Den fallna pilen hade fallit redan då. Under år med kraftig vårflod så kan Fyrisån svämma över sina breddar så att trädet, vilket normalt ligger kanske trehundra meter från åns fåra, omges av vatten. Ett sådant år, när jag kanske var tio år, så lekte jag att trädet var just ett skepp, med stammen som skrov och de upprättstående grenarna som master. Jag skrev till och med namn på de olika delarna med en tuschpenna: "mizzen mast", "forecastle", "port bow" och så vidare. Dessa namn hämtade jag från byggsatser av gamla skepp som jag hade klistrat ihop (HMS Victory respektive Mayflower vill jag minnas). Några av mina kamrater såg senare dessa namn och eftersom jag redan på den tiden var lite udda så förstod de vem som skrivit och hånade mig vederbörligen. Å andra sidan har de vad jag vet aldrig skrivit några fantasyromaner.
Nu när jag nämnde ett annat gammalt träd på min Facebook-sida kom jag ihåg den fallna pilen Bladverk och gick dit för att ta en bild. Trädet är i sämre skick än när jag var liten, löven har inte kommit än och kor har trampat upp marken runt det, men det lever fortfarande. Jag tänkte att det kunde vara roligt att visa det för er. Inte minst kan ni återvända när ni senare läser romanen. Romanens Bladverk har utrymmen stora som kajutor inuti och dessa är inspirerade av den ihåliga eken på nedre bilden.
7 kommentarer:
Kul med lite bakgrund till tankarna om skepper Bladverk. Troligtvis sliter sig dina plågoandar sitt hår nu när du njuter av framgångar som författare! (Vilket jag hoppas du kan, eller kommer att kunna senare i livet) OM något jättefilmbolag från Hollywood kommer in i bilden; vem ser du då helst som Arn Dunkelbrink?
Robert: Per Morberg är given som Dunkelbrink! ... Nej, jag vet inte. Någon som är grov och inte alltför bildskön men ändå med viss utstrålning, typ Dolph Lundgren (med all respekt, Dolph och Per).
Vad gäller plågoandar så har jag aldrig märkt några sådana, eller vad tänkte du på? Att mina böcker inte faller alla i smaken tycker jag är helt naturligt och jag ogillar inte någon för den sakens skull liksom jag hoppas att ingen har något emot mig pga böckerna. Snarast skulle jag bli misstänksam om alla gillade böckerna. Det hade nog känts annorlunda om jag råkat ut för påhopp på nätet eller i pressen, men det har inte hänt vad jag har märkt.
Vad gäller framgångar så är min tillvaro kanske inte så glamorös som du föreställer dig och det är nog så jag vill ha det. Glädjen ligger i att få till kapitel som man är nöjd med och att prata med er läsare. Fast översättning och film är förstås en dröm ...
Jag syftade på dom som hånade dina namn på trädet!
Helt fantastiskt vad tiden går, 30 år snart sedan man började spela rollspel själv...
Robert: Ha, ha, då förstår jag! De har förmodligen glömt hela saken.
Väldigt intressant att läsa om inspirationskällor och platser som ligger till grund för dina verk.
Litteraturvetenskapen verkar väldigt kluven i frågan vilken betydelse man ska lägga författarens egna upplevelser och bakgrund när man vill förstå en bok. Vissa menar att man ska låta verken tala för sig själva, och andra menar såklart att man får mest djup om man läser ett verk som en del av det sammanhang författaren befann sig i.
Själv känner jag mig väldigt osäker vilken av dessa två jag skulle säga att jag tillhör. Hursomhelst väldigt trevligt att läsa lite om varifrån all denna fantastiska tankevärld som är Trakorien stammar. Blir nästa projekt efter Svavelvinter kanske en memoarbok?
Elias: Jag har också ägnat olika läsesätt och tolkningar en del funderingar (detta är ju faktiskt också ett tema i romanerna). Tidigare var jag helt inne på att ett verk ska vara sig självt nog och en sak strikt mellan läsare och text - det hör nog samman med att jag alltid har haft svårt för den personadyrkan* som kan följa med författeri och med förment upphöjelse över huvud taget. På senare år, när jag har blivit mer intresserad av historia, så inser jag dock att förståelsen av en text (eller bild eller annan skapelse) ofta ökar om man känner till lite om konstnären och sammanhanget.
Samtidigt riskerar man förstås alltid att falla in i någon av de vedertagna och "rätta" tolkningarna när man blir mer insatt. Jag vill verkligen försvara den spontana upplevelsen av något helt okänt och nytt. Många av mina egna starkaste upplevelser har varit helt oförberedda, exempelvis när jag hörde "Verklärte nacht" för första gången som 17-åring på ett hotell och skrev ett pappersbrev till SR för att ta reda på vad de spelat. Numera försöker jag ge utrymme åt båda sätten att ta del av ett verk vare sig det är musik, film, litteratur eller något annat: först vill jag gärna uppleva det helt nollställd medan jag senare gärna läser om det. Alla har nog upplevt förbannelsen av att veta för mycket, exempelvis om en film.
En helt annan sak är att jag inte längre tror att det finns någon "rätt" tolkning av något alls utan att ett intressant verk (liksom "verkligheter") kan upplevas ur olika perspektiv, inte minst i olika kulturer och tider. Konstnären må ha haft en konkret avsikt men det hindrar aldrig mig som tar del av verket att associera och känna fritt, till och med om jag VET att detta inte är vad konstnären avsåg. Om verket är så tydligt att detta inte är möjligt så blir det snarast ointressant. I mina egna romaner så försöker jag inbjuda till olika tolkningar och läsesätt och även lämna luckor som läsaren får söka fylla (eller låta bli).
*inte en felskrivning
Intressant, själv tycker jag ofta något försvinner i en "konstupplevelse" när jag blir nyfiken på bakgrund och kontext, men man kanske vinner något annat?
Apropå Roberts kommentar om filmande så sitter jag nu vid omläsningen och föreställer mig olika scener som film. Jäklar vad maffigt det hade blivit. Men det hade nog fått bli en triologi per bok. Eller kanske en lång TV-serie?
Skicka en kommentar