Det refererar en anatomisk diskussion mellan mig och döttrarna om hur man effektivast tar livet av sig med ett kort svärd av typen romersk gladius. läs inte vidare om ni inte vill!
Det finns som ni vet många vittnesbörd om hur människor dödar sig själva med svärd, men hur skulle det gå till rent praktiskt? Min utgångspunkt är att döden ska inträffa så snabbt och smärtfritt som möjligt med minsta möjliga risk för att man istället bara sårar sig själv illa så att man dels drabbas av utdragen plåga, dels riskerar att falla i sina fienders händer levande.
Samurajernas seppuku ("harakiri") faller lite vid sidan av ämnet eftersom det för samurajerna rörde sig om ett hårt ritualiserat självmord där fokus snarare låg på att med korrekt förfarande rädda äran än att få saken undanstökad.
Flera användbara skildringar kommer istället från romarna. Plutarkos säger exempelvis om Brutus självmord att denne "grep svärdshjaltet med båda händer och föll på spetsen så att han genomborrade sig själv". Att bara köra in svärdet i sin egen mage eller "kasta sig på det" utan större precision låter emellertid inte som en riktigt bra idé eftersom risken att skada sig icke-dödligt måste vara överhängande. Dessutom kan man fråga sig hur Brutus alls nådde svärdets grepp med spetsen mot buken eftersom en gladius var 65-70 cm långt, dvs hamnar utom räckhåll om man inte är en orangutang (pröva själva).
Att jag överhuvud taget funderar på denna makabra fråga beror förstås på en scen i boken som utspelar sig nära Tricilve. Nu sägs det på annan plats att man bara får bära svärd "av högst halvannan fots längd" innanför stadsmurarna utan tillstånd, dvs 45 cm, så personens svärd är förmodligen inte längre än så.
Jag beskriver i romanen emellertid en metod som jag tror är bättre: Man sätter svärdsspetsen i gropen alldeles ovanför bröstbenet och kör svärdet snett nedåt-bakåt antingen med handkraft eller genom att trycka svärdet mot något.
Fördelarna är flera:
* Svärdet styrs i rätt riktning av nyckelben och översta revben medan det i buken kan fara i väg och skära sönder andra organ som ger en långsam och plågsam död.
* Om bladet, liksom en gladius, är skarpslipat på båda sidor (vilket är fallet här) så skär eggarna av båda halspulsådrorna och andra stora kärlstammar nere i brösthålan. Det innebär att inget blod kommer till hjärnan så att man förlorar medvetandet inom några sekunder. Som veterinär har jag arbetat på slakterier och sett grisar avblodas just med ett stick i den s.k. bröstaperturen. De är förstås medvetslösa då.
Som sagt en makaber diskussion men av intresse för skrivandet. Ni kan fundera på vem som tar livet av sig men jag avslöjar naturligtvis inte om ni gissar rätt.
14 kommentarer:
Samurajernas sepukku inkluderar i och för sig en betjänt som halshugger dig efter att du tryckt plåtbiten i magen. Inneffektiviteten kommer förmodligen av handlingens symbolism. Du dör av halshuggningen.
Dagens underliga fakta.
Jo, personen i romanen fick faktiskt också frågan om hjälp men avböjde.
Ja, det var verkligen ett makabert inlägg. Jag har aldrig tänkt på detta förut (vilket jag tror är positivt) men din metod låter rimlig. Jag som läsare hade absolut köpt idén.
Det måste vara lite jobbigt att behöva sätta sig in i de mest makabra scenerna inför skrivandet. Den tortyrscen som da Kaelve påträffar i början på Slaktare Små var jobbig läsning.
Kristoffer: Jo, du har rätt. Samtidigt har jag hela tiden haft ambitionen att framställa både våld och sex som sakligt snarare än ballt. Som veterinär har man ofrånkomligt insikter i dessa saker på ett ganska påtagligt sätt och jag vill få dem plausibla.
En fundering, som jag tror du redan reflekterat över, är om karaktären i boken vet vilket som är det bästa sättet. Å andra sidan blir det kanske blir ett dåligt antiklimax om det är en korkskalle som ska ta sitt liv, men då misslyckas och bara punkterar någon tarm istället... och kanske hittas den förnedrade stackaren senare i ett bad av... nej. ;)
Men ja, ditt förslag låter både rimligt och trovärdigt.
