torsdag 8 november 2012

Biblioteket i HOXOH

Här får ni ett helt nyskrivet smakprov från HOXOH. Svårigheten var att hålla tillbaka i skildringen, men jag städar senare.

"Trapporna förde dem varv efter varv ner i avgrunden och just som Pulcygnus kände låren skaka på sitt sista fann de sig stå i en hall varifrån korridorer strålade åt åtta håll. Luften var på inget sätt kall eller fuktig som man kunde vänta sig under jord utan besatt snarare akademisk torrhet och skärpa. I hallens mitt reste sig en sinad fontän kringgärdad av stenbänkar på vilka Vatorion och Pulcygnus kunde pusta medan Uroboren gick från den ena öppningen till den andra för att studera alternativen.
”Vi är i nivå med de allmänna boksalarna. Traktatet vi söker finns antagligen bland rariteterna ännu längre ner men jag är osäker på om bästa vägen dit går via avdelningen för purpurprosa eller om man snarare bör söka sig mot esotomer och allmänt koller. Förmodligen spelar det ingen roll. Korsrunan i min urbok är stadens hjärta så därför bör alla vägar leda dit. Mitt förslag är att unge Pulcygnus får välja väg i kraft av ungdomlig iver och de inföddas intuition.”

Villvävaren fann en tydlig ära i att leda expeditionen. Ett svagt ljud från en av passagerna väckte hans nyfikenhet och snart var de åter på väg längs mattor så slitna att varpen låg naken mot stengolvet. Komplexa mönster skurna i korridorens träpaneler viskade längs deras väg på språk bortom ynglingens kunnande men ville de säga honom något så gav han sig inte tid till att lyssna. Här och där bröts panelerna av alkover där läslystna kunnat slå sig ner i den tid då människor fortfarande funnits i biblioteket. Efter ett åttital dubbelsteg stod de inför stora portar in till den första boksalen, men bortom dörrens eke hördes märkliga ljud som fick Pulcygnus att tveka. Det var högljudda röster men också obestämbart buller som mest förde tanken till en marknadsplats. Uroboren stod för sin del i tankar så villvävaren tog mod till sig för att inte verka tvehågsen.

Dörren var så massiv att den föreföll adopterad från en fästning och dimensionerad att motstå en järnskodd belägring. Lärlingen fick lägga axeln mot för att alls rubba pjäsen men så snart han lyckats pressa upp en springa slog ett larm utan like emot honom. De såg in i en boksal där hyllrader överallt klättrade längs väggarna i flera etage. Så långt var allt normalt men märkligare var att böckerna i sin tur klättrade på hyllorna. Pulcygnus hade en gång följt sin mor till morbroderns fågelfarm utanför Kalkalda sedan mannen inte hörts av på flera dagar. De hade snart funnit sin släkting död med nacken bruten efter ett fall från en stege men villvävarens bestående minne var ändå fåglarna i gårdens stora voljärer. Ursinniga av hunger och törst hade de skrikit med tusen röster och rasat runt dem med kraften hos koloritöknarnas färgstormar i Traxilme.

Biblioteket uppvisade en liknande hysteri. Praktverk bläddrade i sig själva och fläkte relieftryck mot världen för att imponera medan tragedier under tyst lidande blödde svärta över lägre liggande hyllor. Monologer, dialoger, ja hela körer mässade på kontinentens alla språk – levande som döda. Drabbande skildringar kastade spetsiga formuleringar genom det litterära rummet mot mer slitna fraser som platta föll till marken för att landa i ett än svårare kaos. Där på golvet rullade klotband mellan pulpeterna i oväntade litterära riktningar, krossade bräckligare böcker till makulatur med klassikernas tyngd. Bokrullar slingrade genom halvt dekonstruerad pappersmassa utan hänsyn till genrebegränsningar. Över hela scenen svävade ett obestämt metanarrativistiskt töcken av obeslutsam nyans.

Ändå skulle det bli värre. Så snart böckerna upptäckte åskådarna i dörröppningen steg frenesin till nya höjder så att en hel bokflod kom vältrande. Ur volymerna reste sig en desperat spökarmé av litterära gestalter, många av dem bleknade till skuggor efter att alltför länge ha talat till döva ögon. Genrer sökte överflygla varandra. Spänningsromaner blottade oblygt sina slut för att dra till sig uppmärksamhet. Erotika lovade läsglädje utöver det vanliga.

Pulcygnus slet desperat i ekdörren för att stänga den men eftersom varken Uroboren eller Vatorion gjorde min av att hjälpa till så fick han in i det sista kämpa med de litterära greppen och segrade bara därigenom att motståndarna var så utslitna."

22 kommentarer:

Fredrik Kjällbring sa...

Lysande! Det var väl mest en liknelse som jag älskar, men fruktar blir lite för mycket; "adopterad från en fästning".

Men man längtar efter att få läsa nästa del. Hur ligger du i tidsplaneringen? Svårt att säga sådant förstår jag, men på ett ungefär.

Erik Granström sa...

Fredrik: Jo, det är sådant man får ta ställning till under redigeringen. Första utkasten blir oftast bara att skriva på så att det blir något.

Vad gäller färdigställandet så hoppas jag bli klar med det första utkastet till nästa höst kanske. Vi får se hur det går, men jag har ganska bra grepp om vilka delar som återstår.

