måndag 12 januari 2015

Text som sekvens och som kropp

Jag stöter inte sällan på läsare som tagit sig an tidigare böcker i konfluxsviten på nytt, kanske när de ville fräscha upp minnet inför publiceringen av Vredesverk 2014. Så gott som samtliga (de gillade förstås böckerna redan första gången - annars hade de knappast läst om dem) meddelar entusiastiskt att de hittar många nya vinklar nu när de vet vad som ska följa senare. Det beror delvis på att jag gärna planterar detaljer som egentligen är omöjliga att upptäcka vid en första genomläsning.

Exempel (mild SPOILER): I Vredesverk finns flera anspelningar på teaterdirektören Vatorions sanna natur innan denna avslöjas, dvs att han egentligen inte besitter någon egen existens utan är en jungiansk skugga - de dåliga egenskaper personen som skapade honom inte ville kännas vid. Detta samtidigt som Vatorions ständige följeslagare Pulcygnus är samma persons bejakade sidor. Några anspelningar:
* "... sade Vatorion som dittills mest stått som en skugga i de andras sällskap."
"Teaterdirektören Vatorion ser ni enklast som en skenbar varelse, vars sanna natur framträder först med gestaltning på scen"
* "... att alls finnas till och att alls märkas är hans högsta och kanske enda talang".

Planteringar är emellertid inte hela saken, utan jag bestämde mig redan tidigt för att försöka skriva de fyra böckerna i en icke-sekventiell form, dvs att de alla skulle innehålla material som står i förbindelse med de tre andra böckerna och tillför något i båda riktningarna. Idealt skulle alltså de fyra böckerna utgöra hörnen i en tetraeder - den snurrande geometriska figur ni ser ovan. Följaktligen plockade jag upp tetraedern som en religiös symbol i Trakorien, där animisterna på Mereld ser hela existensen som en tetraeder och anser att allt har fyra aspekter: har man inte sett dem alla så återstår insikter. De fyra böckerna skulle därmed kunna ses just som en kropp snarare än en bokrad: en tetraeder, vars utsträckning förhoppningsvis bättre kommer att framträda sedan den fjärde boken publicerats. Jag hoppas att ambitiösa läsare därefter ska se verket i dess helhet och kunna uppskatta det jag själv entusiastiskt siktat mot genom åren.


Att anlägga en text som en kropp är förstås inget som jag hittat på själv. Ni har säkert själva stött på manualer och komplexa vetenskapliga verk som egentligen är omöjliga att omedelbart förstå eftersom man måste bekanta sig med alla delarna innan någon av dem blir helt begriplig. Anatomi och fysiologi kan vara exempel från min egen veterinära utbildning där samspelet mellan kroppens delar bara kan framträda sedan man tvingat in en massa till synes osammanhängande detaljkunskap.

Problemet är att inlärning även av holistiska teoretiska sammanhang måste göras sekventiellt; böcker läses ännu i vår tid vanligtvis från början till slutet, en mening, en sida i taget. Även om ansatser gjorts mot hypertext och liknande så lever det sekventiella inmatandet av information kvar, antagligen för att vår hjärna bara sägs kunna processa ett fåtal tankar samtidigt. Även ett hoppjagande efter information på exempelvis Wikipedia blir för övrigt en sekvens snarare än en omedelbar helhetsinsikt. Ofta måste förenklingar, modeller och rena lögner användas för att alls nå det komplexa slutmålet, just såsom Wittgenstein säger i näst sista paragrafen av Tractatus:
"Mina satser är belysande på följande sätt: den som förstår mig inser dem till slut vara nonsens, när han använt dem - som steg - för att klättra bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen sedan han klättrat upp på den)".

Mina egna böcker är förstås också sekventiella och kanske lika meningslösa som Wittgensteins stege, men just omläsningen låter dem förhoppningsvis framträda som kropp.

Gunnar Olssons bok Abysmal som jag tidigare talat om i detta inlägg, är ett mycket tydligt exempel på en bok som egentligen utgör en kropp snarare än en textsekvens. Redan halvvägs under läsningen insåg jag att kapitlen behöver varandra för att kunna tolkas, ett upplägg som Olsson senare verifierade när vi träffades, och som torde vara ofrånkomligt eftersom boken är en sammanfattning av hans insikter efter ett långt forskarliv. Jag har alltså börjat läsa om Abysmal med helt nya perspektiv. Nietzsches verk är ett annat exempel där det nästan är omöjligt att förstå vad den gamle tänkaren menar utan att redan veta det (det är inte alltid helt lätt då heller). Text som förutom sekvens också kan vara kropp kräver för det mesta en viss ansträngning, men är enligt min mening mer givande på sikt.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Oftast är nog en text som inte kan förstås på en genomläsning endast en följd av bristande pedagogiska färdigheter.
/Daniel

Joel Haglund sa...

Det är en enorm skillnad på att begripa vad som står skrivet, och att på ett djupare plan förstå en texts helhet, Daniel.

Att inte begripa vad man läser i en välskriven tyder på bristande läsförståelse.

Att man behöver läsa om boken för att se den djupare helheten, det är snarare ett bevis på bokens innehållsmängd.

Erik Granström sa...

