Faktum är att ni får läsa en del om svärdets bakgrundshistoria i den kommande romanen Vanderland (det blir mer än så här):
"Bland Vorgabergens sargade berg mot
Vitrike, just invid Drapaklevans eldklyfta, låg ett oansenligt
tempel som vaktade det fördömda svärdet Ebharing. Jag återvände
dit, bedrog väktarna, stal deras svärd och välte templet ner i
lavan så att ingen skulle följa mig eller vittna om min stöld.
Stölden och sveket smärtade, ty templets präster litade på
mig, men jag stålsatte mig och offrade dem för det högre syftet.
Demonen Asakku, han vars väsen i vår värld är skallrämnarpesten,
bor i svärdet jag tog. Genom vapnet kan sjukdomen åkallas när ett
tillräckligt kraftfullt människooffer väter klingan. Demoner
stryker ständigt nära portar mot vår värld, vädrar i den
eteriska vinden, åtrår sötman i människornas kött och vår mjuka
världs rikedom på blod; flugor dragna till en nyöppnad slaktkropp.
Demonerna ropar hitin, de lovar och lockar beständigt. Trollkarlar
lystrar förr eller senare till deras löften om utbytesmakt."
Nedan kan ni jämföra hur Ebharing avbildades i det ursprungliga Svavelvinteräventyret 1987. Bild av Stefan Kayat.
3 kommentarer:
Kul. Jag har sett fram emot Ebharing. Demonen omnämndes ju bara som hastigast i Svavelvinter.
Jonatan
Snyggt svärd. Det kan anas att det är speglad av samma runa. :)
Fanns namnet Akassu med i gamla Svavelvinteräventyret eller är det nytillkommet? För Ebharing var väl även då vad som orsakade skallspräckarsot som det kallades i Altor?
/Birke
Birke: Jag har inte hittat namnet Asakku (inte Akassu. obs) i det ursprungliga spelet, men namnet står omnämnt i romanen Svavelvinter. Som jag ser det är Ebharing namnet på svärdet och Asakku på demonen i det, fast deras identiteter flyter delvis samman. Demonen Asakku har som sagt hängt med ända sedan sumerisk tid och flyter bra in i trakorisk tro tycker jag.
Svärdet kunde i alla händelser väcka skallspräckarsoten (omdöpt till "skallrämna" pga otymplighet) även i det gamla spelet genom ett människooffer. Som ni snart ska få se i den sista romandelen så tycker jag mig ha fått ihop detta ganska bra med en helt annan företeelse som tidigare hängde i luften.
Skicka en kommentar