Förförd av Inashtar

Åter en natt i passionens tecken! Denna gång jagades jag upp hela tre gånger av självaste gudinnan Inashtar mellan klockan 04.00 och 05.00 för att skriva ner hennes direktiv inför fjärde boken i konfluxserien. Resultatet blev en hel A4-sida fylld med klotter. Inashtar avslöjade för mig att hon ursprungligen är en Yndarisk kärleks- och krigsgudinna förd till Trakorien med crurerna för tolvhundra år sedan. Hennes påbud innebar att den avslutande delen i konfluxsviten ska gå i passionens tecken för att ära hennes gudomliga ansvarsområden. Vem är jag att ensam i natten motstå en gudinna?

Mer konkret tecknade hon paralleller mellan gudarnas, historiens och nutidens värld, talade ganska obehagligt om essenser och parasiter i samband med sin tjänare Ghumgakk, gav direktiv som kan innebära förtärande passion och undergång för några av varelserna i romanen, där konfluxen i betydelsen sammanflöde gäller tiden men också människor och kakluner och ännu större varelser. Hon påvisade därtill sitt eget systerskap med kejsarinnan Heneguya och framhöll tydligare än tidigare sången som förlösande kraft.

Var det alltså en våt dröm? Nej tyvärr inte, snarare en pålagd vision med drömmaren på knä inför brinnade buskar och mäktiga spegelvarelser, varpå han jagas upp ur sängen för att arbeta.

Däremot blev jag störtförälskad igår i Malin Foxdal på bilden. Inte sådär personligt eftersom jag inte känner henne, men i hennes ansikte och i hennes sång. Jag beslutade mig genast att använda henne som förebild för Inadrel i sista boken och såg dessutom (förmodligen påsparkad av Inashtar) ett passionerat och närmast arkaiskt, tvåtusenårigt drama där Inadrel är inblandad. Jag blev så entusiastisk att jag skrev till Foxdal om saken och hoppas att hon inte tar illa upp.

Frågan ni förmodligen ställde er inledningsvis: Ser gudinnan Inashtar ut som Malin Foxdal? Vet inte, men omöjligt är det inte.

Intermezzo vid flod

Ett litet smakprov från Vredesverk vilket jag just redigerade.

"De vadade ut i flodfåran men stannade innan de hunnit upp på nordstranden, häpna inför ett oväntat spektakel. Tre äldre adelsherrar från Fontra Cilor, de sista förtorkade grenarna på i övrigt döda stamträd, hade sedan flera år haft för vana att träffas och återleva förfädrens krigarseder ute på saltslätterna. När de av en slump fått höra om ett förestående fältslag i närheten hade de styrt sina stridvagnar ditåt, dragna av sexbenta stäpphörningar. Nu kom relikerna dundrande i kilformation längs flodstranden, var och en med plymer och släktfanor vajande. Vagnarnas kopparplåtar brann som av eld i morgonljuset medan dragdjuren framför dem hade bemålats med magiska kraftsymboler direkt lyfta ur historiens annaler och fått lemmarna lindade med mångfärgade girlanger. Utöver kuskarna bemannades varje ekipage med en bågskytt och en trossgosse vars uppgift var att kasta ut och hålla ordning på de vässade draggar som redan studsade i rep efter vagnarna.

Stridvagnarna defilerade mitt mellan härarna från öster till väster under otidsenliga rop om blodamod och segerslakt. Förmodligen hade dessa krigsherrar ingen aning om vilka de stridande var och bekymrade sig heller inte om saken utan avsåg att återvända till Fontra Cilor sedan de väl passerat för att ägna resten av livet åt att skryta om sina krigsbravader. Bortom frontlinjen försökte kuskarna vända men vid det laget hade stäpphörningarna fått syn på skogen Vidhusas vårgrönska i fjärran och skumpade glatt bölande vidare mot dungarna utan att längre lyda tygel. Eftersom avståndet mellan härarna fortfarande var bredare än ett pilskott hade ingen kommit till skada vilket förmodligen heller inte hade varit meningen."

Triangeldrama

Det här pappret ritade jag inför en scen med Arn Dunkelbrink, Jarmona av gryningen och draken Blatifagus i den nya romanen Vredesverk. Jag skulle kasta det (och har nu kastat det) men tänkte att kanske någon är road av mitt arbetssätt. Dessa tre varelser skulle träffas för en uppgörelse, dvs ett gräl, och jag tyckte inte att jag fick till scenen riktigt bra. Pappret ritade jag för att få en klarare bild av var de tre stod just nu och vilken åsikt de vid detta ögonblick hade om varandra. En bagatell, men som sagt kanske det intresserar någon som själv skriver.