Daniel och Joel: Fast jag tror att ni båda har rätt. Det finns helt enkelt en massa olika typer av texter:
1. De som är sekventiella, fungerar på det sättet och inte vill vara något annat - helt OK.
2. De som är tänkta att vara sekventiella och inget annat, men inte fungerar som sådana - inte riktigt lyckat. Det är väl dessa Daniel avser. Man kan tillägga att en hel del av dessa böcker inte blir begripliga ens efter omläsningar. Motsvarande gäller för övrigt filmer.
3. Texter som fungerar sekventiellt men som ger ytterligare dimensioner vid omläsning. Sådan är min ambition vad gäller konfluxsviten. Om det fungerar eller ej får andra avgöra.
4. Texter som inte riktigt kan framställas sekventiellt därför att de behandlar komplexa företeelser där man behöver få alla bitarna innan de andra kan förstås. Här skulle jag placera Gunnar Olssons 'Abysmal'. Pedagogiken skulle ligga i att ändå ge såpass mycket under den första läsningen att läsaren tycker läsningen blir givande och vill gå tillbaka.
5. Texter som vill vara komplexa kroppar men inte lyckas vara det.

Därutöver kan det förstås vara så att läsaren inte begriper texten, och detta utan att författaren eller texten bär skuld - det har ofta hänt mig som läsare och då är det bara att vara ödmjuk och kanske ge upp eller läsa mer OM texten ifråga.

Begreppet 'läsförståelse' som Joel använder tycker jag för övrigt är förrädiskt. Det är en sak att begripa sakinnehållet i en skoltext eller bruksanvisning, men en helt annan när det gäller skönlitteratur. Personligen blir jag uttråkad av programmatisk skönlitteratur som ska förstås på ett förment "korrekt" sätt. Snarare vill jag läsa texter som kan tolkas och ses på många olika sätt - däri ligger själva det konstnärliga elementet enligt min mening. Det kan egentligen räcka med att texterna väcker tankar utan att lämna svar. Jag lutar själv åt den postmoderna hållningen att texter skapas fullt ut först när de läses och tolkas.

Magnus Gille sa...

Intressant! Har du funderat på att leka med formen på texten i samma anda? Jag tänker på något i stil med "building stories" av Chris Ware. "Building stories" utgörs av 14 trycksaker (böcker, tidningar, häften, planscher) som handlar om en person. Det finns ingen inbördes ordning i vilken man kan/bör/ska läsa dem, utan berättelsen växer fram på olika sätt beroende på i vilken ordning läsaren väljer att ta till sig historien.

Jag leker för övrigt med tanken på att inför min kommande omläsning av svavelvinter kasta om ordningen på kapitlen, så att jag läser alla som handlar om en och samma karaktär på raken (för alla utgivna böcker), och sedan börjar läsa om nästa.

Erik Granström sa...

Magnus: Förstå mig dock rätt: Det här med att försöka få de fyra romandelarna som relaterade block i ett bygge snarare än att bara vara en sekvens (vilket de naturligtvis också är) har vuxit fram därför att materialet lämpat sig för det - det är inget jag primärt sökt. Du beskriver ett formexperiment som absolut är intressant, men något jag nog inte skulle ha gett mig på bara för att göra det. Det finns ju ett än mer spektakulärt fall där Georges Perec skrev en roman utan bokstaven "e" och sedan en annan med "e" som enda vokal. En roman där kapitlen kan läsas i valfri ordning och ge olika berättelser kan säkert vara litterärt givande, men jag vet inte om resultatet (tänker mest på romanen utan "e") verkligen är värd det extra besväret. Jag skulle kunna tänka mig att försöka skriva en novellsamling där delarna är fristående men ger något ytterligare som helhet.

Vad gäller Svavelvinter och efterföljarna så har jag hittills i varje bok "klippt om" kapitlens ordning för att få bättre flyt. Just Svavelvinter skrevs ursprungligen helt kronologiskt, men då blev det ett fasligt hoppande mellan personerna.

Joel Haglund sa...

Ok, visst. Läsförståelse kanske, i detta läge, mer åsyftar det man uppnår av att läsa om boken. Läskunnighet kanske är det jag menar... men å andra sidan låter det allt för hårt, vilket inte alls var min mening.

Att behöva läsa om en bok för att finna djupare mening i boken tror jag tyder på bokens idérikedom och konceptuella djup. Att behöva läsa om texten för att förstå vad fanken man tragglat sig igenom - det må läsaren beskyllas för, i min mening, om nu inte texten ifråga råkar vara superbt nonsensisk.

Min åsikt i just den här sakfrågan - omläsning av Konfluxsviten -torde vara uppenbar.

Kristoffer Nåhem sa...

Hej,

Läser nu ikapp massa bloggande och fastnade en stund här.

Jag tycker man kan jämföra med t ex fysik och kemi. I mellanstadiet läser man om några grundläggande samband i verkligheten, men allt förklaras ytligt och holistiskt.

I högstadiet blir naturvetenskapen separerad i olika ämnen och man får lära sig lite om atomer, molekyler och annat. Det finns mer än bara ögat ser. Ordet atom som odelbar minsta komponent visar hur filosofin föregår vetenskapen.

Sedan kommer gymnasiet (naturvetenskap) där det lärs ut om atomerna som har kärnor med neutroner och protoner samt elektronbanor/orbitaler och hur de skapar förutsättningar för bindningar och varför bindningarna får bestämda vinklar.

Vidare på universitetsnivå lärs det ut till det djup som vi idag känner som sanningen. Vissa saker kan bevisas och räknas ut exakt med kvantkemi och fysik. Man förklarar även kort om kvarkar som bygger upp grundkomponenterna. Igen kommer filosofi och religion in på de nya gränser man upptäckt.

....

Nu skall jag påbörja min fjärde genomläsning av Svavelvinter, tredje av Slaktare små och andra av Vredesverk. I kombination med att följa bloggen samt fortsätta spela i Trakorien väntar jag mig nu träda in i universitetsnivån i ämnet Argonds fantastik.

Vilken läsning som är bäst? Vet ej. De är bra på olika sätt...men jag längtar förstås efter att få den sista biten till tetraedern. Kanske kommer jag att inse vid slutet av Vanderland att jag måste börja om igen... :-)