Planering Vanderland - steg 3: Reinkarnation

Här får ni en unik inblick i hur Trakoriens berättare i praktiken arbetar med reinkarnation. Levande personers runor har suttit klistrade på magnetiskt gummi för att deras ägare ska kunna inta sina platser på världsalltets whiteboard. Nu när dessa personer inte längre finns på livets sidor klistras de över med jungfrulig papir på vilket nya aktörers namn snart ska skrivas. De stackare vars namn kan utläsas har dessvärre inte återuppstått utan bara ännu inte fått dödens klister gjutet över sin runa.

Shamash själv har hörts nynna parafrasiskt på Mikael Wiehes sång:

En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter,
att allting börjar om.
Och fastän deras runor
har mattats och förstummats,
ska nya röster sjunga,
ska nya röster sjunga.


Mer konkret behöver jag de levandes namn på magnetiska lappar så att jag kan gruppera dem under berättelsens olika faser. Vad är då naturligare än att återanvända de sorgligen bortgångna ...

Sömnens blodtörst

För att lugna dem som eventuellt oroades av mitt förra inlägg så kan jag berätta att jag under den senaste veckan åter har levt glada dagar med mitt redigeringsarbete och säkert utbytt ett trettiotal mail med min testläsare Axel Henriksson. Jag har nu tagit mig igenom den andra redigeringsrundan med Vredesverk och påbörjar den tredje. Detta varv tänkte jag fokusera på de strukturella problem i kapitlen som textläsarna påpekat, dvs att det ibland går för fort, är för oklart, pratas för mycket, uttrycks för lite känslor etc. Från deras kommentarer har jag ställt upp en arbetsplan för varje kapitel över vad jag ska se över och åtgärda.

Denna gång är klockan 2.13. Ännu en natt vaknar jag med huvudet fullt av idéer som jag måste skriva ner. Redigeringsarbetet föder förstås ofrånkomligt tankar om den fjärde och avslutande delen i serien. Den här gången blir jag lite orolig eftersom mina idéer ur sömnen uteslutande handlar om hur olika personer skulle kunna ända sina dagar. Jag ser framför mig hur inte mindre än fyra personer skulle kunna ges ett följdriktigt slut och då rör det sig inte om bifigurer. Jag säger "skulle kunna" därför att jag inte bestämt mig för att omsätta dessa idéer i text, men naturligtvis skriver jag ner dem.

Blodtörsten är lite ironisk eftersom jag minns att mitt första förlag Järnringen tyckte att jag var för snäll mot huvudpersonerna i Svavelvinter och föreslog att jag skulle kunna ta livet av exempelvis Grisselhår. Naturligtvis lät jag dem inte bestämma över den saken, men nu när det närmar sig slutet så har jag snarare tankar på vilka som måste finnas kvar. Man talar om "plot immunity" - personer som är helt nödvändiga för handlingen, men faktum är att jag egentligen bara behöver hålla liv i ett par av varelserna till seriens absoluta slut såsom jag har tänkt det. En del andra måste vara kvar fram till respektive klimax mot slutet men är därefter obehövliga.

Redan i Vredesverk kommer ni att erfara hur leden tunnas ut en smula. Det innebär inte att alla som lämnar berättelsen dör utan lika gärna kan de ge sig av någon annanstans där vi inte längre följer dem, ibland till riktigt sympatiska öden, lite som Baldyr Brummare efter Svavelvinter (även om jag har funderingar på att låta honom komma tillbaka - inte helt beslutat ännu). Hur som helst så ska ni inte grubbla för mycket eftersom jag nog kommer att skona en del gamla trotjänare bara för att jag gillar dem.

Grisselhår var förresten en av dem jag drömde om ...

Ny metafysik, 2 - Livet och döden

Detta är som sagt en sammanfattning för det nya rollspelet. Andra delen av tre.

Livets former
Då han skapade livet spände guden Enki mellan sina fingrar en tetraeder, en kropp med fyra hörn och förkunnade att allt i skapelsen skall ges fyra aspekter. Till djur och människor gav han de fyra aspekterna eld, vind, sten och vatten. Så besitter allt levande en plats i Enkis tetraeder, en kombination av dessa fyra element. Den som exempelvis befinner sig närmare stenens aspekt är sävlig och tålig medan den som dras åt luftens aspekt är klartänkt men kall.

Enkis större tetraeder
Människornas och djurens tetraeder kan i sin tur ses som det vattennära hörnet av en större likadan kropp. I Enkis större tetraeder finns vid luftens aspekt de levande molnen, toteli och vindarna. De levande bergen återfinnes vid stenens aspekt och flamlingar, större eldandar och salamandrar huserar vid eldens hörn.

Det levandes anpassning och utveckling
Timatias levande varelser är ägnade att samleva med varandra och med sin omgivning. Allt levande är så beskaffat att det under livet anpassas till sina villkor och sina grannar och nedärver anpassningen till sin avkomma. Därför liknar skogens vargmän bestar och därför är stäppens tolgulder resliga och långklivande medan träskfolket har simhud mellan fingrar och tår och tänder som uttrar.

Den som tappar sitt sammanhang förvrids och förfaller snart till kropp och förstånd.

”Men den fördrivne är inget. Han tapparrr hår, växerrr getögon och klövar. Hans piss har ingen vittring och nosen blir ett bökartrrryne! Den som är i flocken är aldrig ensam, men den fördrivne leverrr utan kropp! Flocklösa vargmän har svultit sig. De har slitit sin buk till döds hellre än att tappa flocksinne. Så följer den starke sitt blod, men den svage flyr till Glachland bortom Pik Lunnula. Där krälar han med andra Glach. Glach äter sina döda, äterrr rötter, äterrr maskarrr som fallit ur egen tarrrm. Glach har inga mynt att betala en kroppsristare. Glach förstår inte att byta varorrr.”

Döden
Skaparnas undergudar bjöd alltså av lättja in kaklunen Libido i allt levande och uppmanade varelserna att föröka sig på egen hand för att uppfylla världen. Snart uppstod överbefolkning. Man hade helt enkelt inte tänkt på tillväxtens konsekvenser. Eftersom Libido redan spritts i allt levande så fruktade gudarna att man återigen skulle tvingas döda allt liv i världen. Då trädde den allvarliga döden fram och erbjöd sig att lösa problemet. Döden är inte en av skapargudarna men ingen känner varelsens ursprung. Avtal tecknades och döden skred till värvet. Gudinnan Ereshkigal sattes att härska över Dödsriket dit de döda förpassas för att inte störa livet. Somliga hävdar att hennes man Nirgal är döden men att han i denna funktion uppträder utan namn för att inga minnen ska skapas.

Hur dödsriket är beskaffat är svårt att helt säga. Ibland talar man om en gigantisk underjordisk grotta. Det sägs att den döde vandrar utför sju trappor för att nå en plats invid en stilla flytande flod. Somliga blir kvar där medan andra försvinner, kanske till domäner som hör till just deras religion kanske någon annanstans. Ingen vet säkert.

Sedan Ereshkigal väl skrivit in den dödes runa i sin bok kan den aldrig avlägsnas eller ändras. Den som dött är därför oåterkalleligt borta från de levandes värld. Benen må väckas av nekrokinetiska besvärjelser och anden kallas tillbaka för att svara på frågor, men den döde kan aldrig bilda nya minnen eller återfå livet. Det finns emellertid gott om sägner som berättar hur listiga varelser lurat Ereshkigal att skriva fel namn i sin bok eller avbrutit henne så att runan tecknats ofullständigt.