Skiss till nya regelbokens omslag

Regelboken till rollspelet Svavelvinter har sedan en tid sålt helt slut och Fria ligan funderar på nya utgåvor. Planen är för närvarande att till hösten trycka upp bara reglerna i en separat bok och sedan uppdatera världsbeskrivningen när romanen Vredesverk kommer ut till våren.

Bilden är en av flera första skisser till den nya regelutgåvans omslag. Den föreställer de vandöda Crurerna på marsch med vulkanen Kislak på Marjura i bakgrunden. Konstnären Joakim Ericsson ber mig särskilt påpeka att detta är en skiss under arbete. Ändå är det kul att kunna visa vad som är på gång.

Tjuv!

Jörgen Karlsson ställde en intressant fråga i förra inlägget om litterärt tjuvande och huruvida jag själv någonsin känner mig som tjuv under skrivandet:
"... Att låna idéer och göra dem till något eget har jag inga problem med men samtidigt kan skillnaden mellan att låna och stjäla vara hårfin. Har du några tankar eller tips?"

Ni läsare vet ju att jag plockar vilt från litteraturhistorien liksom från allt annat jag stöter på. Har det besvärat mig? Nej. Jag ska försöka förklara min syn nedan. Jag kommer för tillfället på fyra aspekter rörande litterära lån/tjuverier: hur man lånar, varför man lånar, hur man ser på litteratur samt mer tekniska aspekter.

Hur man lånar
Första frågan är om man lånar öppet eller låtsas som om man hittat på det skrivna själv. Jag förordar i det fallet öppenhet varvid eventuella anklagelser faller såvida man inte stulit i rent juridisk bemärkelse, dvs för långa snuttar. Personligen tycker jag det är roligt att använda saker i ett nytt sammanhang, exempelvis när Shagul använder repliker från The Bangles "Eternal flame" som lösen på sidan 164 i Slaktare små. Jag är nog min egen störste kritiker i detta avseende eftersom jag aldrig skulle vilja stoltsera med lånta fjädrar.

Varför man lånar
Att försöka låna för att tjäna pengar eller ära är mycket vanligt och något jag inte alls tål. Terry Brooks roman "The Sword of Shannara" är en av de få böcker som jag bokstavligt talat huggit i stycken med en yxa eftersom jag uppfattade den som en skamlös kopia av Tolkien. Överhuvud taget tycker jag att det skrivs alldeles för mycket böcker som bara försöker haka på kända framgångsrecept. Det är väl OK men inget som intresserar mig och mer uttryck för kneg och företagslönsamhet än kreativt skapande. Se nästa punkt. Jag lånar ibland bara för att det är roligt att väva in udda referenser, men ofta för att referenserna skänker en konnotation, dvs en krydda till det skrivna som kanske ökar läsarens förståelse eller upplevelse. Exempelvis brukar jag låta romanernas trollkarlar citera språkfilosofer vars världsbilder de annammat, Shagul - Nietzsche, Uroboren - Wittgenstein etc. DiFolterna har lånat drag av Aristoteles poetik liksom från Paracelsus experiment etc. Det kan bli lite pinsamt ibland såsom när mina testläsare beskyller mig för buskis när jag parafraserar Odyssén eller vill tonsätta en dikt som baseras på Harry Martinsson ;-). Sådant får man ta. Hur som helst så har jag planer på att någon gång när alla fyra böckerna är skrivna publicera mina annotationer för den nyfikne där alla lån och annan kuriosa finns listade.

Synen på litteratur
Jag har alltid sett mig som länk i en kulturell kedja, där det jag skriver eller gör bygger på sådant som gjorts tidigare. Det efterkommande kommer (kanske) på motsvarande sätt att väva in det jag gjort vilket är helt OK. Tanken på samhörighet tilltalar mig mycket mer än synen på sig själv som ett solitärt geni vars idéer kommer från ingenstans (något jag dessutom håller för omöjligt). Jag läser en del av Nietzsche, Wittgenstein och just nu av den amerikanske filosofen Richard Rorty vilka alla delar synen att det som faktiskt kan sägas är beroende av sitt sammanhang snarare än härlett från det objektiva via någon slags kylig logik (på det sätt som Kant, Leibniz, Descartes eller den unge Wittgenstein är inne på). Det vill säga vi lever i ett kulturellt, förmodligen godtyckligt sammanhang vilket vi lika gärna kan bejaka, utforska och söka vidga. Därmed blir även litteratur avhängig sin tid och kultur så att det blir naturligt att knyta an till andra verk. Jag anser att en roman (eller annan konst) får värde när den upplevs och att detta med nödvändighet sker inom en kontext. Sedan behöver upplevelsen inte alltid följa upphovsmannens intentioner, men den måste ha någon slags anknytning till betraktarens verklighet - det är därför vi kan njuta av Shakespeare eller Homeros idag med tolkningar avhängiga vår tid. Just Shakespeare lånade för övrigt hej vilt, men på den tiden hade man en annan syn på upphovsrätt.