De vita fläckarna döljer spoilers.

Lojalisternas tid på väg ut i handeln

Fria ligan meddelar att speläventyret Tricilve - Lojalisternas tid har anlänt från tryckeriet och som bäst är på väg ut till affärerna. Jag har själv skrivit en stor del av texten som kompletterats av bland annat Jerry Lasota. Därtill kommer en bunt tjusiga illustrationer.

Äventyret är skrivet till rollspelet Svavelvinter och utspelar sig i huvudstadens slumkvarter där oroligheter följer på det undantagstillstånd kejsaren utlyst efter arresteringarna av Nya sfärens medlemmar. Spelmodulen bjuder både på många äventyrsuppslag och en beskrivningen av slumkvarteren.

Som jag tidigare har berättat utspelar sig Lojalisternas tid efter boken Slaktare små men innan berättelsen når Tricilve i romanen Vredesverk vilken publiceras våren 2014. Handlingen i Vredesverk fortsätter i sin tur där spelet slutar och flera av spelets personer dyker upp i romanen.

Jag har själv inte sett äventyret ännu så det ska bli väldigt spännande att bläddra i det när jag får mina exemplar senare i veckan. Gå gärna in och diskutera på Fria ligans forum.

Filmer

Någon gång måste jag ju börja skriva om filmer eftersom rubriken finns på bloggen. Varför inte börja med den jag såg nyss? Betygsskalan är alltså femgradig. Generell SPOILER-varning även om jag försöker behärska mig.


The Maze Runner (sf/ ungdomsfilm / apokalyps /  2015)
Regissör: Wes Ball
En tonårspojke vaknar utan minne i en hiss och kommer upp på en söderhavsö där ett gäng killar bildat en primitiv civilisation och jagar grisar med vässade störar ... förlåt, fel berättelse. Nä, pojken kommer upp i en GLÄNTA där ett gäng killar bildat en primitiv civilisation och jagar grisar med vässade störar. Gläntan omges av jättelika stenmurar med en enda öppning som stängs nattetid. Bortom öppningen finns en labyrint och den som blir kvar där på natten dödas av läbbiga halvmekaniska jättespindlar. Vad är väl detta och hur ta sig därifrån? Det är i stort sett filmen. Slutet blir mycket abrupt och inte bara inbjuder till, utan fläker oblygt ut sig mot efterföljare. Många har blivit upprörda, men eftersom jag redan hade hört om detta så blev jag inte överraskad.

Handling: Betyg 1
Jag var tvungen att läsa på nätet rörande fortsättningen för att se hur det hela hänger ihop (filmen bygger på första delen i en boktrilogi med samma namn). Det gör det inte. Frågorna reser sig lika höga som filmens murar och får vad jag förstår inga ens rudimentärt tillfredsställande svar. Spektaklet är handlingen.
Dialog: Betyg - 3
Habil utan att sticka ut åt endera hållet
Skådespeleri: Betyg - 4
Skådespelarna, i huvudsak ungdomar, är bra. Jag har dock personligen lite svårt för Will Poulter som spelar den elake konservative översittaren efter hans skämmiga roll som Eustace Scrubb i Narniafilmen om skeppet Gryningen.
Originalitet: Betyg - 2
Alltsammans är i stort sett hopplock av sådant man redan sett: Flugornas herre, The Cube, Hunger Games, Lost etc. Det blev ingen romans mellan den enda flickan och huvudpersonen vilket man hade väntat sig, men den kommer i uppföljarna.
Miljö och foto: Betyg - 4
Snygga miljöer - särskilt den massiva labyrinten när den rör på sig.
Totalt: Betyg - 3
Filmen rinner in i ögonen lika lättvindigt som popcorn i munnen, men är ytterst frustrerande att fundera över i efterhand enligt s.k. Fridge Logic. Alltsammans visar sig inte oväntat vara ett djävulskt iscensatt experiment, vars upplägg, risker, förväntade utfall och kostnader i en resursfattig värld förefaller sakna varje uns av plausibilitet. Varje tänkande människa torde ställa frågan: "Eeeh, varför gjorde ni inte bara så här?" Kul att se som förströelse dock.


