Text som sekvens och som kropp

Jag stöter inte sällan på läsare som tagit sig an tidigare böcker i konfluxsviten på nytt, kanske när de ville fräscha upp minnet inför publiceringen av Vredesverk 2014. Så gott som samtliga (de gillade förstås böckerna redan första gången - annars hade de knappast läst om dem) meddelar entusiastiskt att de hittar många nya vinklar nu när de vet vad som ska följa senare. Det beror delvis på att jag gärna planterar detaljer som egentligen är omöjliga att upptäcka vid en första genomläsning.

Exempel (mild SPOILER): I Vredesverk finns flera anspelningar på teaterdirektören Vatorions sanna natur innan denna avslöjas, dvs att han egentligen inte besitter någon egen existens utan är en jungiansk skugga - de dåliga egenskaper personen som skapade honom inte ville kännas vid. Detta samtidigt som Vatorions ständige följeslagare Pulcygnus är samma persons bejakade sidor. Några anspelningar:
* "... sade Vatorion som dittills mest stått som en skugga i de andras sällskap."
*  "Teaterdirektören Vatorion ser ni enklast som en skenbar varelse, vars sanna natur framträder först med gestaltning på scen"
* "... att alls finnas till och att alls märkas är hans högsta och kanske enda talang".

Planteringar är emellertid inte hela saken, utan jag bestämde mig redan tidigt för att försöka skriva de fyra böckerna i en icke-sekventiell form, dvs att de alla skulle innehålla material som står i förbindelse med de tre andra böckerna och tillför något i båda riktningarna. Idealt skulle alltså de fyra böckerna utgöra hörnen i en tetraeder - den snurrande geometriska figur ni ser ovan. Följaktligen plockade jag upp tetraedern som en religiös symbol i Trakorien, där animisterna på Mereld ser hela existensen som en tetraeder och anser att allt har fyra aspekter: har man inte sett dem alla så återstår insikter. De fyra böckerna skulle därmed kunna ses just som en kropp snarare än en bokrad: en tetraeder, vars utsträckning förhoppningsvis bättre kommer att framträda sedan den fjärde boken publicerats. Jag hoppas att ambitiösa läsare därefter ska se verket i dess helhet och kunna uppskatta det jag själv entusiastiskt siktat mot genom åren.


Att anlägga en text som en kropp är förstås inget som jag hittat på själv. Ni har säkert själva stött på manualer och komplexa vetenskapliga verk som egentligen är omöjliga att omedelbart förstå eftersom man måste bekanta sig med alla delarna innan någon av dem blir helt begriplig. Anatomi och fysiologi kan vara exempel från min egen veterinära utbildning där samspelet mellan kroppens delar bara kan framträda sedan man tvingat in en massa till synes osammanhängande detaljkunskap.

Problemet är att inlärning även av holistiska teoretiska sammanhang måste göras sekventiellt; böcker läses ännu i vår tid vanligtvis från början till slutet, en mening, en sida i taget. Även om ansatser gjorts mot hypertext och liknande så lever det sekventiella inmatandet av information kvar, antagligen för att vår hjärna bara sägs kunna processa ett fåtal tankar samtidigt. Även ett hoppjagande efter information på exempelvis Wikipedia blir för övrigt en sekvens snarare än en omedelbar helhetsinsikt. Ofta måste förenklingar, modeller och rena lögner användas för att alls nå det komplexa slutmålet, just såsom Wittgenstein säger i näst sista paragrafen av Tractatus:
"Mina satser är belysande på följande sätt: den som förstår mig inser dem till slut vara nonsens, när han använt dem - som steg - för att klättra bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen sedan han klättrat upp på den)".

Mina egna böcker är förstås också sekventiella och kanske lika meningslösa som Wittgensteins stege, men just omläsningen låter dem förhoppningsvis framträda som kropp.

Gunnar Olssons bok Abysmal som jag tidigare talat om i detta inlägg, är ett mycket tydligt exempel på en bok som egentligen utgör en kropp snarare än en textsekvens. Redan halvvägs under läsningen insåg jag att kapitlen behöver varandra för att kunna tolkas, ett upplägg som Olsson senare verifierade när vi träffades, och som torde vara ofrånkomligt eftersom boken är en sammanfattning av hans insikter efter ett långt forskarliv. Jag har alltså börjat läsa om Abysmal med helt nya perspektiv. Nietzsches verk är ett annat exempel där det nästan är omöjligt att förstå vad den gamle tänkaren menar utan att redan veta det (det är inte alltid helt lätt då heller). Text som förutom sekvens också kan vara kropp kräver för det mesta en viss ansträngning, men är enligt min mening mer givande på sikt.