lördag 2 maj 2015

Historia med hamster

Bild med hamster
Ibland hör man: det finns bara sju grundberättelser och det går egentligen inte att skriva något nytt. Betoningen läggs gärna på "bara" och "går inte" i ett slags uppgivet jantetänkande. Eftersom de flesta författare någon gång drabbas av tvivel på sin egen förmåga så bekräftar klassificeringen det meningslösa med det egna arbetet.

Själv tycker jag att sju grundberättelser är alldeles för generöst tilltaget. Det finns egentligen bara två grundberättelser: de som nämner hamstrar och de som inte nämner hamstrar. Denna kategorisering täcker världslitteraturen och delar in den ganska tydligt: Bibeln, Moby Dick och Män som hatar kvinnor har inga hamstrar (vad jag vet), medan flera barnböcker har det. Naturligtvis får bibliotekarier dras med vissa gränsdragningsproblem, exempelvis vart böcker med hamsterbesläktade gnagare och mutationer ska räknas liksom böcker med döda ex-hamstrar, men sådant vidhäftar även andra klassificeringar och kan lämpligen diskuteras i särskilda kommittéer.

Skulle hamsterklassificering påverka litteraturen? Egentligen inte frestas man tänka, men kanske ändå: det är lätt att tänka sig hur ett förlag säger till en aspirerande författare: "Vi har ju redan ganska många manus utan hamstrar. Kan du inte pröva att skriva något i en annan genre – den med hamstrar?" Den gängse frasen: "er roman passar inte riktigt vår utgivning" kan tillämpas åt endera hållet.

I förenklande och förtråkande nit kan en naturvetenskapligt sinnad person hålla upp ett glas vin och säga: "det här glaset innehåller egentligen bara atomer", eller inför en förälskelse säga: "det rör sig bara om biokemi". Påverkar sådan beskrivning den fysiska verkligheten? Atomerna i vinglaset lär knappast bry sig om vad vi kallar dem, men naturvetarens kärleksliv blir förmodligen inte detsamma. Det är inte fel att säga att ett glas vin innehåller atomer, det är bara inte en uttömmande eller ändamålsenlig beskrivning i sammanhanget. Och framförallt är det inte den objektivt enda sanna beskrivningen.

Världen är vad den är och blir i viss mån vad vi kallar den. Materien och dess händelser är inte godtyckliga, men vår klassificering och beskrivning av dem är det och språket som sådant kunde lika gärna vara ett helt annat. Det innebär inte att alla beskrivningar av företeelser och skeenden har samma värde, ty själva poängen med språk och klassificering – med eller utan hamstrar – är nyttan. Poängen är att vi ska kunna hantera världen mentalt och kommunicera den. I situationen: "en leopard åt igår upp min bror, men det behöver ju inte innebära att leoparden jag möter idag är farlig", klarade sig våra förfäder bättre med klassificerande fördomar än utan. När en mental föreställning inte gör nytta eller längre stämmer med vad vi ser, så får vi helt enkelt ändra den. Den distinktionen tycker jag att många kritiker av postmodernismen missar – återkommer till saken.

Med det vill jag slå ett slag för Jorge Luis Borges 'patafysiska kategorisering av djur:

(a) djur som tillhör kejsaren
(b) balsamerade
(c) tama
(d) spädgrisar
(e) sirener
(f) fabeldjur
(g) vildhundar
(h) djur inkluderade i den föreliggande klassifikationen
(i) djur som far omkring som galna
(j) oräkneliga
(k) djur tecknade med en mycket fin kamelhårspensel
(l) etcetera
(m) djur som precis har haft sönder kruset
(n) djur som på håll liknar flugor

10 kommentarer:

ne sa...

Hej Erik! Tänkvärt inlägg.

Har du läst Thomas Nagels bok Mind and Cosmos? Tänker på atomerna i vinglaset. Nagels tes är att vår moderna naturvetenskapliga uppfattning av världen bygger på reduktion av den subjektiva upplevelsen av världen och aldrig kan bli en sann beskrivning av världen eftersom den inte är komplett.

Erik Granström sa...

Hej ne,

jag har inte läst boken, men den låter intressant. Jag tror att jag fått mest på skallen här på forumet när jag kritiserat vetenskap som metod. Dock tycker jag att vetenskapligt tänkande är mycket bra, inte minst för att det är baserat på observationer och villigt att ompröva sig självt vilket man sällan ser hos religioner eller andra dogmatiska "sanningssystem". Min invändning är uteslutande att man ska behålla insikten om att vetenskap inte ger objektiv sanning och framförallt inte behöver vara uttömmande - en skepticism som egentligen ligger inbakat i metoden och därför inte borde vara så kontroversiell.

Anders sa...

