fredag 9 oktober 2015

Tolerans som njutningsmedel

På 1980-talet gick Colleen McCulloughs "Törnfåglarna" som TV-serie. Där satt jag i soffan och hånskrattade åt melodramen, allt medan familjens kvinnor snyftade och torkade tårarna av rörelse. Jag finner det fortfarande närmast omöjligt att utan illamående svälja text som:
"From the moment it leaves the nest it searches for a thorn tree, and does not rest until it has found one. Then, singing among the savage branches, it impales itself upon the longest, sharpest spine. And, dying, it rises above its own agony to outcarol the lark and the nightingale."
På samma sätt tycker jag att kitschiga målningar av gråtande barn eller milda aforismer om livet och kärleken uppsatta med nålar på väggen har något pornografiskt över sig, en eftergift åt låga och skamliga böjelser.

Vid en plötslig insikt fastnade emellertid skrattet i halsen på mig där jag satt i TV-soffan – jag minns ögonblicket mycket väl. Det slog mig att människor jag älskade uppskattade vad jag avfärdade som smörja, och att mitt hån bara gjorde dem ledsna. Någon annan effekt uppnåddes inte. Varför satt jag då och förstörde istället för att bara gå därifrån och låta dem ha sin njutning?

Från det ögonblicket tror jag mig faktiskt ha blivit mer tolerant, såtillvida att jag fortfarande inte uppskattar vissa saker, men kan respektera andras smak och njutning eftersom den ändå inte skadar mig eller andra. Det har blivit en utmaning att försöka upptäcka vad andra ser i det jag själv ännu inte förstår. En sådan nyfikenhet har lärt mig gilla musik av i stort sett alla sorter, från skillingtryck, dansbandsmusik, kletzmer och klassiskt till modern konstmusik, metal och techno. Det enda som händer om man öppnar sig för det främmande är att världen blir rikare. Det är i sig en underbar erfarenhet.

Jag tror heller inte att hån av den typ jag ägnade mig åt är så oskyldigt som man kanske kan tro, utan misstänker att förakt av samma typ till stor del ligger bakom förföljelse av homosexuella och trakasserier av kvinnliga debattörer som Anita Sarkeesian på nätet. Det är mest en gradskillnad. Jag har själv spelat innebandy och tittar gärna på matcher, men det slår aldrig fel att anonyma män dyker upp på nätforum, fradgande som galtar, när spelet ska diskuteras. De kallar föraktfullt innebandy för fjollsport och säger att ishockey – det är sport för en karl! Varför är de ens där och diskuterar i så fall?

Lustigt nog stöter jag också på motsatsen: många av mina bekanta är intellektuella för att inte säga nördar. Jag gillar dem, men så snart det vankas VM i fotboll eller liknande på TV så säger någon med avsmak på FaceBook: "Jaha, det pågår tydligen någon slags tävling ...". Som om Star Wars och Dr Who vore objektivt mer högtstående än sport eller vice versa.

Varför inte istället tänka: "Vad kul! Här är något som jag inte förstår. Nu ska jag försöka se vad som är så spännande!" Världen skulle bli både trevligare och vänligare för alla. Dessutom skulle bejakande diskussioner leda till nya bekantskaper utanför de trygga och välkända kretsarna.


Slutligen en bekännelse: På högstadiet fick vi en gång en lärarvikarie som tog sig för högriskföretaget att läsa kärlekspoesi inför klassen. Hon läste och vi brölade som bara slynglar på högstadiet kan bröla. Spydiga kommentarer frästes som snor över det skira. Jag deltog också och minns fortfarande besvikelsen i hennes ansikte och tror att den gjorde mig ont redan då fastän det inte märktes utåt.

Jag tyckte om lärarvikarien och tyckte om dikten och minns fortfarande raden: "Love is white panties lying all forlorn". Senare har jag identifierat dikten som "Love is" av Adrian Henri. Många gånger har jag tänkt att jag skulle vilja träffa henne, förklara att hennes mod inte var förgäves, att hon faktiskt nådde hjärtat hos åtminstone en av dessa bräkande pojkar.

Det är förstås för sent, precis som i dikten "Spela kula" av Sten Selander. Jag vet inte vem hon var, men minns hennes ansikte och hoppas att jag trots allt inte skadade henne varaktigt. Låt mig ändå framföra min ursäkt till henne, liksom till alla andra lärarvikarier när de går hem och gråter som en oljemålad pojke efter sin arbetsdag. Ert arbete må synas otacksamt men är inte förgäves!

Tolerans är ett bra sätt att närma sig både litteratur och människor.


5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller på det stora hela med dig, Erik.

Dock är det både fegt och farligt att tolerera det som inte bör tolereras. Att använda tolerans som njutningsmedel är därför att sätta sin intellektuella integritet på spel. Godhetsknarkare kan i värsta fall ställa till med stora bekymmer för sin omgivning.