Elysium (sf 2013)
Regissör: Neill Blomkamp
Filmen Elysium skildrar båtflyktingproblematiken flyttad till år 2154. Ett fåtal rika lever i lyx och välfärd på den paradisiska rymdstationen Elysium medan resten av mänskligheten kravlar runt genom jordens globala slum, övervakad och utlämnad åt sjukdomar, fattigdom och översitteri från de rikas robotpoliser. Det är ett intressant upplägg, som gjort för samtidsreferenser, men schabblas tyvärr bort. Istället utvecklats filmen till ett konventionellt actionäventyr där den luggslitne hjälten ger sig tusan på att med sina luggslitna kumpaner ta sig in i det förlovade landet och sparka rumpa för rättvisan.

Handling: Betyg 1
Jag upptäckte ingen koherent plan från nån av parterna i filmen utan logiken påminde mer om när man lekte cowboys och indianer som barn. Jag tänkte vid flera tillfällen 'men vänta nu lite...'.
Dialog: Betyg - 3
Replikerna sticker inte ut åt endera hållet. Vissa sentimentala scener gränsar till pekoral där jag vid åtminstone ett tillfälle tänkte på Jim Carrey i 'The Mask': "Tell little Timmy I won't be home for christmas this year ... cough, cough ..."
Skådespeleri: Betyg - 3
Bra skådisar agerar habilt men inte märkvärdigt. Jodie Foster går på autopilot, Matt Damon springer runt i typisk Bruce-Willis-stil, Sharlto Copley (som spelade huvudpersonen i regissörens utmärkta 'District 9') gör en skurkroll som för femton år sedan hade gjorts av Dolph Lundgren eller Rutger Hauer, Wagner Moura gör så gott han kan men kommer inte i närheten av sin huvudroll i 'Tropa de elite'.
Originalitet: Betyg - 2
Man har sett storyn många gånger tidigare med variationer, ofta bättre genomförd, exempelvis i Farenheit 451, Firefly, In Time, Hunger Games, The Island, Zardoz, The Running Man etc.
Miljö och foto: Betyg - 4
Mycket snygga framtidsmiljöer med samma skitighet som regissören etablerade i 'District 9'. Tröttsamt skakig handkamera i en del actionscener.

Totalt: Betyg - 3
Detta var en film som jag verkligen ville tycka om precis som jag ville tycka om 'Prometheus'. Jag blev därför ganska besviken. Ett bortschabblat tillfälle att göra en riktigt bra film känns det som.

Hästfolket

Under utgrävningar i mina arkiv påträffade jag följande text från 1999 och tänkte att den kanske fortfarande kunde roa någon. Jag skrev den när jag passade min dåvarande sambos hästar under ett halvår medan hon var i USA på ett postdoc-projekt. Texten publicerades första gången på stallväggen där den hörde hemma men rönte där ingen större uppskattning. Sedemera kom den dock, förmodligen tack var sitt antropologiska nytänkande, att publiceras i totalt sex tidningar genom den tidens virala spridning.



Hästfolket

Under vintern 1998-99 kom veterinären och antropologen Erik Granström under resor på Upplandsslättens vindpinade ödemarker i kontakt med en stam av det skygga hästfolket. Han lyckades efter försiktiga närmanden vinna infödingarnas förtroende och rapporterar i denna artikel om sin halvårslånga vistelse hos detta märkliga naturfolk.

Få moderna medborgare i dagens Sverige ägnar hästfolket mer än en flyktig tanke. Ändå lever dessa varelser, ett av Europas sista naturfolk, helt nära vår egen civilisation. Liksom sparvar, kråkor och råttor har de anpassat sig till ett strapatsrikt liv i människosamhällets utkant, där de lever helt i avsaknad av all modern bekvämlighet. Det mest utmärkande draget hos hästfolket är som namnet antyder deras nära kontakt med hästen, en entåig buffelart som huvudsakligen livnär sig på gräs, träföremål och bitar av varelser i sin omgivning. Många tror att infödingarna lever i symbios med dessa stora djur, men mina undersökningar tyder på att hästar snarare parasiterar genom att liksom gökungar nästla sig in hos främmande arter. Infödingarna lägger ned avsevärd tid på att mata och rengöra djuren men får uppenbarligen mycket lite i utbyte. Hästens främsta nytta tycks vara att i speciella inhägnader trampa upp den gyttja som hästfolkets kvinnor gärna dekorerar sina kläder med.

