Jag började åter på ett nytt kapitel sedan avsnitten om Praanz da Kaelve klarats av och tyckte att inledningen kändes riktigt inspirerande:
"Havstulpanerna hade efter flera dagars paddlande över vindstilla hav baxat det levande skeppet Bladverk till Ardakveds bukt när en alkoholiserad tupp från Tricilve materialiserades på himlen. Fågeln slog några halvhjärtade slag med sina fåfjädriga vingar innan den föll ner genom lövridåerna för att dråsa i mellandäck med samma ljud som när en slaktare bultar motsträvig åsnestek. Där låg den flåsande i värmen tills Silvia Miranda fann den och bar ner den till trädets kajuta."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vackert! Bilden av en alkoholiserad tupp var inte lika vacker... :D Koklai, vad har du nu gjort?
Kuckeliku! Återstår att se!
Koklai - häradsbetäckaren! Vem vill ens veta vad han haft för sig? :)
:)
Jag får lite "Deltagängent"-vibbar av det här stycket. Fast med fulla fågeldjur istället för John Belushi (RIP).
Ni får minnas att Koklai inte är en tupp utan tuppen - alla tuppar, själv sinnebilden för häradsbetäckande UPA.
Sedan hänvisar jag till detta inlägg för att göra saken mer begriplig: http://erik-granstrom.blogspot.se/2013/01/resten-ar-historia.html
Gillar dessa små smaksprover från olika håll och ämnen. :)
Angående Koklai så ser jag alltid före mig när jag läser om honom en gammal tupp som min familj hade när jag var liten. När han blev till åren, vilket han blev och även var under en ovanligt lång tid, flyttade han ut från hönshuset till fördel för en yngre förmåga och in under en läckande vattenkran utanför. Här stod det en träpall som han absolut ville sitta på och det till trots för vattendropparna som han verkade lika förvånad som störd av när de landade i hans nacke. Där satt han under minst två år innan han gick hädan och hängdes upp i en gammal gran för att inte få sina jordiska kvarlevningar uppätna av räven. Glömmer alldrig den där Tuppen.
Skicka en kommentar