Inför finalen

Efter att ha rensat i planeringen har jag kommit fram till att tolv kapitel återstår att skriva av konfluxsviten. För att demonstrera hur det drar ihop sig så får ni här ett smakprov i form av texten jag skrev nu på morgonen. Oredigerat då.

Ur kapitel 38. Kadaverdisciplin

Svagt ledljus från Tricilves efternatt trängde in genom gallerfönstren när Jarmona av Gryningen vaknade i sviten på Holdershus. Hon uppfattade Trinibel Talberinas parfym redan innan kvinnans fingrar lades över hennes mun, doften omisskännelig genom att Jarmona själv avstod alla tilldofter eftersom den rena människans naturliga lukt anses vara sanningsguden Shamash behagligast. Furstessan gled ner jämsides i bädden, lättade prövande på handen men höll upp ett finger till tystnad inför prästinnans ansikte.

”Fröken Talberina”, viskade Jarmona, andningen så oregelbunden av förskräckelse att den knappt lyckades forma orden. ”Fröken Talberina, jag är svuren till Shamashi avhållsamhet och i alla händelser olagd för kärlek kvinnor emellan...”

Till svar tryckte furstessan munnen mot Jarmonas halsgrop så att prästinnan måste vrida sig och pipa av kittel, sedan förstod hon att den andra kvinnan kvävde ett skratt mot hennes kropp.

”Kära, dumma barn, jag avser inte förföra er utan har kommit för att rädda er”, viskade Talberina när hon samlat sig igen. ”Jag ger mig av inatt tillsammans med Goba da Grummi. Ni och fader Bryndegol kan följa oss, men det måste ske nu genast. Jag är ledsen att jag inte kunnat inviga er i planerna tidigare, men ni förstår att hela flykten är ett vågspel – det vore ändå farligare att stanna i detta dårhus under en galen kejsares rovskugga. Till morgonen spikas listor upp på rostrum, proskriptioner över rikets förrädare vilka därmed blir fredlösa och deras egendom förverkad. Goba da Grummi är ett av namnen som straff för hennes koppling till Praanz da Kaelve, men en grupp kallad Naglarna från säkerhetstjänsten Digeta longa har kommit till hennes undsättning. Vägen ut ur staden ligger för ett kort ögonblick öppen och vi avseglar redan inatt från en ödslig fiskehamn närmare kusten. Ni kan därifrån återvända till er hemö eller följa oss till Staden O, vilket helst ni föredrar. Det vore en ära att hysa er som gäst och jag försäkrar att ni kan komma och gå som ni behagar i min familjs hägn.”

Jarmonas tanke var ännu inte helt vaken. Hon snubblade ur sängen, letade bäringar i rummet och fick syn på fader Bryndegols bleka ansikte vid dörren, varifrån det lyste orörligt som fullmånen genom dunklet.

”Fader, tänker ni också resa?” frågade hon.

”Beslutet är ert, livbärerska. Jag är blott sanningsgudens tjänare och ni hans utvalda”, svarade åldringen.

”Hur blir det med vårt skepp i hamnen och våra män?”

”Vi kan bara hjälpa er två”, sade Trinibel Talberina.

Jarmona tänkte och såg mot fader Bryndegol utan att finna vägledning i hans minspel.

”Det vore en förolämpning mot trakorierna att resa”, sade hon sedan. ”Jag är här för att plantera en varaktig vänskap mellan länderna och är säker på att kejsaren ska förstå gåvan när vi återövrat Soblak åt dem från kondottiären Gaddagormgald.”

”Vistelsen kan bli mycket farlig om allt jag hört är sant”, anmärkte fader Bryndegol. ”Vi kunde resa hem för att återvända senare när anspänningen i landet dämpats.”

”Vi borde kanske ha väntat, men nu när vi är här vore det en skymf och ett misstroende att fly i lönndom. Mitt liv är oviktigt i sammanhanget. Jag stannar”, sade prästinnan och tillade när hon såg prästens besvikna min: ”Ni kan resa med furstessan Talberina om ni så vill, fader. Jag kommer varken att akta eller älska er mindre för det.”