En hästfolkstam bor vanligtvis tillsammans med sina djur i stora rödmålade byggnader av murket trä. Boplatsen, liksom den närmaste omgivningen delas in i skarpa, kvadratiska revir som vaktas mycket intensivt. En stor del av stammedlemmens dag kan gå åt till att hävda och söka utvidga reviret genom att lämna personliga ägodelar i de gemensamma utrymmena vilket ofelbart leder till stridigheter. Aggressionen uttrycks framför allt genom intensiv tystnad och blängning, gärna från avstånd. Beteendet skyddar stammen mot inre stridigheter, en omsorg så inrotad att man ofta berättar om sitt missnöje för alla utom för just den det berör. Däremot ser man mycket sällan öppna konflikter. Strider inom stammen vore ödesdigra, ty man är väl rustad. De typiska mångspetsade spjuten hänger lätt åtkomliga för den händelse fiender skulle nalkas. Stammedlemmarna övar sig också dagligen i stridskonst genom att anfalla attrapper av torkat gräs, som kastas till marken och sprättas upp utan pardon.

Man har en mycket stark bobyggnadsinstinkt och arrangerar dagligen bon av halm i sitt personliga revir. Dessa bon förstörs och besudlas lika regelbundet av de parasiterande hästarna, men fortplantningsinstinkten är så stark att infödingarna liksom skator bygger bo efter bo utan att tröttas. Trots det idoga boandet hade jag svårt att identifiera något egentligt parningsbeteende, vilket naturligtvis kan bero på att bona aldrig blir klara. Det är i sammanhanget mycket besynnerligt att hästfolket nästan uteslutande består av honor. På något sätt fortplantar de sig uppenbarligen, ty boplatsen vimlar av honungar i olika åldrar. Ändå såg jag bara några få manliga varelser, vilka snarare tycks vara krigsfångar än stammedlemmar, ty man sparade ingen möda att förlöjliga dem genom att sätta upp dem på stammens hästar, där de oändligt skrämda och vilsna klamrade sig fast fram till det oundvikliga avfallandet. Min teori är att hästfolket förökar sig genom jungfrufödsel eller möjligen äter upp hannarna efter parningen. Jag hoppas kunna lägga fram bevis för dessa hypoteser i min nästa rapport.

Hästfolket kommunicerar framförallt via skrivna meddelanden. Överallt i den gemensamma boplatsen finner man små pappersbitar fyllda med anvisningar och frågor. Påfallande ofta frågas om varför tidigare anvisningar inte blivit åtlydda, vilket tyder på ett primitivt skriftspråk. Den skriftliga kommunikation beror dock alls inte på stumhet eller på en outvecklad anatomi i svalget såsom man lätt skulle kunna tro. Tvärtom hör man ofta hur infödingarna utstöter ilskna strupljud i umgänget med stammens djur och därvid hemfaller åt bloddrypande men påfallande välartikulerade verbala hot.

Stammen leds ibland av en dominerande hona, men vanligare är den av Dr Engelbert Weberkundze beskrivna "omvända maktpyramiden". En sådan styresform kännetecknas enligt Dr Weberkundze av att 80 procent eller mer av stammens medlemmar tycker sig ha rätt till makten, samtidigt som några få nyfångade trälar söker lyda de styrandes ofta motsägelsefulla regler. Resultatet är föga imponerande.

Det religiösa beteendet är ytterst säreget. Man samlas på bestämda tider, antingen utomhus eller i speciella uppförda kulthallar. En efter en utför ceremonideltagarna en dans till häst, där man rider i bestämda mönster mellan runor som symboliserar månen, solen och andra himlakroppar. Dansen leds av en shaman som kallar in deltagarna en i sänder efter rang. Denna shaman betygas stor vördnad genom inledande hälsningar och varje hästdansare anlägger därtill ett rituellt leende så snart shamanens plats vid sidan av kultplatsen passeras. Efter riten fäster man olikfärgade talismaner vid speciellt besatta hästars huvuden för att söka driva ut deras demoner, en åtgärd så uppenbart verkningslös att shamanen regelmässigt och utan större eftertanke fäster samma talismaner vid samma hästar gång efter annan. Varje deltagare får också ett pergament där shamanens bisittare nedtecknat andarnas budskap.

