och sedan man väl vant sig vid det ökar känslan av att här finns något i sanning främmande och spännande som jag inte har varit med om förut.

För att citera Per Israelsons recension i Svenska dagbladet:
Berättelsen blir till levd erfarenhet, om än en annorlunda erfarenhet: just en krönika från en främmande tillvaro.

eller Lotta Olsson i Dagens nyheter:
"Till och med språket är annorlunda, och i början grumsade jag över det arkaiska, högtravande tonfallet. <...> Gradvis öppnade sig berättelsen åt ett oväntat håll. <...> Det är som om Granström har klippt sönder vår civilisation till en oändlig mängd fragment och vävt en ny, rik berättelse om en främmande värld som är märkligt bekant."

eller Anita Oscarsson i Tidningen kulturen:
Det är bara att släppa fotfästet ett tag och läsa vidare. Och snart är man fast i den fantastiska världen.

4 kommentarer:

Marcus sa...

Tack för mycket intressant bloggpost. Jag upplever faktiskt något liknande det du beskriver när jag ska skriva (torra) akademiska artiklar för vetenskapliga tidskrifter. Speciellt de konceptuellt utmanande delarna och introduktionen. Jag kan sitta halva och hela dagar utan att få ihop mer än några stycken text, och sedan plötsligen, när jag "kommit in i argumentet" ordentligt, så lossnar det och jag producerar ett mer eller mindre färdigt utkast till hela artikeln på en eller två dagar. Det är en mycket frustrerande process, även om jag börjat lära mig att känna igen den. Fenomenet är också det huvudsakliga skälet till att jag försöker skapa stora block av skrivtid vissa veckor, på bekostnad av andra veckor. Eftersom kostnaden för att bli avbruten 20 minuter här och 10 minuter där med något administrativt en dag när man har hittat skrivflytet kan resultera i en hel dag av förlorad produktion, om man har otur.

Erik Granström sa...

Marcus: Instämmer i det där med att bli avbruten. Ofta får man börja om igen för att hitta tråden. Fast det gäller bara i vissa speciella lägen. Annars söker jag också stora bitar tid utan inbokade åtaganden. Det kan ibland räcka med en frisörstid eller liknande som syns i almanackan för att dagen ska kännas besudlad. Märkligt det där.

Henrik von Lichtenstein sa...

Det är rätt kul att såväl titel på ditt blogginlägg "Att vara där" samt kritikernas recensioner och därtill min upplevelse av Slaktare små behandlar Dasein eller Varat. Den existentialistiska och fenomenologiska ansatsen blir tydlig och dit når man kanske inte genom ett alltför lågt språk. Jag tycker också såsom recensenten att språket faktiskt väcker världen, men som du säger finns risken för distansera sig från världen som skapas i berättelsen. Jag har aldrig gillat deckare. Kanske har jag hittat en del av svaret till varför.

Johan A sa...

"You hear readers say things like 'I'm not bothered so much about the language, I just like to find out what happens.' There's an embedded, mostly untheorised notion that prose should be a window, through which you see, as clearly as possible, that it should be as nearly invisible as possible, to let us get to the content. Not only do I think that's sadly philistine, but it's also, in some sense, a betrayal of what makes fantasy fantasy. That alienation from the everyday can be achieved through form as well as content."
--China Miéville