Vredesverk som e-bok

Nu finns äntligen Vredesverk, tredje delen i romanserien, som e-bok hos de stora nätbokhandlarna. Om jag har förstått förlaget rätt så var det ursprungliga problemet att man uppgraderade sin programvara så att filerna blev för moderna för de centrala förlagssystemen. Sedan kunde man inte gå tillbaka.

Gúttura för ett rykande slagfält

Nu har jag skrivit text till fem av åtta sånger på Christian Älvestams Svavelvinter-skiva och han har satt musik till två av dem. I ett av fallen fick jag musiken först.

Min ambition är att samtliga sånger ska kunna ha sjungits på Marjura av olika människor och varelser inom romanernas tidsrymd. Det är riktigt skojigt – jag känner miljöerna såpass bra att jag kan skriva texterna från ett annat perspektiv än det som finns i romanerna. Det är är alltså sånger som kan ha sjungits där romanens läsare inte fanns på plats.

Senast var barden Shopachinkas gamla slagdänga Gúttura för ett rykande slagfält på tapeten – ni vet sången där knekten hånar sina offer och gläds åt att ha överlevt ett fältslag, samtidigt som han vet att det snart är hans tur att ledas iväg. Jag tänker mig den klassiska dansen med döden som återges på våra egna medeltida målningar. Christian är lite konservativ när det gäller titlarna så sången kommer förmodligen inte att heta Gúttura, men vi andra vet ju vad det är frågan om. Här ett utdrag, direktöversatt från gammeljori:

Den dräng som i gårdagens solsken drog plogen

nu spricker som frukt av förruttnelse mogen

Den herre som trodde att jorden var hans.

nu leder honom döden i ringlek och dans

Blodet som levde – nu levrar det sig

i kroppar, på krakar som fruktade döden och fruktade mig.

Fortfarande återstår en hel del arbete med både texter och musik, men det är ett kul sidoprojekt!

Filmmanus, någon?

Känd filmtyckare i goth

Eftersom jag nu skrivit klart konfluxsviten så är frågan vad jag ska ta mig an härnäst. Jag ägnar våren åt att pröva lite nya saker för att se hur det känns. Bortsett från att jag skriver låttexter till metalbandet Svavelvinters nästa platta så tänkte jag försöka skriva minst en novell och redigera om Svavelvinter – första boken i sviten – för att försöka göra den lite lättare att komma in i. Jag tänker därvid inte ändra så mycket i sak utan mer se över exposition och disposition.

En annan tanke som jag har lekt med är att försöka skriva ett filmmanus. Min inställning är som den var inför romanprojektet: varför inte? Jag är mycket förtjust i film, och särskilt i film av bröderna Coens typ med bra skådespeleri, bra repliker och bra story. Ibland har jag fått känslan av att svensk film kan vara lite slapp i jämförelse, men det ska genast sägas att jag inte ser så mycket svensk film. För att få tips stämde jag igår träff med Simon J Berger i Stockholm, liksom jag själv medlem i rollspelarnas informella illuminati och frimureri. Jag ville höra hur en skådespelare ser på manus och deras framväxt och om han tycker att detta över huvud taget är en bra idé. Några lärdomar från mötet:

* Till skillnad från en roman är ett manus inte ett enmansprojekt utan ett samarbete mellan flera parter, vilket jag redan utgått från
* Tillkomsten är inte att skriva ett färdigt manus genast utan att ställa samman ett synopsis, försöka intressera en producent eller regissör för idén och gemensamt söka medel för manusutveckling hos Svenska filminstitutet, lön för arbetet helt enkelt. Sedan är det inte alls säkert att ett utvecklat manus någonsin blir film ändå beroende på olika omständigheter.
* Nästa steg är att skriva ett mer grundläggande synopsis där filmens alla scener finns med som rubriker. Först därefter skrivs replikerna.
* Jag undrade om skådespelare ogillar "färdiga" repliker och vill ha visst utrymme för eget skapande, men Simon sade glädjande nog att det är precis tvärtom: skådespelaren vill ha så färdiga och skarpa repliker som möjligt, även om de förstås sedan anpassas. Det är glädjande därför att jag egentligen mest av allt längtar efter att skriva just repliker med skärpa och viss teatralitet – jag nämnde serien Deadwood som exempel, en utmärkt serie som jag tycker lika gärna kunde ha handlat om Västernorrland på 1800-talet.
* Det finns ett sug efter bra manus i branschen. Jag jämförde med situationen för romaner, där det skrivs väldigt många romaner i jämförelse med hur många som förlagen ger ut, men motsvarande tycks inte gälla för filmmanus, vilket också var glädjande att höra. Naturligtvis måste manuset vara bra för att komma ifråga och någon annan ambition vill jag heller inte ha.
* Det finns manustävlingar som man kan hålla koll på.
* Simon var på det hela taget mycket uppmuntrande.

Mina planer rör sig alltså inte om en filmatisering av mina trakoriska böcker om någon trodde det, utan mer om ett kammarspel i modern tid. Jag är framförallt intresserad av samspelet mellan några få personer under pressade omständigheter, men avslöjar inget mer för tillfället. Vi får se hur det blir, men att fila på synopsis känns lockande.


Ps. Jag har varken lagt ifrån mig Trakorien eller romanskrivandet för framtiden. Det vore bara kul att pröva lite annat som omväxling. Ds

Tapestry

Jag hörde en av mina gamla favoritsånger idag, Tapestry på skivan med samma namn av Carol King. När jag verkligen lyssnade på texten insåg jag hur mycket sången påverkat mitt skrivande: Bildväven som ändrar sig, visar hela världen och våra liv i berättelser och sedan faller sönder finns där. Stroferna om främlingen i sin mångfärgade kläder som söker något utan att veta vad, sträcker sig efter något gyllene utan att nå det, måste vara Uroboren som sedan sätter sig på en sten vid dödsrikets flod. Det finns många fler anspelningar som jag inte riktigt kan berätta om innan ni läst sista boken i serien. Carol King använder den sortens allitteration i texten som jag själv är mycket förtjust i och som rikligt förekommer i äldre nordisk diktning. Samma melankoliska underton finns också hela tiden med.

Förslag: Just när ni läst ut Vanderland, sätt då på sången Tapestry och lyssna till texten som en slags eftertext till serien.



Tapestry
Carol King

My life has been a tapestry of rich and royal hue
An everlasting vision of the ever-changing view
A wondrous, woven magic in bits of blue and gold
A tapestry to feel and see, impossible to hold

Once amid the soft silver sadness in the sky
There came a man of fortune, a drifter passing by
He wore a torn and tattered cloth around his leathered hide
And a coat of many colors, yellow-green on either side

He moved with some uncertainty, as if he didn't know
Just what he was there for, or where he ought to go
Once he reached for something golden hanging from a tree
And his hand came down empty

Soon within my tapestry along the rutted road
He sat down on a river rock and turned into a toad
It seemed that he had fallen into someone's wicked spell
And I wept to see him suffer, though I didn't know him well

As I watched in sorrow, there suddenly appeared
A figure gray and ghostly beneath a flowing beard
In times of deepest darkness, I've seen him dressed in black
Now my tapestry's unraveling - he's come to take me back
He's come to take me back

Rökaren i Clusta Noba

Tävlingen om att befolka Clusta noba är avgjord! Jag och Jerry Lasota, som just skriver spelmodulen om den femte konfluxen, har läst igenom alla de femton inskickade bidragen. Bland många utmärkta alster har vi enats om en vinnare som vi tycker dels fyller sin funktion, dels har en omisskänneligt trakorisk klang med udda idéer:  
Freke Räihäs "Brosk och rökdimma"
Freke har alltså ett signerat exemplar av spelmodulen att vänta när den dyker upp senare i år. Grattis! Ett utdrag:

"För innevånarna på Clusta Noba är han därför känd endast som 'Rögen'. I hemtrakterna är han sedan decennier bortglömd och hans egendom splittrad som vite för obetalda skulder. På ön försörjer han sig endast genom att rökkonservera de få liv som kan fiskas ur de kringliggande vattnen och som fiskarna själva inte tar hand om. Mäster Rögen är minst sagt färgad av sitt yrke. Han löper en dryg famn från sina blötkängor men rör sig krokigt och vajande som en giftorm. Efter flera livstider betraktande den särskilda process som sker i rökstugan har även mäster själv konserverats så till den grad att han tycks bestå endast av segt, inrökt brosk."