”Skulle läraren överge sin elev?” skrattade fader Bryndegol tyst. ”Mitt liv har varit långt och rikt. Inte mycket mer finns att se fram emot och jag misstänker att ni kan behöva mina råd mer än någonsin under den närmaste tiden. Jag väljer att stanna vid er sida.”

De tog ett hastigt men hjärtligt farväl av Trinibel Talberina, innan furstessan skyndade bort i sällskap med en man de tidigare trott vara tjänare i huset. Kvar dröjde doften av hennes parfym i nästan spöklik närvaro och saknad.

Vanderland, pågående arbete

Jag gjorde en uppskattning av hur mycket jag skrivit hittills på Vanderland – sista delen i konfluxsviten. Min grova uppskattning är att det skrivna utgör 3/4 av romanen.
Resultatet är som följer:

Vanderland, 15 juni 2015
Kapitel skrivna: 35
Tecken skrivna: 845 000
Omsatt till tryckta boksidor: 407

Jämförelse med slutversioner:

Slaktare små
Kapitel: 51
Tecken: 1 325 000
Boksidor: 644

Svavelvinter
Kapitel: 53
Tecken: 1 171 000
Boksidor: 560

Inte så illa!

Gjutenheims Utgård

Jag har just avslutat ytterligare ett kapitel som gavs ovanstående titel. Gjutenheim är de marjuriska isjättarnas övergivna by på berget Baletind vilken läsarna får besöka, Utgård kallas storthulens hövdingagård. Namnet har byn fått av att husens stommar gjutits av basaltlava släpad från Thulerbergens vulkaner medan taklaget är bröstkorgar från valar på vilka mammutbetar och jättevitmossa lagts.

På bilden en illustration med jätte i utkast av Gustaf Ekelund till Svavelvinterspelets konfluxmodul.

I Gjutenheim finns isjättarnas ornamenterade och guldmålade brudsläde Bukantoren. Jag har modellerat den efter dogen av Venedigs praktgalär Bucintoro varifrån man årligen offrade en guldring för att fira stadens bröllop med havet. Vilken roll farkosten spelar i romanen får ni se.

Montage: Grotebelia.

En bra dag

Flera trevliga saker har inträffat det senaste dygnet:

* Vredesverk har kommit i pocket. Jag var nere hos Ola Wallin på förlaget för att hämta ett par exemplar och de ser fina ut. Böckerna har redan dykt upp hos Adlibris och kommer säkert i fysiska affärer före helgen.

* Jag träffade mina agenter Carina Brandt och Ylva Eriksson Dufva i Stockholm. Det var första gången jag mötte Carina som till vardags bor i Barcelona där agenturen finns. Vi diskuterade bland annat latinamerikansk litteratur och vad jag skulle kunna ge mig i kast med sedan konfluxsviten väl fullbordats. Båda lutar vi åt någon form av magisk realism.

* Jag fick ersättning från Alis för utlåning av talböcker, böcker inlästa för synskadade och dylektiker. Jag hade ingen aning om att man ens kunde får någon ersättning, men blev tipsad av kollegan Oskar Källner. (som jag är skyldig pengar slog det mig just. Bäst jag köper honom en öl vid nästa pubtillfälle).

* Igår kväll var jag på den månatliga nördpuben i Uppsala och fick till min glädje med mig Gunnar Olsson dit (han som skrivit Abysmal som jag pratat mycket om). Gunnar tyckte dessutom att det var trevligt och avser komma fler gånger.

* Sist men inte minst avslutade jag en svit kapitel som avrundar ett större skeende i romanen Vanderland. Jag bedömer det som att jag därigenom kanske skrivit 3/4 av boken i första utkast. Det senast avslutade kapitlet heter Serenad till kärleken och livet, vilket låter betydligt rarare än det egentligen är. Faktiskt misstänker jag att detta kapitel kan ha näst högst body count efter De övergivnas armé i Vredesverk. Inget av kapitlen kommer dock att vinna kampen ...