Apropå diskussionen om "Timatia" som namn på Trakoriens kontinent, så har jag bestämt att det istället är hela världen som kallas Timatia (eftersom den gjordes av urvarelsen Tiamats kropp enligt en populär skapelseberättelse).
Kontinenten har döpts till "Argond" vilket jag tycker passar ganska bra med de andra kända kontinenterna: Samkarna, Soluna, Argond, Akrogal och Olyanda. Som några påpekat så använder innevånarna dock sällan dessa beteckningar eftersom de inte har så vidsträckta perspektiv. Huruvida Trakorien egentligen tillhör Argond eller ej blir därmed mest en akademisk fråga eftersom trakorierna själva till stora delar inte ens ser sig som trakorier. I den mån så är fallet så delar de in världen enligt: Trakorien - farsegels länder.
Argond är för övrigt ett anagram på "Dragon" men det gör ju inget.
onsdag 13 oktober 2010
onsdag 6 oktober 2010
Vaggvisans melodi
Eftersom flera har frågat så länkar jag till Robin Iversen Rönnlunds tonsättning av vaggvisan nedan. Jag lyckades inte få den att spela här i bloggen så ni tvingas ladda ner den, men den är bara några Kb stor.
Slaktare små
Slaktare små blir alltså titeln på uppföljaren till romanen Svavelvinter. Namnet har diskuterats tidigare. Många gillar det, andra inte - skillnader i smak får man leva med.
Mina ambitioner med titeln liksom med kommande titlar är
(1) att den ska klinga bra,
(2) att den ska vara originell och sticka ut,
(3) att den ska innehålla någon slags störning som man inte genast avkodar,
(4) att den ska ha täckning i intrigen,
(5) att den inte ska vara analog med Svavelvinter (typ Järnsommar/Kvicksilverhöst/Plastvår - ni förstår principen),
(6) att den ska vara kort och
(7) att den inte ska ge missvisande associationer.
Den enda farhåga jag hade rörande Slaktare små hör till kategorin 7, nämligen att titeln kunde ge intryck av splatter och avskräcka känsliga personer. Jag tror emellertid inte att det är någon stor risk, särskilt inte om omslaget ger ett lugnt intryck. Vad gäller punkt 2 så har fantasytitlar ofta ett visst stuk som jag ville undvika för att signalera att detta inte är traditionell fantasy. Om ni inte förstår vad jag menar så slumpa fram ett antal generiska fantasytitlar här.
Uttrycket Slaktare små är i romanen hämtat ur en gammal vaggvisa från Tricilve. Visan ska lära de trakoriska telningarna att vägen till framgång går över andra. Den är också Shaguls enda minne från tidig barndom och han har fått för sig att de två sista verserna handlar om honom.
Vaggvisa från Tricilve
Bagarens barn vallar kaklak i smör
På brödbaka sticknål hon dansar och dör
”O ge mig en kringlo nu genast på stunden
Bara en kan få ärva min bagarebod!”
bagarfar knorrar så glup från sin dörr
”Lilljäsa ger dig en kringlo på duk
Min storsyster drank jag i gräddan så fet
Min lillsyster rörats till blodiger smet
Bara jag kan få ärva din bagarebod
I ugnen jag gräddar dig tills du blir mjuk”
Skökorna små halar busuk ur kläd
Det mörkaste hål ska han svämme med säd
”O ge mig ett kötton nu genast på stunden
Bara en kan få ärva min guldpaviljong!”
mamaka knorrar så kåter på bädd
”Lillpilla ger dig ett kötton i knä
Min storsyster bolat till ongmaga spy
Min lillsyster gjöt jag med kokande bly
Bara jag kan få ärva din guldpaviljong!
I skogen jag trär dig på avbarka trä.”
Slaktare små går till lammen i mist
En yxa är bunden i knippet med kvist
”O, ge mig en skanka nu genast på stunden.
Bara en kan få ärva min slaktarbutik!”
slaktarfar knorrar så glup från sin vist.
”Lillsticke ger dig en skanka i kopp.
Min storbror är skickad till främmande land
Min lillbror ren slukad bak tunga och tand
Bara jag kan få ärva din slaktarbutik!
