Jag och Mig

Jag läser för närvarande den avbildade, mycket givande boken av Michele Crossley. Min dotter Maja studerar psykologi i Göteborg och jag snappar upp en del inspiration när jag får se uppsatser och annat hon arbetar med. Bland annat skrev jag till ett par av hennes gästföreläsare och fick en hel del tips från dem. Psykologi är, inte helt oväntat, ett ämne som berör alla och kanske har särskilt mycket att ge oss författare*. Just Crossleys bok har jag funnit föredömligt klar och kortfattad, med många tips om fördjupad läsning.

Narrativ psykologi handlar om hur vi bygger våra jag och vår förståelse av omvärlden som berättelser. Jag har själv länge sett sökandet efter mönster som en av människans främsta särarter. Det är ju heller ingen slump att gudarna kallas ”berättare” i konfluxsviten eller att mina böcker i serien i mycket handlar om bokfigurernas förhållande till vävens framvältrande historia.

Crossley går igenom olika skolor med koppling till narrativ psykologi, från det rent postmoderna som tenderar att offra individen för teoribildning till det ivrigt fenomenologiska som istället offrar omvärlden för att romantisera individens subjektiva upplevelser.

Blogginläggets titel kommer av indelningen i ”jag” och ”mig”, där jag är det som upplever, reagerar och gör saker, medan mig (alltså objektsform av jag) innebär att jaget reflekterar över sig självt, värderar och sätter sig i relation till omvärlden. Jag associerar till Sartres ”Den andres blick”, där en person plötsligt skäms eller gläds åt sitt agerande när denne plötsligt ser sig genom en fiktiv åskådares ögon.
Exempel: ”Jag dricker kaffe", där jag dricker och njuter av smaken, medan mig tänker att jag kanske inte borde dricka så mycket kaffe för då kommer jag inte att kunna sova. Kanske är mig, förmågan till självreflektion, rentav det som skiljer oss från andra djur.

Många narrativa psykologer menar att jaget konstruerar sig som en del i en berättelse och att det rentav inte kan existera utan att infoga sig som del av en berättelse.


Crossleys bok ger mig många bra uppslag därför att min påbörjade roman handlar om hur narrativen bryter samman och vad som då händer. Det fanns exempelvis en utläggning om hur staplandet av händelser till en berättelse förutsätter tankar om tidens utsträckning: att nuet egentligen bara existerar som en sammanknytning av den redan genomlevda historien om oss själva till förväntningarna på framtiden.

Påpekandet fick mig att associera till Immanuel Kants syn på tiden som en nödvändig grundbult för tänkande överhuvud taget. (Jag har ett komplicerat förhållande till Kant. Den som intresserar sig för filosofi kan inte ignorera Immanuel Kant, men jag har haft svårt att begripa honom. Med jämna mellanrum snör jag på mig boxhandskarna och pucklar på honom. Ett par timmar senare kastar jag handskarna ifrån mig, svettigt flåsande och med en och annan svullnad som jag tillfogat mig själv. Kant står kvar, oberört leende. Man säger att han var en utmärkt föreläsare och antagligen en trevlig karl, men han är en ursinnig ordningsman som i sant tysk anda hittar på egna termer och klassifikationer när de gamla inte duger. Jag har helt enkelt svårt att hänga med i hans finter och parader. Följande citat från Stanfords webbplats ger viss tröst: ”Given Kant’s reputation for developing difficult, not to say obscure, philosophical views, it will also not surprise the reader to learn that there is no consensus on how Kant’s conception of space and time ought to be characterized and explicated.”)


Nu undrar kanske den bekymrade läsaren hur detta abstrakta grubbel alls ska kunna bli en läsbar roman. Låt mig då lugna med att ambitionen är att skriva en inte bara läsbar utan underhållande skröna där funderingar som de ovan bara finns med som skelett och bakomliggande tema. Inte desto mindre är det viktigt att skelettet håller samman för den som avser dansa.

Varför då alls bry sig om psykologiska narrativer? Jo, därför att i en tid när Donald Trump väljs till president och våra apotek privatiseras så intresserar det mig VARFÖR det blev så. Händelserna är i sig inte ointressanta, men många andra ägnar sig redan åt dem. Jag vill gräva i de bakomliggande mekanismerna.



* Det kan tyckas självklart att psykologi angår en författare, men samtidigt är få ord så missbrukade i sammanhanget. När något påannonseras som ”en psykologisk thriller” betyder det ofta inte mer än att handlingen är svårbegriplig och att någon våndas utan att omedelbart skjuta eller slå på det som bekymrar. Vad jag här menade var att psykologi som vetenskap är ett ganska bra verktyg för en författare. Att sedan psykologin i sin tur har problem med att vilja vara vetenskap är en annan diskussion.