Smakprov till översättning?

Några bitar ur romanerna ska översättas till engelska för att finnas till hands inför den stora bokmässan i London under april.

Kan inte ni som läst dem hjälpa mig föreslå stycken som ni dels tycker är särskilt bra och lämpade (om några), dels speglar romanerna på ett rättvisande sätt. Man kan tänka sig att översätta kanske två-tre avsnitt av lite olika karaktär. Jag vet ännu inte om det ska översättas bara från Svavelvinter eller från alla tre böckerna, så ni får gärna föreslå tre avsnitt ur Svavelvinter och ytterligare ett par vardera ur de andra böckerna. Förresten får ni föreslå preis hur ni vill!

Tack på förhand!

Med rätt att representera

Idag har jag tecknat avtal med Brandt New Agency, vilket innebär att de från och med nu kommer att representera mig ute i världen och försöka sälja in mina romaner till andra länder. För mig är det en dröm att hitta läsare även utanför Sverige och det ska bli väldigt spännande att se om vi kan få napp tillsammans!

Jag kommer att arbeta med agenturens representant i Stockholm, Ylva Ericson Dufva som redan är inne på andra varvets läsning av konfluxromanerna. Byråns huvudkontor finns annars i Barcelona, där firman startades för några år sedan av Carina Brandt. Lite kul eftersom Barcelona nog är den stad jag blivit mest förtjust i vid första och hittills enda besöket. Raugonernas boningar är inspirerade av Barcelonas berömde arkitekt Gaudí. Några av mina stallkamrater blir podd-kollegan Boel Bermann och Jonas Jonasson, han med hundraåringen ni vet.

Eftersom agenturen just sammanställer sin vårkatalog blev det väldigt bråttom med att bestämma engelska titlar på romanerna. Efter mycket diskuterande med några av er samt konsulterande av Brandts engelskspråkige översättare har vi enats om nedanstående. Dessa namn kan ändras när/om böckerna väl ges ut beroende på det aktuella förlagets synpunkter. Titlarna är mest satta så att böckerna ska kunna presenteras för icke-svensktalande.


Svavelvinter   –    Brimstone sleep
Slaktare små  –    All Little Butchers
Vredesverk     –    Deeds of Wrath
Vanderland    –    Wanderland

Requiem 500

Räknaren på min dator visar att jag just nu lyssnar till Mozarts requiem för 500:de gången. Huruvida det är gång 500 sedan den senaste datorn inhandlades eller totalt vet jag inte, men många gånger är det.

Det flitiga lyssnandet beror inte som man kunde tro på att jag älskar detta musikverk över allt annat utan för att det har fått en specifik funktion. Jag skriver som jag tidigare berättat nästan alltid till musik. Sedan jag ätit frukost och hundarna fått sitt, spelar jag regelmässigt Mozarts requiem först av allt. Stycket motsvarar för mig målarens preparering av sin duk – ett nollställande av det underlag på vilket jag arbetar. Det sätter mig inte direkt i stämning utan flyttar mig snarare bort från världen och till Trakorien, signalerar att nu tar arbetet vid. Som pannå fungerar det alltså utmärkt. Någon overtyr till Trakorien är det inte. Det är för mig första satsen i Sjostakovitj första cellokonsert.

Holtershus

Från staden under isen går jag vidare med ett mellanspel i huvudstaden. Välkomna alltså till Holtershus, Tricilves lyxförvaringsanstalt för personer som Bodâken ännu inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till, dvs om de ska krusas och belönas eller skickas till skarpt förhör och offentlig avrättning. Jarmona av Gryningen blir min röst i Tricilve under denna sista bok. Hon har sökt sig till huvudstaden för att upprätta diplomatiska förbindelser med trakorierna men möter en paranoid kejsarmakt.

Holtershus är en pittoresk gammal stenbyggnad belägen mellan kejsarpalatset och palatsgarnisonen på Coro Campina där trakorierna hade sin första befästning under nybyggartiden. Huset är byggt att motstå belägringar och saknar därför fönster i bottenvåningarna. Utsikten över Lak Mundri är magnifik från de översta gallerklädda balkongerna. Den enda nackdelen har byggnaden gemensam med Hotel California. Det är svårt att komma därifrån.

Ni får själv gissa vilka olika roller personerna på bilden har i huset.

Drakens flykt

Jag glömde redogöra för hastigheter i gårdagens blogginlägg om mått och vikter så det kommer här. Jag deltog nyligen i en diskussion på FaceBook där trådstartaren klagade på att samma resa i fantasy kan ta olika lång tid. Själv försöker jag oftast beräkna tidsåtgång för resor genom färdsättets medelhastighet, sträckan och olika fördröjningar längs vägen.

Sjöfart
Eftersom Trakorien är ett örike baserat på handel så sker många förflyttningar till havs. Jag brukar utgå från att lastade karacker och karaveller genomsnittligt seglar med drygt 4 knops hastighet dygnet runt, vilket ger ungefär 100 Trakoriska mil eller 18 svenska mil. Sedan lägger jag till en dag för avfärd och en dag för ankomst till hamn. Segelfart har den stora fördelen att fördröjningar och tidsvinster lätt kan åstadkommas genom bra eller dålig vind. Krigsfartyg utom galbaloner seglar snabbare, kanske 6 knop som marschfart för ett smäckert skepp medan en katremass kan komma upp i 20 knop under gynsamma förhållanden.