I källarn jag sveder och hänger din kropp.”
Mina ambitioner med titeln liksom med kommande titlar är
(1) att den ska klinga bra,
(2) att den ska vara originell och sticka ut,
(3) att den ska innehålla någon slags störning som man inte genast avkodar,
(4) att den ska ha täckning i intrigen,
(5) att den inte ska vara analog med Svavelvinter (typ Järnsommar/Kvicksilverhöst/Plastvår - ni förstår principen),
(6) att den ska vara kort och
(7) att den inte ska ge missvisande associationer.
Den enda farhåga jag hade rörande Slaktare små hör till kategorin 7, nämligen att titeln kunde ge intryck av splatter och avskräcka känsliga personer. Jag tror emellertid inte att det är någon stor risk, särskilt inte om omslaget ger ett lugnt intryck. Vad gäller punkt 2 så har fantasytitlar ofta ett visst stuk som jag ville undvika för att signalera att detta inte är traditionell fantasy. Om ni inte förstår vad jag menar så slumpa fram ett antal generiska fantasytitlar här.
Uttrycket Slaktare små är i romanen hämtat ur en gammal vaggvisa från Tricilve. Visan ska lära de trakoriska telningarna att vägen till framgång går över andra. Den är också Shaguls enda minne från tidig barndom och han har fått för sig att de två sista verserna handlar om honom.
Vaggvisa från Tricilve
Bagarens barn vallar kaklak i smör
På brödbaka sticknål hon dansar och dör
”O ge mig en kringlo nu genast på stunden
Bara en kan få ärva min bagarebod!”
bagarfar knorrar så glup från sin dörr
”Lilljäsa ger dig en kringlo på duk
Min storsyster drank jag i gräddan så fet
Min lillsyster rörats till blodiger smet
Bara jag kan få ärva din bagarebod
I ugnen jag gräddar dig tills du blir mjuk”
Skökorna små halar busuk ur kläd
Det mörkaste hål ska han svämme med säd
”O ge mig ett kötton nu genast på stunden
Bara en kan få ärva min guldpaviljong!”
mamaka knorrar så kåter på bädd
”Lillpilla ger dig ett kötton i knä
Min storsyster bolat till ongmaga spy
Min lillsyster gjöt jag med kokande bly
Bara jag kan få ärva din guldpaviljong!
I skogen jag trär dig på avbarka trä.”
Slaktare små går till lammen i mist
En yxa är bunden i knippet med kvist
”O, ge mig en skanka nu genast på stunden.
Bara en kan få ärva min slaktarbutik!”
slaktarfar knorrar så glup från sin vist.
”Lillsticke ger dig en skanka i kopp.
Min storbror är skickad till främmande land
Min lillbror ren slukad bak tunga och tand
Bara jag kan få ärva din slaktarbutik!
I källarn jag sveder och hänger din kropp.”
tisdag 5 oktober 2010
Ett par timmar efter midnatt lade Fredrik Ström och jag sista handen vid korrekturet för det som ska bli pocketversionen av Svavelvinter. Fredrik har lagt ner ett stort och professionellt arbete för vilket jag är mycket tacksam. Det blev lite tidsbrist på slutet därför att olika nyckelpersoner reser bort, men nu är filerna i alla fall skickade till Christian Sabe för layout.
Boken förväntas komma i handeln i början på december och intresset från bokkedjorna har varit stort. Man har redan kunnat förhandsbeställa pocketen ett tag från de stora nätbokhandlarna. Sätt gärna tryck på din lokala bokhandel!
Den gamla texten har rensats från en del språkfel, oklarheter, klumpigheter och rena tankefel, förhoppningsvis utan att nya satts dit istället. Dessutom bifogas åtta sprillans nya sidor i två avsnitt från uppföljaren som teaser. Under redigeringen av dessa nya sidor dök plötsligt Trovinder av Hons upp trots att han brann upp redan i Svavelvinter (dvs han var egentligen RhabdoRanamördaren Alma utklädd och brann inte upp men skulle hur som helst inte vara med här). Jag kommer att tänka på min första version av Svavelvinter när Brior Brådfot lyckades medverka under ett halvt kapitel i Cruri trots att han samtidigt satt inspärrad i Arhems garnison. Ett annat tankefel som korrigerats från förstautgåvan av Svavelvinter är att Arn Dunkelbrinks svärd låg kvar på en klipphylla i kvicksilvergruvan dit draken kastat det samtidigt om riddaren använde det (Axel Henrikssons påpekande).