Bortsett från det vinnande bidraget inkom många goda idéer varav flera kommer att användas i spelmodulen. Några passar inte på Clusta Noba men väl på Marjuras storland. Jag har lämnat till Jerry att välja ut och passa in såsom han finner för gott sedan vi tillsammans diskuterat uppslagens användbarhet. Därvid kommer han att ändra och omforma efter behag – om någon misstycker till detta så säg till redan nu. Alla som bidragit med idéer som faktiskt används kommer att nämnas i modulen som tack.

Jag fick lite dåligt samvete eftersom flera bidrag var utmärkta men inte passar in riktigt på Clusta Noba såsom byn framställs romanen, medan de exempelvis kunde ha platsat i Trakorien. Detta beror delvis på att ingen annan än jag själv (och Jerry och några till) tagit del av framställningen ännu, så det var inte så gott för er att veta. Jag hoppas att ingen blir gramse för den sakens skull utan hade nöje av att fabulera ändå. Tack ska ni ha!

Jag återkommer förmodligen med den sedvanliga tävlingen när publicering av Vanderland närmar sig.

Vanderland till förlaget!

För bara fem minuter sedan blev jag klar med sjunde versionen av Vanderland, vilket också är den jag kommer att skicka till Ola Wallin på mitt förlag Ersatz imorgon (dvs idag). Det känns väldigt omtumlande – både roligt, sorgligt och lite skrämmande eftersom jag har levt med Trakorien under trettio år. Nu är det ju inte otroligt att jag kommer att återvända igen, då med helt nya berättelser, men Den femte konfluxen får nog vara ett avslutat kapitel för min del nu (lämnar dock en öppning för eventuella filmmanus, översättningar, TV-serier, operor, dataspel m.m. ;-)).

Närmast väntar kartritning, förlagets korr, sättning, formgivning etc och sedan ska det bli väldigt kul att höra läsarnas omdömen i juni och åka till bokmässan i september med hela serien avslutad för att ta emot jubel / tomater.

Som jag sagt tidigare ska jag härnäst prova lite nya idéer, men också avsluta en del påbörjade projekt.

Godnatt, Trakorien för denna gång!

Science fiction eller inte?

Bild: NASA. En galax med expanderande svart hål. Det blå kanske är Hawkingsstrålning.

Jag har nyligen läst två naturvetenskapligt orienterade böcker som blickar ut i det stora svåra respektive in i det minst lika svåra småttiga:

• The Grand Design av Stephen Hawking och Leonard Mlodinow
• Archaeology, Anthropology and Interstellar Communication, sammanställd av Douglas A. Vakoch

The Grand Design
Det var egentligen två påståenden som lockade mig till Hawkings bok. Dels står det så här redan på första sidan: "Traditionally these are questions for philosophy, but philosophy is dead." Dels fastslås i kapitel 3 följande utgångspunkt för boken som jag fann mycket intressant: "There is no picture- or theory-independent concept of reality".

Att filosofin står sig slätt när det gäller att förklara universums fysiska uppbyggnad, ursprung och historia i tävling med modern fysik finner jag okontroversiellt. I gengäld hittade jag inte ett enda svar i Hawkings bok på värdefrågor, hur jag ska bete mig mot människor runt mig eller bygga ett samhälle, så en hel del finns kvar att rota i även för filosofin som jag ser det. Hawkings argumenterar heller inte ytterligare för filosofins död, och påståendet är nog mest en provokation utkastad i marknadsföringssyfte (det fungerade som synes på mig).