Tekniska aspekter
Många har säkert med mig någon gång reflekterat över att romaner bara är serier av bokstäver där varje tecken uteslutande kan varieras på 29 sätt (på svenska). Det innebär att en dator matematiskt sett skulle kunna skriva alla tänkbara böcker och att litterärt nyskapande följaktligen är omöjligt (jag tror att Borges skrev en novell på detta tema). Bekymrar detta mig? Nej, därför att om alla tänkbara böcker skrevs ut så skulle ingen ändå hinna läsa dem så att skrivarbetet ersätts av ett än svårare och mer kreativt urvalsarbete.

Till de tekniska aspekterna hör förstås också juridiken. På senare år har upphovsrätten ifrågasatts. Min syn är att den som utför ett skapande arbete också bör få betalt för det även om ersättningsnivåer och former förstås kan diskuteras. Man kan naturligtvis ifrågasätta upphovsrätt i sig, men då tycker jag att ifrågasättandet kan utsträckas till ägande över huvud taget. Det är en intressant, lång och annan historia.


Illustrationen till detta inlägg är tjuvad från nätet. Jag har inte ritat den själv.

Trakorisk triathlon - uppdatering av redigering

Redigeringsarbetet av Vredesverk går vidare samtidigt som textläsarnas synpunkter droppar in i form av ömsom honung, ömsom ättika:

Axel Henriksson har läst igenom hela texten och får efter en slutsummering av helhetsintrycket ledigt tills han och jag ska ge oss på själva språkbearbetningen i höst. Robin Iversen är inne på den sista tredjedelen medan Roney Lundell just har börjat läsa. Den senare får emellertid texten sedan jag åtgärdat en del av de första två testläsarnas synpunkter. Efter Roney tillkommer ytterligare några personer som alltså får en än senare version att kommentera. Jag tycker att detta är en effektivare metod än som förra gången när jag skickade ut samma version till alla testläsare.

Det vore kul att höra lite synpunkter på de tidigare böckerna från er andra, exempelvis vad gäller:

* språk i största allmänhet
* Balans mellan dialog, exposition (faktaberättande), beskrivningar etc
* Balans mellan "action", "filosoferande och utvikningar
* Kapitellängd

Jag, en bildad vilde

Jag har alltid velat vara en bildad vilde. I sextonårsåldern kunde jag bli vansinnigt provocerad av vuxna som visste mycket mer än jag, exempelvis när jag hade läst något intressant, berättade om det och till svar blev serverad en föreläsning på betydligt större djup. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska (de som spelat innebandy eller tennis med mig vet vad jag pratar om) och tyckte inte om att bli brädad. Där och då knöt jag näven i fickan och tänkte att en dag ...

Vilde vill jag vara därför att jag aldrig har stått ut med borgerlighetens former runt bildning, ni vet det där med blodfattiga men "fina" njutningar, klädkod, korrekt bordsetikett och "du och bror". Jag var under en kort sejour informationschef på Uppsala universitet och eftersom detta råkade vara på våren blev jag inbjuden att vinka på Carolina Redivivas balkong på Valborg med universitets rektor och utvalda ur stadens grädda. Det var en helt absurd tillställning med bleka studenter som framförde Purcell, måttfullt skålande i champagne och artig konversion med fruar professorskor och liknande. Jag sade upp mig inom ett halvår. Fast Stig Strömholm var kul. Jag hade förutfattade meningar att han skulle vara en konservativ stöt, men han var mer som ett litet barn som ville att alla skulle älska honom, kul och fruktansvärt bildad, fast i hans fall kunde man njuta av det som av en estradör, vilket han var. Någon karakteriserade honom med att "Stig Strömholm talar sex språk flytande och kan inte hålla käften på något av dem".