Vad gäller den nya boken så arbetar jag vidare på sista kapitlet.
Boken förväntas komma i handeln i början på december och intresset från bokkedjorna har varit stort. Man har redan kunnat förhandsbeställa pocketen ett tag från de stora nätbokhandlarna. Sätt gärna tryck på din lokala bokhandel!
Den gamla texten har rensats från en del språkfel, oklarheter, klumpigheter och rena tankefel, förhoppningsvis utan att nya satts dit istället. Dessutom bifogas åtta sprillans nya sidor i två avsnitt från uppföljaren som teaser. Under redigeringen av dessa nya sidor dök plötsligt Trovinder av Hons upp trots att han brann upp redan i Svavelvinter (dvs han var egentligen RhabdoRanamördaren Alma utklädd och brann inte upp men skulle hur som helst inte vara med här). Jag kommer att tänka på min första version av Svavelvinter när Brior Brådfot lyckades medverka under ett halvt kapitel i Cruri trots att han samtidigt satt inspärrad i Arhems garnison. Ett annat tankefel som korrigerats från förstautgåvan av Svavelvinter är att Arn Dunkelbrinks svärd låg kvar på en klipphylla i kvicksilvergruvan dit draken kastat det samtidigt om riddaren använde det (Axel Henrikssons påpekande).
Vad gäller den nya boken så arbetar jag vidare på sista kapitlet.
måndag 27 september 2010
Hur allt hänger ihop
Jag gillar verkligen att skildra missuppfattningar och inbillade mönster. I romanen Svavelvinter så blir överste Praanz da Kaelve helt övertygad om att akademikern Brior Brådfot i samarbete med shagulitersekten ligger bakom svavelkolonins fall. Från da Kaelves perspektiv stämmer alla iakttagelser med denna förklaring som också blir den officiellt trakoriska, vilket får stora politiska konsekvenser i den kommande uppföljaren. Romanens läsare vet emellertid att da Kaelves slutsatser är helt felaktiga och att varken Brådfot eller shaguliterna har något alls med saken att göra. Dessa försöker i sin tur förstå vad som händer med nya missförstånd som följd. Som Malek Mangus förklarar:
"Herr Brådfot, kanske förstår ni ändå inte situationens allvar? Digeta Longa har märkt oss båda som rikets främsta fiender och med sin saga om shaguliterna på ett trovärdigt sätt förklarat vad som hände svavelkolonin på Marjura. Stora politiska värden vilar nu på en sanning som ingen längre förmår ändra. Bortom den här dalen vore vi därför båda lika prisgivna som kackerlackor på ett dansgolv."
I nästa bok råkar Praanz da Kaelve, nu befordrad till general, ironiskt nog själv ut för ett liknande missförstånd som ger honom stora bekymmer.
* * *
De inbillade, skapade och ibland rentav felaktiga förklaringarna som varierar med perspektivet har för mig en betydelse också i själva skrivandet, nämligen när det gäller hur mina egna böcker ska tolkas och förstås av läsaren. Umberto Eco har som semiotiker funderat mycket över detta och myntar begreppet öppen text respektive sluten text. Den senare är linjär och har en redan färdig tolkning medan den förra låter sig tolkas på olika sätt av olika läsare genom att tillhandahålla vad man kunde kalla ett associationsfält. En klassisk allegori som Orwells "Djurfarmen" är en sluten text där det dels finns en faktiskt berättelse om hur djuren på en gård gör revolution mot människorna, dels en bestämd tolkning där händelserna speglar sovjetunionens tidiga historia. Det finns ett "rätt svar" för tolkningen såsom det ska göra i en allegori. Wikipedia uttrycker det som följer: Images and fictions with several possible interpretations are not allegories in the true sense.