Hästfolkets kultur är i många avseenden unik och vi bör som ansvarstagande Europeer värna om infödingarnas rätt att utöva sina urgamla ritualer trots att deras seder är så oändligt skilda från våra egna. Dessvärre möter man ofta intolerans eller rent av hat hos ortsbefolkningen nära hästfolkets boningar. Rasistiska kretsar arbetar ständigt för att infödingarnas rörlighet ska begränsas till speciella reservat. Segregation är vanlig och yttrar sig i att stigar för hästfolk skiljs från stigar för vanliga människor. Det är emellertid min förhoppning att jag genom denna redogörelse ökat förståelsen för ett fascinerande naturfolk som trots sin primitiva kultur bör bemötas med respekt. Vår värld vore fattigare utan dem.

Jagets flyktighet

Senaste numret av tidsskriften Philosophy Now, vilken jag prenumererar på, handlade passande nog om jaget - vad det är, hur och när det historiskt kan ha uppstått etc. Genomgången kom mycket lägligt eftersom jag just brottades med jaguppfattningen hos en av huvudpersonerna i Vredesverk. I själva verket handlar konfluxserien ganska mycket om olika aspekter av jaget och dess förhållande till omvärlden, liksom om vidhängande frågor rörande fri vilja, ontologi (hur saker egentligen förhåller sig) och epistemologi (vad vi kan veta). Jag tycker mig se två filosofiska linjer under de senaste fyrahundra åren: den som menar att det finns objektiva sanningar som vi kan arbeta oss fram till, med exempelvis Descartes, Leibniz, Kant, de flesta religiösa, historicister och logiska positivister i sina led samt den som snarare menar att "sanningen" är beroende av perspektiv, antaganden och konstruktioner, såsom Hume, Nietzsche, den sene Wittgenstein, Richard Rorty (som jag läser för tillfället) och fenomenologer. Samma linjer delar synen på jaget, där Descartes utsaga "Jag tänker - alltså är jag" kan sägas definiera jaget som allt resonemangs utgångspunkt. Jag sympatiserar som ni nog vet själv med den andra linjen.

I konfluxromanerna finns ett antal personer med komplicerade jagförhållanden:
Shagul - vars jag består i ett kollektiv av kloner
Silvia Miranda - vars jag består av halva henne själv sammansatt med halva hennes spegelbild
Didra Damagi - delar medvetande och kropp med sin förmoder där ingen tål den andra.
Nastigast - är ett orakel vars medvetande tagit över sin mördares kvinnokropp
Arn Dunkelbrink - tycks vara en reinkarnation av en sedan länge död hjälte som talar till honom
Uroboren - tycks ha levt i flera tusen år men vet inte ens själv vem han är
m.fl.

Det är inte så att jag tror mig ha svaret på vad jaget är utan jag tycker mest det är intressant att undersöka olika aspekter på frågan vilket berättelsens olika personer med deras olika hållning låter mig göra. Den lösning jag valde för problemet jag brottades med kom inte alls från filosofin utan från buddismen där jaget ses som en illusion, en aggregation av fem Skandha, fem variabler som samtidigt bygger upp och fjättrar jaget i tillvarons cykel av pånyttfödelse som det gäller att ta sig ur.

Synen på jaget och världen som illusion är intressant och har behandlats i filmer som Memento, Matrix och Inception. Enligt gnosticismen är världen ett illusoriskt fängelse där skaparguden, Demiurgen, håller människan inspärrade och fjärmad från hennes gudomliga samhörighet. Ordet illusion är emellertid lite förrädiskt eftersom det antyder att det faktiskt FINNS en objektiv sanning bortom det vi ser men att vi på något sätt är bedragna - medvetet eller av egen villfarelse.

En mer intressant utgångspunkt är att jaget och dess världssyn snarare är konstruktioner än illusioner och att detta inte behöver innebära något negativt. Jag har under senare år tänkt mig människan som en instinktivt mönstersökande varelse, där bildandet av sammanhang har en funktionell betydelse för vår överlevnad, vår sociala förmåga och vårt välbefinnande. Om så är fallet känns det för mig ärligare och tryggare att veta att vi lever i en konstruktion än att inbilla sig en godtycklig sanning, inte minst när vi ständigt från politiskt, religiöst och kommersiellt håll bombarderas med påståenden om vilka vi är, hur världen är beskaffad och vilken moral som därmed ska gälla. Samma skeptiska konstruktivism är som jag ser det den moderna forskningens hållning även diskussionen om resultaten sedan ofta slår över i tvärsäkerhet.