Hej Erik, nu har jag kommit lite längre med spelet. Några översiktsbilder:

http://i44.photobucket.com/albums/f17/Entombed82/map2_zpsnohuwkxl.png

http://i44.photobucket.com/albums/f17/Entombed82/map1_zpssxbndmfp.png

Dialog:

http://i44.photobucket.com/albums/f17/Entombed82/shulaban_zps6vjendew.png

http://i44.photobucket.com/albums/f17/Entombed82/kmorda_zpsnsip4wql.png

Bild som visar hur det ser ut med hygglig ljussättning, dimeffekter och skuggor:

http://i44.photobucket.com/albums/f17/Entombed82/marjura_zpsdbsawrvy.png

Anders sa...

Äh sorry det blev inga länkar.

Erik Granström sa...

Anders: Spännande! Du kan maila mig istället om du vill: för- och efternamn utan prickar med punkt emellan och så gmail punkt com.

Andreas Törnqvist sa...

Haha! Bästa inlägget på länge.

Tobias sa...

Man känner klart igen dynamiken i den här typen av diskussioner.

I sanning krävs det nog en liten gnutta galenskap hos författaren/konstnären/musikern mm, för att verkligen gå igång med en idé och omsätta den i resultat och att sedan fortsätta att tro på den, så att man enträget kan fortsätta tills det blir klart. Att sedan utstå oceaner av dålig kritik i stil med att detta är inte tillräckligt originellt eller nyskapande (för titta här; det kan faktiskt härledas till den där gamla överutnyttjade plot-strukturen om man är riktigt noggrann), och att i sin tur bli nobbad av de tio första förlagen man lämnar in till, för att det inte stimulerade deras fascination för hamstrar...och ändå fortsätta. Det är så man känner igen en sann artist.

Och det stannar inte där, heller. Har du förresten hört den om att författande egentligen inte är ett riktigt jobb. Att bara sitta ner timmavis, dagar och månader i sträck och försöka berätta historier som mognare människor inte är intresserade av att läsa, är visst inget annat än latmaskens trick för att tjäna pengar sittandes på sin röv (ja om det vore så enkelt, varför skriver inte alla då). Och vad barnsligt att ägna sig åt fantasihistorier när man lämnade tonåren för ett par decennier sedan, osv, osv.

Även stenåldersmänniskan hade ju behov av att berätta historier för varandra vid lägerelden. På den tiden struntade man nog också i originalitet och att skilja elit- från populärkultur.

Man förstår ju hur konstnärliga människor tänker. Man vill ju gärna ha äran av att vara originell, att vara först med en viss genre e d. Ibland lyckas man i viss mån, men det är ju inte alltid möjligt. Ibland är lösningen att inte ta sig själv på för stort allvar, och jag önskar definitivt att jag hade lärt mig det tidigare.

Och hur man än gör, så kommer vissa människor ändå inte anse att en bok är mer än trycksvärta på papper, eller pixlar på en skärm. Inte mycket man kan göra för dem.

Nåja, det lär i varje fall inte vara några tvivel om var Baldur's Gate-spelen hamnar i det dualistiska systemet. Tror rentav det var hamstern som var den egentlige hjälten där om jag inte minns fel...hmm miniatyr-jätte-rymdhamster var det väl. Älskar spelen, men tror ändå inte att jag kommer att ha med så mycket hamstrar i egna alster.

Nils L sa...

Tack för en mycket läsvärd och underhållande blogpost!

Anonym sa...

"I förenklande och förtråkande nit kan en naturvetenskapligt sinnad person hålla upp ett glas vin och säga: "det här glaset innehåller egentligen bara atomer", eller inför en förälskelse säga: "det rör sig bara om biokemi"."

Den som säger så är kanske naturvetenskapligt sinnad (fast jag misstänker att han blott gillar milt översitteri och snobberi med genbildning), men knappast ordentligt bildad i de områden han tvärsäkert uttalar sig om.

Hade han varit skapligt kunnig i atomfysik skulle han förvisso inte sagt "bara" om all fantastisk mångfald av atomer som finnes och deras fantastiska interaktioner och kombinationer. För övrigt vet varenda människa som minns sin gymnasiefysik att det är fel, där finns även tomrum och ett fåtal joner i glaset.

På samma sätt säger den som verkligen kan något om biokemi knappast "bara" biokemi. Det är mycket, mycket komplicerat och vi vet egentligen mycket mindre än det finns att veta. Bland annat är alla vetenskapliga förklaringar till medvetandet, inklusive kärleken, synnerligen otillfredsställande. Alan Moore uttrycker det som att "vill du göra något övernaturligt, behöver du bara tänka".

Dag Stålhandske

Erik Granström sa...

Dag (hej förresten - long time, no see!):

Du har rätt förstås. Min poäng med inlägget var närmast att alla klassificeringssystem kunde ha valts på annat sätt och att det man kommer att kunna uttrycka inom och med dem beror på hur det valts.

Jag glömde att nämna att exemplet med atomerna i glaset är hämtat från en antologi jag läste redan år 1990: "Postsekulärt interregnum?". Hur jag kom att hitta och läsa en bok med så märklig titel är en historia i sig, värd sitt eget blogginlägg.