Jag tycker emellertid att öppna tolkningar och tematiska associationer är intressantare än entydiga metaforer och allegorier. Det krav jag ställer på mina egna berättelser är därför (1) att de ska kunna läsas som en rak fantasiberättelse utan krav på förmåga eller intresse av att kunna avkoda anspelningar och dolda meningar, (2) att det ska finnas stora möjligheter att tolka, tematisera och associera runt texten och läsa den på olika sätt. Detsamma gäller mina beskrivningar av fantasilandet Trakorien där jag genom att antyda och lämna ofullständiga beskrivningar vill ge intrycket av en levande och närmast outtömlig kultur - ungefär samma känsla som jag själv får när jag läser "riktig" historia.
De inbillade och missuppfattade mönstren spelar för övrigt stor roll i Umberto Ecos egna romaner, exempelvis i "Rosens namn" där Sherlock-Holmes-klonen broder Willibald ser ett mönster i munkarnas död som visar sig vara felaktigt. Ännu tydligare blir det i "Foucaults pendel" där några akademikers lekfulla bygge av en världs- och historieomspännande konspiration i själva verket skapar den.
När min anatomipluggande dotter frågade mig varför stora nätet ligger mellan bukorganen och bukväggen måste jag svara att det inte finns något varför eller därför. Världen finns förmodligen men våra förklaringar, mönster och klassificeringar är skapade modeller.
Jorge Luis Borges exemplifierar godtyckligheten med följande systematiska indelning av djurriket från "The Celestial Emporium of Benevolent Knowledge":
"On these remote pages it is written that animals are divided into (a) those that belong to the Emperor, (b) embalmed ones, (c) those that are trained, (d) suckling pigs, (e) mermaids, (f) fabulous ones, (g) stray dogs, (h)those that are included in this classification, (I) those that tremble as if they were mad, (j) innumerable ones (k) those drawn with a very fine camel’s hair brush, (l) others, (m) those that have just broken a flower vase, (n) those that resemble flies from a distance."
"Herr Brådfot, kanske förstår ni ändå inte situationens allvar? Digeta Longa har märkt oss båda som rikets främsta fiender och med sin saga om shaguliterna på ett trovärdigt sätt förklarat vad som hände svavelkolonin på Marjura. Stora politiska värden vilar nu på en sanning som ingen längre förmår ändra. Bortom den här dalen vore vi därför båda lika prisgivna som kackerlackor på ett dansgolv."
I nästa bok råkar Praanz da Kaelve, nu befordrad till general, ironiskt nog själv ut för ett liknande missförstånd som ger honom stora bekymmer.
* * *
De inbillade, skapade och ibland rentav felaktiga förklaringarna som varierar med perspektivet har för mig en betydelse också i själva skrivandet, nämligen när det gäller hur mina egna böcker ska tolkas och förstås av läsaren. Umberto Eco har som semiotiker funderat mycket över detta och myntar begreppet öppen text respektive sluten text. Den senare är linjär och har en redan färdig tolkning medan den förra låter sig tolkas på olika sätt av olika läsare genom att tillhandahålla vad man kunde kalla ett associationsfält. En klassisk allegori som Orwells "Djurfarmen" är en sluten text där det dels finns en faktiskt berättelse om hur djuren på en gård gör revolution mot människorna, dels en bestämd tolkning där händelserna speglar sovjetunionens tidiga historia. Det finns ett "rätt svar" för tolkningen såsom det ska göra i en allegori. Wikipedia uttrycker det som följer: Images and fictions with several possible interpretations are not allegories in the true sense.
Jag tycker emellertid att öppna tolkningar och tematiska associationer är intressantare än entydiga metaforer och allegorier. Det krav jag ställer på mina egna berättelser är därför (1) att de ska kunna läsas som en rak fantasiberättelse utan krav på förmåga eller intresse av att kunna avkoda anspelningar och dolda meningar, (2) att det ska finnas stora möjligheter att tolka, tematisera och associera runt texten och läsa den på olika sätt. Detsamma gäller mina beskrivningar av fantasilandet Trakorien där jag genom att antyda och lämna ofullständiga beskrivningar vill ge intrycket av en levande och närmast outtömlig kultur - ungefär samma känsla som jag själv får när jag läser "riktig" historia.
