Nu, fyrtio år senare, läser jag åter Nietzsche, men inte längre för att imponera utan för att det roar mig. Inte så att jag alltid håller med honom, tvärtom kan den gamle preussaren kläcka ur sig de mest häpnadsväckande dumheter*, men han är alltid kompromisslös, idérik och verkar skriva precis vad som faller honom in med säker stilistik och träffande metaforer. Förstår jag honom då? Till viss del kanske. Detsamma gäller annat jag läser med betydande tuggmotstånd, exempelvis Wittgenstein, Richard Rorty, Bourdieu, Chomsky, Lyotard, John Searle, Immanuel Kant (som jag stångat pannan blodig mot), Edmund Husserl och Platon.
Den fråga jag kommit att ställa mig är: Varför läser jag böcker som jag bara förstår till kanske fyrtio procent och hur kan jag finna det givande? Att imponera känns inte längre aktuellt och riktigt bildad blir jag nog aldrig, därtill har jag för dåligt minne och läser alltför sakta.
Min slutsats ligger i att dessa svåra böcker fungerar som buckliga speglar; mina egna tankar studsar mot texterna och ges ny, oväntad riktning, ljusknippen från sidor skrivna till helt olika böcker interfererar så att nya berättelser uppstår. Jag är en kaklun som samlar bitarna och sätter dem samman till något nytt. Det viktiga är att böckerna katalyserar mina funderingar, detta oavsett om jag har förstått deras innebörd eller inte, bara genom att de sätter fart på tanken. Faktiskt kunde en bok därmed vara givande även om jag som läsare helt missförstått intentionen - i detta avseende kan jag stödja den postmoderna nedtoningen av författarens betydelse. Det blir som scenen ur Disneyfilmen om Den lilla sjöjungfrun, där Ariel samlat skatter från ytan vars användning hon helt har missförstått men som ändå är henne värdefulla.
Jag kan läsa enklare bladvändare också som avkoppling, bara de är bra skrivna, men läsningen blir sällan lika aktiv, eftersom berättelsen ligger där färdig att avnjutas utan att tvinga mig till ständig reflektion - dessa böckers ram håller en tavla snarare än en spegel. Samma sak gäller film, dataspel och musik. Jag ser hellre en film som jag kan gå och fundera länge på än de förströelsefilmer som idag drar in mest pengar, och jag lyssnar gärna till för mig okänd musik ur så gott som alla genrer. Vissa litterära böcker kan ändå ge ett djup som motsvarar de filosofiska texterna genom att de så skickligt målar en komplex stämning eller miljö att bilden i sig fungerar som en närmast bottenlös spegel. Några exempel är för mig böcker av Tove Jansson och Shaun Tan, liksom Lennart Hellsings barnböcker. Böckerna om Harry Potter är som jämförelse alltför "färdiga" för att vara intressanta enligt min mening. Samtidigt är upplevelsen beroende av tidigare erfarenheter och läsande - det påfyllda som böckerna ska spegla - och jag kan förstå att Harry Potter ger yngre läsare en klangbotten som motsvarar mina första läsupplevelser (eller serietidningar).
Vad gäller mina egna romaner så hoppas jag att de väcker tankar och bilder hos läsaren snarare än bara fungerar som stundens förströelse. Jag skriver hellre speglar än tavlor.
* Något ganska dumt läste jag igår i 'Den glada vetenskapen', där Nietzsche säger följande: "Risdieten leder emellertid också, som en subtilare efterverkan, in på tanke- och känslobanor som verkar narkotiskt. Det stämmer väl överens med detta att de som uppmuntrar narkotiska tanke- och känslobanor, som de bekanta indiska vishetslärarna, just hyllar en diet som är rent vegetabilisk och vill göra den till rättesnöre för massan: på så sätt vill de framkalla och öka det behov som de är i stånd att tillfredsställa." Vegetarianernas agenda fick plötsligt en helt annan dimension!
Däremot hittar jag sällan belägg för att Nietzsche skulle utgöra ett medvetet förstadium till tysk nationalism, även om han kommit att användas för detta syfte. Han häcklar ständigt sin tyska samtid. Följande ur samma bok tyckte jag var ganska kul: "Europa hade över huvud taget inte blivit genomsyrat av kristendomen om inte kulturen i söderns antika värld gradvis hade barbariserats genom en alltför stark inblandning av germanskt barbariskt blod."
