Följande mening från sidan 17 i Slaktare små har återigen kommenterats, denna gång i Hans Perssons positiva recension på bloggen Du är vad du läser:
"Vanmakts vemod grep gravkallt den döde."
Det är lite lustigt eftersom tidigare en person hävdade att just den meningen är det bästa i hela boken medan en testläsare på redigeringsstadiet tyckte att den skulle strykas därför att den bara var "too much". Jag kan respektera båda dessa åsikter och meningsskiljaktigheten (här i bokstavlig bemärkelse) visar egentligen hur svårt det är att avgöra vad som är "rätt" eller "fel" när man skriver. Det är ju en sak att avgöra huruvida meningar är språkligt korrekta eller ej, men även i det fallet går det ofta att tänja reglerna, något som jag i själva verket tycker är roligt för sakens egen skull. Stilistiska grepp är än mer ett gungfly, särskilt som bedömningarna varierar mellan genrer och hela tiden rör på sig med tidens gång.
Nu sade jag mig redan när jag började på detta romanprojekt att jag skulle ta ut svängarna i alla avseenden och inte väja för högt eller lågt vare sig när det gäller språk eller handling. Man får helt enkelt lägga fast en ambition och sedan försöka vara konsekvent som jag ser det.
Just meningen ovan är jag ändå lite stolt över eftersom den innehåller både allitteration och assonans: v-v gr-gr samt aa-e e-aa, med "... den döde." som en slags allittererad coda. Bra eller dåligt får andra avgöra, men lite kul att språktrixa är det i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Personligen är just ordvrängerierna och de otaliga stilistiska krumbukterna en av de stora förtjänsterna med dina alster; det gäller både romaner och gamla rollspelsmoduler (och jag hoppas mycket på Trakorienrollspelet).
Det är otroligt förlösande att se att det går att spränga gränser inom en förhållandevis stereotyp genre som fantastiken länge har varit. Du röjer en igenvuxen väg, herr Berättare!
Att du faktiskt när en strävan efter både vokal- och konsonantalliterationer och tillåter dig att ge utlopp för detta, visar bara att "Slaktare små" (och "Svavelvinter") är något eljest i en annars språkligt svältfödd genre.
Jag instämmer med repliken oven! Allt för många böcker är handlingsdrivna, medan språket ofta får stå tillbaka. Och böcker verkar kunna sälja oerhört bra om handlingen är stark oavsett om språket är svagt (Lars Keppler och Stieg Larsson är goda exempel på det), men motsatsen kommer inte ut i handeln. Då är det skönt med böcker där språket får sitta lika mycket i framsätet som handlingen.
Sen vill jag bara peka på att v-v; gr - gr mycket riktigt är allitteration, men aa - e e - aa är väl inrim eller assonnans?
/Johoohno
Jag har inte hunnit läsa boken än så jag vet inte hur meningen passar i texten, men hur som helst utgör den ett helt fantastiskt citat! :)
För övrigt håller jag med om att det är härligt med en svensk fantasyförfattare som tar ut de språkliga svängarna.
Johoohno: Du har rätt i att det rör sig om alliterationer och assonanser (till vilka inrim räknas om jag förstod saken rätt). Jag är uppriktig sagt inget vidare på grammatik och språkets tekniska benämningar. Ämnet intresserar mig men jag glömmer detaljerna sedan jag läst om dem. Förhoppningsvis sitter det kvar i tillämpningen.
Meningen har även tre par 2v, 2g och 2d. Det är helt enkelt en mästerligt konstruerad lite bit av boken.
Skicka en kommentar