Mäster: Jag förstår din poäng. Eftersom jag inte vill berätta vem vi talar om så kan jag inte säga mer än att jag beaktat saken.
Vi simmare kallar skillnaden i tum mellan avståndet från långfingerspetsarna och kroppslängd för Ape-index. För de flesta människor är talet nära noll.
Eftersom jag är 193 cm mellan fingerspetsarna och bara 183cm ovanför backen (Ape Index = 4) klarar jag tyvärr att greppa något som är 70 cm bort. Brutus kanske var en apa som jag? Ape index på 7 är det högsta jag hört talas om.
Generellt sett så funderar vi orangutanger på fördelen med vår kropps egenheter vid en självmordsprocess. Brutus kanske tänkte som Kajsa Varg?
Bra artikel!
Glömde ett ord:
Generellt sett så funderar vi orangutanger INTE på....
Kristoffer: He, he, alla arter är lika välkomna så länge de inte hoppar i bloggen och kastar lösryckta meningar omkring sig.
I själva sakfrågan är det ju dock så att även om man kan nå ett svärdsgrepp 70 cm bort så har musklerna begränsad kraft i utsträckt läge så att det även för orangutanger kan vara svårt att begå romerskt självmord.
När man ska trycka in ett svärd (var de verkligen 6-7 dm långa?) tror jag inte att man håller i knappen. Jag tror att man sätter svärdet mot marken eller något annat halkfritt och styr med händerna kring klingan ganska högt upp, och sen häver sin kroppstyngd på spetsen. Det kräver mindre armstyrka och gör att man slipper ångra sig halvvägs. Tricket hänger antagligen på att man startar i mellangärdet och siktar uppåt i brösthålan. Naturligtvis måste folk ha missat och skurit sidledes genom buken istället, och det dog man ju också av, fast det tog lite mera tid. Jag tror att nackdelen med ditt förslag är att man måste pressa in svärdet med egen muskelstyrka och kan ångra sig i ganska många cm innan man är färdig.
Det är har för övrigt varit vanligt (så har jag iallafall hört) att folk som försökt skjuta sig i tinningen har siktat för långt fram och blåst ut ena eller båda ögongloberna, för att därefter blinda och chockade krypa omkring på golvet och undra vad som gått fel "Allt blev svart, men..."
Elysseus: Jag har inget att invända mot något av det du säger och får fortsätta diskussionen med mina testläsare när det blir dags för redigering. Av skäl jag inte kan avslöja så tror jag att läsarna kan svälja det som står i boken. Man skulle förstås kunna falla på svärdet även med mitt föreslagna angreppssätt även om det inte sker här.
Förmodligen är det inte så lätt att pricka hjärtat med ett snabbt dödande stick underifrån därför att det är en ganska solid muskel som kan flyttas i sidled. För att döda genast måste sticket antagligen punktera någon av kamrarna eller förmaken. Alternativet är förstås att sikta på bukaorta men den ligger ända bak mot ryggen.
Uppgiften om Gladius längd tog jag från Wikipedia. Det skiftar med tidsperioden men tycks ligga på 60-70 cm.
Att köra ner svärdet mellan nyckelben och nacken för att därmed snabbt döda, var vanligt i Rom. Men det var inget man gjorde på sig själv. Det gjordes på dödligt skadade för ett snabbt slut och som avrättning av fångar.
Att "falla på sitt svärd" var just det. Man satte spetsen i mellangärdet under revbenen, vinklade svärdet upp mot hjärtat och föll framåt.
Lär mer om detta på detta forum:
www.twcenter.net/forums/showthread.php?523477-How-did-one-fall-on-one-s-sword
Där finns även en bild av en gammal grekisk målning som visar en annan variant.
När vi ändå pratar om svärdslängder och annat praktiskt vill jag passa på att tipsa om den här underbara brittiska nörden som står hemma i sitt sovrum och pratar om historiska vapen, ofta irriterad på konventionell dumhet, chingande ljud när man drar svärd och sånt. Hursomhelst:
http://www.youtube.com/watch?v=94c88HfACfQ
Som sagt så får vi se vad testläsarna säger så småningom. Det är ingen huvudsak i sammanhanget utan mer en detalj som lätt kan ändras. Tror nog att det kommer att fungera (litterärt vill säga)
Skicka en kommentar