Nuförtiden anser jag mig vara hyfsat bildad om inte på något sätt lärd. Mina två största hinder för att nå bildning, handikapp jag har lärt mig leva med, är att jag dels läser sakta, dels har dåligt, eller snarare oorganiserat, minne. De senare åren har jag försökt överblicka olika filosofers tankar om ontologi (vad finns?) och epistemologi (vad kan vi veta?) i förhållande till språk och världsbild. Romanerna handlar som ni vet till viss del om detta. Tyvärr skulle jag behöva fler än en livstid för att läsa allt jag vill, än fler för att begripa det. En bra metod som jag funnit är att börja med ett kort, övergripande verk och därifrån dyka ner i originaltexter på valda ställen. Jag vill också slå ett slag för "Readers", dvs texturval, även om risken finns att man då får sig serverad redaktörens tolkningar. Hur som helst glömmer jag det mesta inom ett halvår, men en del stannar kvar, ofta knutet till något helt annat. Jag är som jag tidigare sagt en slags kaklun som samlar bitar och sammanställer dem till något nytt och förhoppningsvis intressant. Återkommer med ett funderingstips.


Bilden föreställer en autentisk läsare av Slaktare små, smygfullt fångad på bild av Nils Löw i Sollentuna, juni 2013. Läsaren är säkert bildad (se bara vad han studerar!) men vill kanske inte karaktäriseras som vilde. Han har onekligen skön stil med fluga, näsduk i fickan, klassisk portfölj och halmhatt. Om vederbörande hör av sig och kan bevisa att det är han på bilden så lovar jag honom på stående fot ett signerat exemplar av Vredesverk när boken kommer ut våren 2014!

Sömnens blodtörst

För att lugna dem som eventuellt oroades av mitt förra inlägg så kan jag berätta att jag under den senaste veckan åter har levt glada dagar med mitt redigeringsarbete och säkert utbytt ett trettiotal mail med min testläsare Axel Henriksson. Jag har nu tagit mig igenom den andra redigeringsrundan med Vredesverk och påbörjar den tredje. Detta varv tänkte jag fokusera på de strukturella problem i kapitlen som textläsarna påpekat, dvs att det ibland går för fort, är för oklart, pratas för mycket, uttrycks för lite känslor etc. Från deras kommentarer har jag ställt upp en arbetsplan för varje kapitel över vad jag ska se över och åtgärda.

Denna gång är klockan 2.13. Ännu en natt vaknar jag med huvudet fullt av idéer som jag måste skriva ner. Redigeringsarbetet föder förstås ofrånkomligt tankar om den fjärde och avslutande delen i serien. Den här gången blir jag lite orolig eftersom mina idéer ur sömnen uteslutande handlar om hur olika personer skulle kunna ända sina dagar. Jag ser framför mig hur inte mindre än fyra personer skulle kunna ges ett följdriktigt slut och då rör det sig inte om bifigurer. Jag säger "skulle kunna" därför att jag inte bestämt mig för att omsätta dessa idéer i text, men naturligtvis skriver jag ner dem.

Blodtörsten är lite ironisk eftersom jag minns att mitt första förlag Järnringen tyckte att jag var för snäll mot huvudpersonerna i Svavelvinter och föreslog att jag skulle kunna ta livet av exempelvis Grisselhår. Naturligtvis lät jag dem inte bestämma över den saken, men nu när det närmar sig slutet så har jag snarare tankar på vilka som måste finnas kvar. Man talar om "plot immunity" - personer som är helt nödvändiga för handlingen, men faktum är att jag egentligen bara behöver hålla liv i ett par av varelserna till seriens absoluta slut såsom jag har tänkt det. En del andra måste vara kvar fram till respektive klimax mot slutet men är därefter obehövliga.

Redan i Vredesverk kommer ni att erfara hur leden tunnas ut en smula. Det innebär inte att alla som lämnar berättelsen dör utan lika gärna kan de ge sig av någon annanstans där vi inte längre följer dem, ibland till riktigt sympatiska öden, lite som Baldyr Brummare efter Svavelvinter (även om jag har funderingar på att låta honom komma tillbaka - inte helt beslutat ännu). Hur som helst så ska ni inte grubbla för mycket eftersom jag nog kommer att skona en del gamla trotjänare bara för att jag gillar dem.

Grisselhår var förresten en av dem jag drömde om ...