Erik Granström sa...

Jag märker också att ordet "väg" upprepas för ofta i början, men sådant fixar man sedan.

Anonym sa...

"Bokrullar slingrade genom halvt dekonstruerad pappersmassa utan hänsyn till genrebegränsningar. Över hela scenen svävade ett obestämt metanarrativistiskt töcken av obeslutsam nyans."

Precis sådär kan ett bokuppsättningspass på biblioteket upplevas när man är bakrusig. Underbart!

/Andreas Steiner

Anonym sa...

Ja, så där kan det kännas när jag kommer till jobbet på morgonen.

/Werner - antikvariatsinnehavare

Erik Granström sa...

Ni har förstått min ambition med texten: bakrus utan föregående rus ;-).

FYI så har jag redan ändrat två av meningarna ni citerar till:

"Dörren var massiv nog att motstå en järnskodd belägring."

respektive

"Över hela scenen svävade ett obeslutsamt metanarrativistiskt töcken."

Redigering är till stor del förkortning och uppstramning.

Fredrik Kjällbring sa...

Ändra inte för mycket bara när du redigerar det hela. Liknelserna är SÅ underbara enligt mitt sätt att se det. Om man får tro Göran Häggs bok "Nya författarskolan" så är det sådant som vinner priser i Sverige (men inte utomlands, men å andra sidan är de flesta som delar ut priser så konservativa i sitt val av vad de läser att de aldrig skulle kunna prisa en fantasyroman hur bra den än är).

Nu skall jag återgå till att rätta prov. Det är mycket roligare att läsa och kommentera bloggar... ;)

Fredrik Kjällbring sa...

Känner att jag förtydliga förra inlägget innan det blir missförstånd. Jag är inte ironisk i att jag gillar liknelserna (när jag läste det jag skrev såg jag att man kunde tolka det så). Hägg gillar ju inte den typen av språk , men jag vänder på steken lite.

/F

Birkebeineren sa...

Om inte scenen varit från HOXOH hade jag tagit den för en synvilla.

Rolig läsning! ��

Gustav sa...

Har stackars Uroboren tappat bort sin logisk-filosofiska traktat?

Erik Granström sa...

Gustav: Så är det, fast här rör det sig om hans logiskt-ontologiska traktat ;-)

Erik Granström sa...

Fredrik: Jag uppfattade inget du sade som ironiskt. Var heller inte ängslig för att tycka till på gott och ont för uppriktighet är mig värdefullare än artighet, särskilt innan något är publicerat. Om någon har en kritisk synpunkt så tar jag den alltid under övervägande och ändrar om jag instämmer men inte annars.

Erik Granström sa...

Birke: Kanske den är just det?

Erik Granström sa...

Ett nästan roligt sammanträffande:

Dagen efter att jag lagt ut detta inlägg med bilden från biblioteket så kom exakt samma bild i vår lokalblaska i ett reportage om vackra bibliotek. Den är tagen i "Trinity college" och eftersom Wittgenstein, aka Uroboren, arbetade vid just Trinity College i Cambridge så tänkte jag att detta var ju fantastiskt. Dessvärre är bilden tagen vid Trinity College i Dublin.

Jag sade ju att det bara var nästan roligt.

Anonym sa...

Kan du du möjligen tänka dig att nämna en rödbrun apa som hastigt skyndar förbi med en volym under armen..?

Erik Granström sa...

Anonym: Ha, ha, kanske det men då får du föklara dig lite mer - privat om nödvändigt.

Anonym sa...

Jag har denna individ i tankarna:

The Librarian is a member of a small elite group of senior librarians who have the knowledge and ability to travel through L-space, an extradimensional space that connects all libraries and other large accumulations of books. He used this knowledge to save books from the great library of Ephebe in Small Gods and to enter our world via the library of Sir Francis Walsingham in The Science of Discworld II. The very strict rules that members of this group are pledged to enforce are:
Silence
Books must be returned no later than the last date shown
Do not meddle with the nature of causality.

http://en.wikipedia.org/wiki/The_Librarian_(Discworld)#Librarian

Erik Granström sa...

Aha, fast om apan är från en annan roman så är den nog diskvalificerad. Det hade varit skillnad om du hade kommit på den i rollspel till exempel. (Detta sagt så har jag förstås redan stulit hej vilt från andra romaner, fast oftast i fel sammanhang)

Anonym sa...

Ok, tack för svaret hursomhelst. Din text påminner mig en del om hur Douglas Adams skrev om Den Oändliga Osannolikhetsdriften, "diverse låtsas-universa skuttade förbi, som bergsgetter" etc.

Anders Norén sa...

Efter mycket funderande kom jag på vad det där galna textsjoket påminde mig om:

Mitt hus är sju oktaver högt
cirka sexton takter brett.
Som skorsten har jag en dragbasun
och ena flygeln
är en spinett.

En vägg består av symfonier
entrén är ett preludium.

Erik Granström sa...

Anders: Ah, Lill Lindfors - inte den sämsta jämförelse.

Anders Norén sa...

Jag har alltid gillat den låten. Titeln, texten och musiken hänger så väl ihop utan att det känns fånigt eller pretentiöst.