Ord – svåra men inspirerande

Mycket i mitt skrivande handlar om ord och om ordens förhållande till verkligheten. Ofta stöter jag på begrepp som jag aldrig hört förut men som genast känns inspirerande och bara därför måste användas. Den trakorienbevandrade vet ju att orden föregår verkligheten i min fantasivärld. Ord och språk är fascinerande som företeelser och deras förhållande till verkligheten särskilt komplext eftersom vi inte kan tala om förhållandet utan att använda just ord i den bredare betydelsen begrepp. En särskild egenskap hos ord är att de både är sig själva och representerar något annat. Ordet ”katt” kan exempelvis diskuteras som ord men också representera djurslaget. Filosofen Wittgenstein ägnade halva livet åt att försöka reda ut vad som på logisk grund egentligen meningsfullt kan sägas innan han gav fan i alltsammans och ägnade den andra halvan åt att häckla sina tidigare ambitioner och istället intressera sig för hur vi människor använder språket. Nietzsche menade att begreppsbildning som sådan utgår från en likhet mellan objekt som vi bestämmer tämligen godtyckligt, därför ska alla logiska slutsatser liksom tequila shots tas med en nypa salt.

Detta för mig in på mitt första svåra ord:

Apori – Nastigast och diFolterna

The Monty Python Oxfod* Simplified Dictionary skulle om apori säga: ”a very difficult word which you really don't need to know”. Detta är heller inte så långt från sanningen eftersom apori närmast betecknar ”förvirring på ett högre plan”, gärna med inslag av motsägelser och sammanblandning av begrepp. Platon gillar sådant och låter Sokrates som odräglig besserwisser fråga någon statist i sina texter en till synes oskyldig fråga. Med följdfrågor får Sokrates sedan statisten att trassla in sig i sina egna förklaringar tills denne rodnande erkänner att han egentligen inte vet vad han pratar om – han har hamnat i Apori.

Det fruktbara med apori är att det tvingar den drabbade bort från hans trygga tankeramar. Idag skulle Sokrates kanske ha sagt: ”think out of the box”. Jag hör även genklang från Viktor Schklovskij: ”Konstens roll är inte att förklara utan att främmandegöra det bekanta.”

I romanen så använder diFolterna i Ilibaurien apori som ett sätt att slå sönder förståelse i sina beståndsdelar. De är dekonstruktivister helt enkelt men använder inte ett så modernt uttryck utan kallar sig i stället för spagyriker efter ett ord myntat av Paracelsus. Spagyriker är en slags alkemister som sliter isär substanser och samlar ihop delarna i nya konstellationer. De som spelat spelen vet att det fanns en ohyggligt fet matematiker vid namn Nastigast – "det röda oraklet" – i Hoskas klyfta. Denna person är i romanen förflyttad till diFolterna i Ilibaurien, bland annat därför att texten inte besöker Hoskas klyfta. Nastigast är nu diFolternas främste teoretiker men kommer förmodligen att omvandlas till kvinna under namnet Nastiganda. Han / hon använder apori som metod.

Akatisi – Gaddagormgalds demoner

Akatisi är inte kul. Det både lärde jag mig och upplevde alldeles nyligen. Som ni kanske vet så genomgår jag för tillfället en halvårskur cellgifter för att minska risken för tumöråterfall (prognosen är ganska bra så oroa er inte i onödan – det gör inte jag). Medicinen medför mer eller mindre konstant illamående och därför har jag fått andra piller som man kan ta om man exempelvis ska bort på middag. Hur som helst så svalde jag ett par sådana doser häromdagen och fick då akatisi som biverkning istället. Det yttrar sig som obehag av och oförmåga till att vara stilla. Akatisi är uppenbarligen vanligt hos dem som äter antipsykosmediciner och kan i svåra fall stegras till ångest, känsla av förestående domedag, upplevd kemisk tortyr och våldsamheter för att slå sig fri. För min del blev det inte så illa men på bussen hem hade jag svårt att fördra varje kurva och rödljus och blev irriterad så snart någon tryckte på stoppknappen eftersom jag kände ett oresonligt behov av att komma fram och kliva av. Jag blev så intresserad av dessa oväntade känslor att jag genast läste om saken och beslutade att använda tillståndet i skrivandet (denna härliga kaklunmöjlighet man besitter som författare).

I romanen så finns en kondottiär vid namn Gaddagormgald. Trakorienkännaren vet förstås att denne soldat påstås ha stått förvandlad till enbuske under flera hundra år – ett tillstånd som i sig borde kunna ge svår akatisi bortsett från ett hat mot småfåglar och rådjur. Gaddagormgald tog sig emellertid ur förtrollningen genom att åkalla en demon som sedan dess lägger sig i hans beteende. Min tanke är nu att demonen framkallar akatisi när den inte får som den vill – det är ett svårartat men hos läsarna ganska obekant tillstånd som därför kan beskrivas på ett mer exotiskt sätt än traditionella demonerier.

* det står faktiskt Oxfod bara så att ni vet ...