Det andra uttalandet är egentligen intressantare eftersom det kan tolkas som ett grundskott i den positivistiska självsäkerhet som jag tycker mig finna hos en del moderna vetenskapsivrare från exempelvis förbundet Humanisterna och föreningen Vetenskap och folkbildning, dvs att vetenskap står för "sanningen". Förstå mig rätt: jag tycker liksom dessa föreningar att vetenskaplig metodik är vårt bästa redskap för att förstå tillvaron och instämmer i att kvasivetenskap ska bekämpas och dogmatism utan belägg är tvivelaktig – det är bara det att vetenskapen inte kan göra anspråk på "sanningen". Vetenskapliga metoder kan i bästa fall hävda sig besitta den teori som för tillfället bäst förklarar empiriska iakttagelser och bäst medger förutsägelser. Imorgon hittar vi antagligen nya data och god vetenskap är då beredd att revidera teorierna. Dess sanning är alltså alltid tentativ. Jag tolkar Hawkings på detta sätt, liksom att "verkligheten" överhuvud taget inte är formulerad utan att det är vi som står för formuleringen. Om jag förstår Hawkings rätt så kan man inte säga att den ena av två teorier som förklarar fysiska fenomen lika bra är "sannare" än den andra.

Jag inser att Humanisterna och VoF vill bekämpa allehanda relativism och kvasiteorier som besudlar det allmänna samtalet. Uppsåtet är bra, men jag finner det beklagligt när de kastar ut barnet (framför allt i form av postmodernismen) med badvattnet och inte vill se varför vissa teoribildningar får företräde framför andra. Mer om detta i något kommande inlägg.

I övrigt så handlade Hawkings bok om kvantfysikens märkligheter, om M-teori och annat. En välskriven och intressant genomgång som ändå inte gav mig så mycket nytt, möjligen för att jag nått min inkompetensnivå på området.

Archaeology, Anthropology and Interstellar Communication
Den andra boken jag läste är utgiven av NASA. Det är en samling essäer skrivna av forskare, vilka handlar om CETI – "Communication with Extra-Terrestrial Intelligence", dvs hur vi alls ska kunna prata med och förstå ET om han/hon/den finns och påträffas. Utgångspunkten i boken är hur vi historiskt kunnat förstå främmande folk i världen som vi träffat, respektive döda kulturer som vi hittat spår av. Det är en mycket intressant bok även om vissa essäer förstås är mer givande än andra. Slutsatsen är egentligen ganska nedslående. Arkeologin har bara kunnat avkoda budskap i den mån man hittat bekanta faktorer att utgå från – fragment av texter skrivna på både kända och okända språk, kända regentlängder etc. När det gäller utomjordlingar så har vi inget gemensamt mer än förmodligen just den fysiska verklighet som Hawkings bok handlar om. Om denna har vi alltså "ingen teori-oberoende uppfattning" och sannolikheten för att vi har samma teorigrund som utomjordlingar förefaller ganska låg. Jag kommer att tänka på Wittgensteins utsaga: "Om ett lejon kunde tala, så skulle vi ändå inte förstå det". Budskap har skickats mot stjärnorna med matematiska sekvenser,  men vi vet inte om aliens ens uppfattar sekvenser eller om de ens kan uppfatta våra signaler eftersom vi inte vet vilka sinnen de har.

Hur som helst en tänkvärd bok.

SF eller inte?
Till saken: Jag funderar kort sagt på att försöka skriva Science Fiction (åtminstone ett par noveller) men tvekar. Filosofin är alltså död och kanske hela humanioran enligt Hawkings och andra naturvetenskapliga vurmare (till vilka jag räknar SF-entusiaster). Samtidig är det den sidan som intresserar mig när det gäller SF; hur människor eller deras ättlingar /skapelser kunde tänkas se på världen och sig själva. Det tekniska har egentligen aldrig intresserat mig särskilt mycket annat än som krydda. Vilket råd har ni att ge mig?