De inbillade och missuppfattade mönstren spelar för övrigt stor roll i Umberto Ecos egna romaner, exempelvis i "Rosens namn" där Sherlock-Holmes-klonen broder Willibald ser ett mönster i munkarnas död som visar sig vara felaktigt. Ännu tydligare blir det i "Foucaults pendel" där några akademikers lekfulla bygge av en världs- och historieomspännande konspiration i själva verket skapar den.
När min anatomipluggande dotter frågade mig varför stora nätet ligger mellan bukorganen och bukväggen måste jag svara att det inte finns något varför eller därför. Världen finns förmodligen men våra förklaringar, mönster och klassificeringar är skapade modeller.
Jorge Luis Borges exemplifierar godtyckligheten med följande systematiska indelning av djurriket från "The Celestial Emporium of Benevolent Knowledge":
"On these remote pages it is written that animals are divided into (a) those that belong to the Emperor, (b) embalmed ones, (c) those that are trained, (d) suckling pigs, (e) mermaids, (f) fabulous ones, (g) stray dogs, (h)those that are included in this classification, (I) those that tremble as if they were mad, (j) innumerable ones (k) those drawn with a very fine camel’s hair brush, (l) others, (m) those that have just broken a flower vase, (n) those that resemble flies from a distance."
fredag 24 september 2010
Kroppsvätskor och klyschor
Jag bläddrar tillbaka i det jag redan skrivit nu när jag står inför det absolut sista kapitlet i uppföljaren till Svavelvinter. Boken inleds med en rundtur bland huvudpersonerna för att se var de hamnat nio månader efter Arhems fall och slutkapitlet blir ett liknande svep där avgörande saker inträffar på många ställen i samband med förljusningen. Som tidigare nämnts slutar boken med flera cliffhangers vilket innebär att bok tre kommer att börja med en rivstart i redan etablerade situationer.
Ett genomgående tema är manipulation, svek och undanröjande av konkurrenter inför konfluxen och inför det krig som tycks stå för dörren. Detta tar sig ofta ganska drastiska uttryck:
Apkroppen splittras momentant för att spridas i en bred kaskad över väggar och inventarier så att det som en gång var mästarens arbetsrum nu mer liknar ett vidunders drypande inre. Shagul förvånas själv över sin styrka men förstår att den vuxit ytterligare sedan han erövrat sitt namn. Han petar runt i de organiska resterna på golvet tills han hittar demonens stora hjärta. Det slår fortfarande även om rytmen är ojämn. Trollkarlen beslutar sig för att behålla det eftersom varelsen kan bli honom till nytta i framtiden. Tiden är inne att åter ta sig an mästaren.
Gandalfs råd blir ofta aktuellt: "“Do not meddle in the affairs of Wizards, for they are subtle and quick to anger". Det gäller inte bara Shagul utan också flera andra manipulativa magiker såsom Shaguls mästare och tvillingarna Kamalkus och Fundibéra vilka alla har en tendens att förbruka sina medvarelser för egna syften.
Boken är på sina ställen alltså ganska blodig, inte minst eftersom mördarsekten RhabdoRana fått en lång kandidatlista. Frågan uppstår då hur man ska beskriva dessa strider och mord. Några klagade på att slaget om Arhem i Svavelvinter skildrades för summariskt och det kanske är sant, men samtidigt är jag måttligt road av att beskriva strider. Eftersom vi ständigt matas med våld i filmer, deckare och TV-serier så är klyschorna många och trenden mot alltmer spektakulära avlivningssätt utbredd. Min linje i detta är att beskriva våldet på ett kliniskt sätt utan för många adjektiv enligt principen "less is more". Den veterinära bakgrunden ger mig fördelen att ganska väl kunna gissa vad som medicinskt faktiskt skulle hända, även när fantasivarelser är inblandade. Människor är exempelvis sköra och kan inte flyga fem meter in i en vägg utan att gå sönder.