Jonatan.

Erik Granström sa...

Jonatan: Jag instämmer till fullo och talade också om öppenhet för det nya: att "respektera andras smak och njutning eftersom den ändå inte skadar mig eller andra".

Översitteri, förtryck och elakhet tål jag däremot inte och har heller ingen tolerans mot dylikt. Kanske vi kan enas om att dessa två principer är förenliga? Det är en intressant fråga hur och på vilka grunder man kan bygga sig en moralisk plattform. Jag läste just senaste numret av "Philosophy Now" med temat liberalism, där ett par författare menade att liberalismen i själva verket omöjliggör moraliska fördömanden. Det håller jag inte med om. Låt oss återkomma till det i ett annat blogginlägg!

Anonym sa...

De flesta sansade människor har nog lite av de flesta ideologier inom sig. Hur man betecknar sin ideologiska hemvist handlar nog mest om hur de egna värderingarna förhåller sig i relation till rådande samhällsklimat. Personligen anser jag nog att det finns en tendens bland liberaler att tolerera intolerans.

Jonatan

Elysseus sa...

Jag har två filosofiskt oförenliga övertygelser.

För det första finns ingen objektiv smak. Vi är alla präglade med den estetiska principen: vissa sinnesintryck förmår framkalla tillfredställelse eller obehag hos ett medvetande utan synbar förklaring. (Granström, Sinkadus 17, 1989) Den ene kan tycka att AC/DCs genialt enkla och medryckande kraft är det yttersta uttrycket för Metal, medan Korns musik är blott kopierande av stundens trendiga nymodigheter, ängsligt poserande, skickligt men själlöst. Den andra kan göra en precis omvänd värdering. (AC/DC: monotont, fegt fastklamrande vid ett ursprungligt koncept upprepat in i döden/ Korn: djärvt självutlämnande sökande efter nya former.) Det ena omdömet är så gott som det andra, det finns ingen "sanning" i subjektiva smakupplevelser.

För det andra är jag lika fast övertygad om att en del konst är objektivt bättre, annan är sämre, och det ligger i min makt att avgöra vilket som är vilket. Jag kan förvisso misslyckas, missta mig. (Jag ansåg till exempel en gång att sena Imperiets texter hade såväl djupa och angelägna budskap som en vacker spännande form.) Men jag är fortfarande helt oförmögen att värja mig mot denna tvärsäkra magkänsla. Gorillaz: Demon Days är bättre än Black Eyed Peas: Elephunk. The Shining är bättre än Saw3. Svärdet i stenen är bättre än En ring av järn. Konstnärliga kvaliteer är äkta och existerar oberoende av mina mer eller mindre korrekta omdömen.

Den som nyligen tillägnat sig en smak, eller djupare förståelse för någon uttrycksform (vin, indiepop, expressionism) har kanske större tendens att vara tvärsäker och elitistisk. Särskilt om nyheterna är införskaffade för att imponera på omgivningen. Men min erfarenhet är att folk som har omfattande och djupa kunskaper (yrkesmusiker, kockar eller författare) är om möjligt ännu mer övertygade om att de kan se skillnad på bra och dåligt. Mindre hånfulla mot de fåkunniga oinvigda, för det mesta, men inte på något sätt mera ödmjuka.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna bekämpa min ologiska mage. Men jag förenar mig med dig i hoppet om att jag ska kunna vara mindre dömande mot dem som gör andra estetiska värderingar än jag själv.

Anonym sa...

Jag har ofta roats av och roat mig med smakelitism och snobberi. Jag tycker att det är en förhållandevis harmlös form av distinktionsskapande, som de flesta ändå verkar ha behov av och som dessutom mest riskerar att drabba en själv. Drar man det för långt framstår man som en påstridig tölp som ingen vill ha att göra med. Min favorit är den totala musiksnobbism som säger att ju färre lyssnare ju bättre band. Jag tror att de flesta som reflekterat över saken ser de tydliga paralellerna till t ex förakt mot homosexuella som du skriver. Samtidigt finns det stora skillnader. Det är fler (nästan alla) som anser at estetik är subjektivt (fel så klart), jämfört med t ex homosexualitet där långt fler skulle ange att det var objektivt moraliskt påstående förankrat i religion (och ha fel). Det får mig att misstänka att smaksnobbarna ofta inte själva tror på det de säger, det är antingen en lek där de ibland glömmer av att de leker, eller så har de så gigantiskt stora egon att de tycker att deras smak behöver spridas till andra. Men den enda insatsen är deras egna anseenden när de antingen framstår som tölpar, eller råkar tycka fel i egna kretsar.

Glädjer mig förstås att du har blivit en bättre människa :)
/tt