I den kommande boken Vanderland seglar inte mindre än fyra expeditioner från Trakorien mot Marjura. De avseglar från olika platser, vid olika tidpunkter och med olika hastigheter. Redan innan jag började skriva boken kalkylerade jag dessa resor, eller snarare regisserade jag dem eftersom jag ville att skeppen skulle komma fram till destinationen i en viss ordning. Därav tvingades exempelvis den stegosiska expeditionen med Jarmona av Dagen att vänta i några dygn till Arn Dunkelbrinks stora frustration.

Flygfart
Draken Blatifagus håller en marschfart på 60 km/h under sexton timmar per dygn. Den skulle kunna flyga dygnet runt men gör det inte utan väljer att vila på något moln om det inte är bråttom. Den når alltså ungefär 100 svenska mil på ett dygn och tillryggalade sträckan Marjura-Trakorien på tre och ett halvt dygn i Svavelvinter. I samma bok anfaller draken staden Arhem med överljudsfart, dvs över 1000 km/h (att jämföra med vissa rovfåglar som kan dyka i 350 km/h). Jag trodde på förhand att någon skulle opponera sig mot detta men det slank igenom.

Horndemoner och gripar håller en marschfart på 50 km/h. Horndemoner kan flyga dygnet runt men inte ändra hastighet utan bara falla när de ska dyka. Gripar kan dyka i kanske 200 km/h men orkar bara flyga några timmar åt gången såvida de inte kan glidsegla.

Landfart
Avstånd på land anges ofta i dagleder, vilket motsvarar 2-3 svenska mil eller 12-16 trakoriska mil per dygn beroende på terräng. En häst kan normalt ridas 25 trakoriska mil på en dag - lika långt marscherar militär trupp. Kurirer rör sig betydligt snabbare och byter då hästar längs vägen. I Vredesverk red Praanz da Kaelve 80 trakoriska mil eller 14,5 svenska mil på tio timmar men bytte då häst varannan timme.

Vikter, mått och hastigheter

Jag har funderat på om det vore en bra idé att lägga en tabell över enheter för trakoriska vikter och mått i den sista romandelen, i anslutning till personregistret. Jag försöker vara hyfsat konsekvent vad gäller sådant samtidigt som jag försöker emulera situationen i äldre tider: att mått kunde vara ungefärliga och inkonsekventa och att samma beteckning kunde variera mellan kulturer och städer. Min grundregel är att trakorierna är mycket noga med allt som har betydelse för handel och affärsuppgörelser men mindre noga med "bruksmått". Här är några exempel som används i böckerna:

Längdmått
Trakorisk mil = 1800 m
Pilskott = 250-300 m
Spjutkast = ca 40 meter (avstånd)
Replängd = ca 30 meter (längder)
Dubbelsteg = 150 cm (bara om sträckor som kan vandras eller stegas)
Aln = 60 cm
Fot = 30 cm
Famn = 180 cm (bara i djupled och om längder av rep, tyger, nät och liknande som kan mätas med famntag)

Volymer
Tunna = 150 liter
Skäppa = 25 liter
Kanna = 2,6 liter
Stop = 1,3 liter
Balar = så mycket av en buntad handelsvara som kan bäras av två stuvare

Vikter
Skeppspund = 170 kg (mått för skeppslaster)
Markpund = 8,5 kg
Skålpund = 425 g

Vad tror ni om saken?

Boken speglad i kött

Ni som läst konfluxromanerna vet att Trakorien skapas genom att bilder och tecken i en bok speglas i kött.

Nu har det hänt! Peter Hedman har tatuerat in kung Ottar, dolken Demens och draken Blatifagus och funderar som bäst på kompletterande motiv för att få en hel trakorisk sleeve. Jag blev lite omtumlad när jag hörde om saken och inte så lite smickrad. Extra roligt att tatueringar faktiskt förekommer i romanerna; ni minns kanske tatueraren Xelimogga som ristat furstessan Didra Damagis självlysande, kargomitiska slingor och i den kommande boken Vanderland stöter vi på vitristade harkamorer, en krigarkast som tatuerar sig genom frysbränning.

Så här säger Peter Hedman själv om saken: "Rollspel har varit en stor och fantastiskt rolig del av min uppväxt. Av allt vi spelat har alltid Konflux-kampanjen, och särskilt Svavelvinter, varit en favorit. När jag sedan såg omslaget till första boken tyckte jag att det var ett väldigt snyggt motiv och samtidigt en väldigt bra påminnelse om alla roliga stunder vi haft när vi spelat. Så jag gjorde den först. Sedan tänkte jag att det finns så många andra karaktärer som skulle passa som tatueringar så det fortsatte liksom därifrån. Så snart har jag en arm som påminner om allt roligt jag haft med mina vänner. Det svåra är väl att välja ut vilka som ska får vara med"