Ännu knepigare är ett skildra sexscener varav det finns åtminstone en explicit i boken. Här är inte bara händelseförloppet i sig belastat såtillvida att många skrivna sexscener kunde hoppas över och ersättas med "Fantastisk sex, ver A" som alla redan läst om tidigare. Orden är i sig dessutom minerade och har antingen pubertal, plump eller moraliserande klang. Det jag försökt göra är att dels skriva in sexet i en kontext, där det erotiska (som jag inte har något emot i sig) ligger i situationen snarare än i anatomiska och fysiologiska redovisningar. Därtill hittar jag på nya ord som alla förstår men som saknar belastning. Exempel "allmannalag" istället för "gruppsex". Eftersom sex i Trakorien inte utgör något moralisk tabu så låter jag vidare personerna prata ganska sakligt om det:
Hon vände sig till kvinnan som Silkeshjärta skickat dem till hjälp, en erfaren prostituerad från Palatsstråken, så framgångrik att hon kunnat dra sig tillbaka och bara ställt sig till tjänst därför att eunucken och hon var gamla vänner.
”Har han druckit sin hornrot? Kom ihåg att han är stor och minst behöver dubbel dos,”
”Får han mer så ställer sig håret på ända.”
Återstår att se om det fungerar.
Ett genomgående tema är manipulation, svek och undanröjande av konkurrenter inför konfluxen och inför det krig som tycks stå för dörren. Detta tar sig ofta ganska drastiska uttryck:
Apkroppen splittras momentant för att spridas i en bred kaskad över väggar och inventarier så att det som en gång var mästarens arbetsrum nu mer liknar ett vidunders drypande inre. Shagul förvånas själv över sin styrka men förstår att den vuxit ytterligare sedan han erövrat sitt namn. Han petar runt i de organiska resterna på golvet tills han hittar demonens stora hjärta. Det slår fortfarande även om rytmen är ojämn. Trollkarlen beslutar sig för att behålla det eftersom varelsen kan bli honom till nytta i framtiden. Tiden är inne att åter ta sig an mästaren.
Gandalfs råd blir ofta aktuellt: "“Do not meddle in the affairs of Wizards, for they are subtle and quick to anger". Det gäller inte bara Shagul utan också flera andra manipulativa magiker såsom Shaguls mästare och tvillingarna Kamalkus och Fundibéra vilka alla har en tendens att förbruka sina medvarelser för egna syften.
Boken är på sina ställen alltså ganska blodig, inte minst eftersom mördarsekten RhabdoRana fått en lång kandidatlista. Frågan uppstår då hur man ska beskriva dessa strider och mord. Några klagade på att slaget om Arhem i Svavelvinter skildrades för summariskt och det kanske är sant, men samtidigt är jag måttligt road av att beskriva strider. Eftersom vi ständigt matas med våld i filmer, deckare och TV-serier så är klyschorna många och trenden mot alltmer spektakulära avlivningssätt utbredd. Min linje i detta är att beskriva våldet på ett kliniskt sätt utan för många adjektiv enligt principen "less is more". Den veterinära bakgrunden ger mig fördelen att ganska väl kunna gissa vad som medicinskt faktiskt skulle hända, även när fantasivarelser är inblandade. Människor är exempelvis sköra och kan inte flyga fem meter in i en vägg utan att gå sönder.
Ännu knepigare är ett skildra sexscener varav det finns åtminstone en explicit i boken. Här är inte bara händelseförloppet i sig belastat såtillvida att många skrivna sexscener kunde hoppas över och ersättas med "Fantastisk sex, ver A" som alla redan läst om tidigare. Orden är i sig dessutom minerade och har antingen pubertal, plump eller moraliserande klang. Det jag försökt göra är att dels skriva in sexet i en kontext, där det erotiska (som jag inte har något emot i sig) ligger i situationen snarare än i anatomiska och fysiologiska redovisningar. Därtill hittar jag på nya ord som alla förstår men som saknar belastning. Exempel "allmannalag" istället för "gruppsex". Eftersom sex i Trakorien inte utgör något moralisk tabu så låter jag vidare personerna prata ganska sakligt om det:
Hon vände sig till kvinnan som Silkeshjärta skickat dem till hjälp, en erfaren prostituerad från Palatsstråken, så framgångrik att hon kunnat dra sig tillbaka och bara ställt sig till tjänst därför att eunucken och hon var gamla vänner.
