onsdag 1 oktober 2014

Kärlek till havs


Det ska bli intressant att höra era omdömen om det både bokstavligt och bildligt ångande kapitel jag som bäst färdigställer. 
Här ett smakprov:

"I det täta grenverket under Bladverk väckte vattnets stigande värme raugonerna ur deras dvala. Honans fångstarmar sträcktes ut och drogs åter in mot kroppen för att pröva lederna. Rörelsen frisatte smakämnen i vattnet som genast kallade tjänare till hennes sida. De närmade sig undergivet, med blottad buksida och skalets kitinsömmar glipande, men honan var inte hungrig. Så snart trälarna förstått att hon inte tänkte äta dem började de istället rengöra sin drottning från alger, mundelar spelande som harpolekares fingrar över slembelagda strängar, spröt och sköldstycken. Honan, vars intelligens var vida större, kände emellertid att avståndet till hordens kläckelse på ett avgörande sätt minskat i såväl tid som rum och fann ingen ro för ans när hennes kroppskanaler genomströmmades av en maning till förestående fortplantning. Känselhår utspridda över kroppens skaldelar berättade hur varje segment och lem förhöll sig till omvärlden efter dvalan. Utan att fästa avseende vid tjänarna, vilka i sitt rengöringsarbete instinktivt klängde kvar där de satt, försökte hon byta ställning. Trädets lemmar snärjde, men honan besatt avsevärd styrka. Käkarnas eggar var liksom benens skärande kanter oförändrat skarpa efter vilan så att hon lätt kunde frigöra sig. Med exakta snitt kom hon fri, vältrade runt, sköt bakdelen närmare ytan och lät tre signalrör längas ur kloaken så att de bröt havsytan inne bland Bladverks skira toppskott där honan visste att de skalfattiga människorna på ovansidan inte befann sig. Probernas känselhår rubbades inte av minsta bris sedan de torkat, filamenten i deras ljudkanaler sattes heller inte i svängning av lövens prasslande. Vindens avsaknad registrerades. Samtidigt var nattens fuktighet och temperatur ovan ytan så gynnsam att honan fastställde tiden som mogen för svärmning – inte som ett rationellt beslut, utan en följd av hormonell automatik, låst till honkroppens pilgrimslöfte. Körtlar sprack i hennes inre och innehållet förgasades på sin väg mot ytan för att ånga ur luftrören som ferromoner. Signalämnena kryddade den dimma som redan låg tung runt Bladverk, och det med sådan potens att de närmaste grenarnas blad krusades och saven droppade ur vecken."

7 kommentarer:

Tobias sa...

Det är som en fantastiklektion i entomologi. Man får nog så pass bra inblick som möjligt i den emotionella frys som en raugons sinne konstituerar. Det är en parningsakt på G, men den involverar inget som kan likna mänskliga känslor. För raugondrottningen är allt förprogrammerat och hon är väl medveten om det, men det är bara en akt som utlöses när förhållandena är de rätta. Inga moderskänslor, ingen upphetsning eller liknande. Språket du använder för att beskriva detta ger en konkret, nästan fysisk förnimmelse för åtminstone denna läsaren. Det är bara briljant och jag ser framemot att läsa finalen på krönikan när den väl kommer.
PS. Har faktiskt inte läst färdigt Vredesverk ännu, trots att jag började i somras. Hoppas få mer tid snart...

Tobias sa...

Förresten, om jag får vara irriterande petig, så är ordet feromoner felstavat, såvida det inte är en medveten förvrängning av ordet, associerande till det latinska ordet för järn (hur nu det kommer in i bilden).

Erik Granström sa...

Tobias: Tackar, och du har förstås rätt i att feromon är felstavat. Detta är första utkastet och vilket aldrig är identiskt med slutresultatet. Jag låter felstavningen stå kvar här så att inte kommentarerna blir meningslösa, men ändrar i min egen text.

Detta är förstås bara ett kort utsnitt ur ett kapitel som förhoppningsvis blir både njutbart och plågsamt att läsa, men i alla händelser nog kommer att intressera pga komplikationerna.

Jens Markström sa...

Fascinerande text, man vill bara läsa mera, hade dock inte förstått att Raugonerna bodde i någon sorts undervattens träd.
Det kanske förklaras i någon av de tidigare böckerna. Läste slaktare små för något år sedan så minnet av böckerna är inte färskt.

Erik Granström sa...

Jens: Det finns ju ytterligare en bok i serien efter Slaktare små, Vredesverk, där förutsättningarna för scenen förklaras.

Gustav sa...

Entomologisk erotik! Eller kanske erotisk entomologi?

Kristoffer S sa...

Fantastiskt!

Jag gillar verkligen hur icke-mänskligt raugonerdrottningens idévärld är. Det är inte ett mänskligt medvetande i en insektskropp.