onsdag 13 maj 2015

Bronstjuren


Enu Ammisadu
På sista sidan i romanen Svavelvinter finns följande stycke:

"Mitt namn är Ammisadu, enu Ammisadu, och jag reste som stjärnskådare till den fjärran norden eftersom jag erfarit att den femte konfluxen snart skall äga rum i dessa trakter. Man kan säga att jag var en man i en annan berättelse, om än inte lika intressant som er."

Ammisadu talar sanning; han kommer verkligen från en annan berättelse som jag skrev men aldrig fick förlagd. Romanen hette Bronstjuren och jag stötte på det handskrivna manuskriptet från 1985 när jag grävde i gamla papper inför det förra blogginlägget. Nedan ser ni en sida ur manuset som visar hur jag arbetade innan det fanns persondatorer (jag skrev sedemera rent manus på skrivmaskin).

Romanen handlar om en verklig händelse: hur det akkadiska rikets huvudstad Agade går under år 2154 f.kr., staden dit prästen Ammisadu kommit resande för att klaga över hur man försnillat en last stenar avsedda för hans tempel. Till staden har också anlänt två moderna amerikanska journalister från tidsskriften "National Historical Society" vilka är där för att dokumentera den händelse de i själva verket kommer att orsaka. Elisabeth Rutherford och Norbert Kaslik reser på en bronsmotorcykel, titelns "bronstjur" – det är ju bronsålder bevars. Lärlingen Isimud som omtalas var något av en korsning mellan Nastigast och Shagul.

Så här i efterhand var det nog ett korrekt beslut att refusera manus, vilket alltså avslutades samma år som jag började skriva spelet Svavelvinter, men jag tycker det känns spännande att element om språk och religion som senare utvecklas i konfluxsviten finns med redan här. Naturligtvis hela den mesopotamiskt inspirerade mytologin. Möjligen kan saken roa även någon annan.


2 kommentarer:

Tobias sa...

Oj, var det så länge sedan du skrev den? Vet att du har nämnt den vid något tillfälle.

Författaren Matthew Cheney nämner i någon artikel att han sparar alla misslyckade projekt i en mapp, som han sedan skall återgå till. Trots att det har gått ett årtionde, har han aldrig återgått till något av sina oavslutade projekt ännu, men det är lika bra att spara dem. Det bidrar ju ibland till att utveckla något nytt. Han säger också att det är ett sätt för honom att hantera frustrationen i att länge ha arbetat med något som aldrig riktigt höll. Jag kan bara utgå från att de flesta författare också gör så. Man vill inte kasta något man har jobbat länge med.

En sak jag undrar: Hur kom de amerikanska journalisterna till Akkad? Använde de professor Snilléns tidsmaskin eller?

Erik Granström sa...

Jag känner ingen direkt frustration eller ens misslyckande utan sparar allt jag arbetat med även om det inte blev något vettigt. Det som inte publicerats har bidragit som övningar eller med intryck som återkommer i andra sammanhang.

Vad gäller journalisterna så specificeras det inte närmare hur de kom tillbaka i tiden. De tycks ha rest genom historien parallellt med geografin eftersom det antyds att motorcykeln var av järn när de passerade hettiternas land.