”Har han druckit sin hornrot? Kom ihåg att han är stor och minst behöver dubbel dos,”
”Får han mer så ställer sig håret på ända.”
Återstår att se om det fungerar.
tisdag 31 augusti 2010
Namnen mellan floderna
Det har uppstått en diskussion om namnet Timatia på bloggen Piruett i samband med diskussion om det nya trakoriska rollspelet. Timatia har alltså så här långt varit namnet på kontinenten söder om Trakorien - "Europa". Det är emellertid inte publicerat ännu utan har mer karaktären av arbetsnamn. Tiamat var ursprungligen ett urmonster och salthav i mesopotamisk religion. I trakorisk religion har det en liknande betydelse men betecknar också kaos, utslocknande och tomhet. Några har problem med associationer runt namnet eftersom det också betecknar en drake ur gamla D&D - det första egentliga rollspelet, ett goth-band etc. Andra tycker att hela gudavärlden skulle döpas om till något mer trakoriskt unikt medan åter andra helt enkelt inte tycker att Timatia låter trakoriskt eller ens bra.
Min inställning är följande:
* Den Mesopotamiska mytologin är helt invävd i Trakorien, inte bara till namnet utan även vad gäller intrig och kosmologi, t.ex. det heliga sötvattnet Abzû, de gudomliga Me - höga språkets begrepp, gudinnan Inashtars (i sig en korsning mellan namnen Inanna och Ishtar) nedstigande till underjorden med Ghumgakk och RhabdoRana etc. Jag trivs bra i denna gudavärld och tänker varken lämna den eller byta namn.
* Att namn som Tiamat, Ishtar, Imhullu etc har förekommit i spel eller hollywoodfilmer tycker jag är irrelevant. Rollspel och dataspel har sedan starten dammsugit världens religioner efter monster och gudar. Ofta har man bara tagit namnet och några yttre attribut medan jag som sagt tycker mig ha använt de ursprungliga mesopotamiska koncepten mer konsekvent.
* Vad gäller själva klangen i ordet Timatia som namn på kontinenten söder om Trakorien så är jag mer villig att diskutera. Enligt skapelsemyterna skapades hela världen av Tiamats kropp så kanske är ordet bättre som namn på hela världen. Därmed skulle ett nytt namn behövas för kontinenten. Jag ska fundera över detta och kanske lägga upp alternativa namn för omröstning här på bloggen.
Ni får gärna tycka till. Däremot är det ingen större vits att ni föreslår alternativ eftersom detta är något jag själv måste föreslå, både av emotionella och upphovsrättsliga anledningar.
Min inställning är följande:
* Den Mesopotamiska mytologin är helt invävd i Trakorien, inte bara till namnet utan även vad gäller intrig och kosmologi, t.ex. det heliga sötvattnet Abzû, de gudomliga Me - höga språkets begrepp, gudinnan Inashtars (i sig en korsning mellan namnen Inanna och Ishtar) nedstigande till underjorden med Ghumgakk och RhabdoRana etc. Jag trivs bra i denna gudavärld och tänker varken lämna den eller byta namn.
* Att namn som Tiamat, Ishtar, Imhullu etc har förekommit i spel eller hollywoodfilmer tycker jag är irrelevant. Rollspel och dataspel har sedan starten dammsugit världens religioner efter monster och gudar. Ofta har man bara tagit namnet och några yttre attribut medan jag som sagt tycker mig ha använt de ursprungliga mesopotamiska koncepten mer konsekvent.
* Vad gäller själva klangen i ordet Timatia som namn på kontinenten söder om Trakorien så är jag mer villig att diskutera. Enligt skapelsemyterna skapades hela världen av Tiamats kropp så kanske är ordet bättre som namn på hela världen. Därmed skulle ett nytt namn behövas för kontinenten. Jag ska fundera över detta och kanske lägga upp alternativa namn för omröstning här på bloggen.
Ni får gärna tycka till. Däremot är det ingen större vits att ni föreslår alternativ eftersom detta är något jag själv måste föreslå, både av emotionella och upphovsrättsliga anledningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
