Jag sitter och klurar över situationen i Isakra där flera grupper sammanstrålar mot slutet av boken. Några saker som tål att fundera över:
* När kommer olika personer dit
* Vem känner vem och vilka träffas
* Vad blir den omedelbara effekten av mötet
* Vad tar sig olika personer för manade av vilka drivkrafter
* Vilka komplikationer uppstår
* Vad händer i Isakra som pekar framåt till nästa bok
Över huvud taget så är händelserna i staden Isakra viktiga för sista boken i vilken de flesta sedan reser vidare mot Marjura för att ägna sig åt konfluxer och slutuppgörelser.
En särskild problematik gäller några varelser som är kunnigare och mäktigare än andra. Det gäller helt enkelt att använda dem för att dela ut information, krafter och uppdrag men samtidigt hålla dem tillbaka utan att det blir för krystat på de sätt som den väldigt roliga websiten TV-tropes beskriver. Tuppen Koklai, Ghumgakk och i viss mån Uroboren är exempel på sådana varelser.
Jag har emellertid några användbara tyglar till hands:
* Världen förefaller vara skapargudarnas hobbyprojekt och förströelse. De vill inte få showen förstörd genom taffliga ingripanden av sina underhuggare. Det finns lagar som inte får brytas etc.
* Nastigast och flera andra antyder med religiöst grundad övertygelse att skådespelet måste få spelas ut i den takt och med den logik det kräver för att inte haverera som koherent sammanhang
* "Det finns ingen slump nära konfluxen" - mycket användbart för att motivera osannolika sammanträffanden ;-)
* Vox Ranzina dikterar vad som ska hända, eller snarare måste profetians rekvisit uppfyllas för att den ska kunna användas
* Icke auktoriserade gäster i världen jagas från scenen eller sätts på plats av mäktiga vaktmästare (aka Koklai som uttryckligen säger sig ha denna uppgift)
Jag känner överhuvud taget att det finns hopp om seriens avslutning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Ser gott och bra ut. Peppen inför nästa bok växer med varje litet nyst du släpper här. Åhh...!
Jag ser väl egentligen bara ett problem: hur ska du få plats med allt i den avslutande delen utan att den sväller bortom alla proportioner? Det är ganska mycket som ska hinnas med, i varje fall om den på minsta sätt liknar den fantastiska äventyrsmodulen från '94. :)
(inte mig emot om det skulle bli fem böcker... men jag har förstått att det inte ligger i planen)
Mäkolv: Jag tror inte att det ska behöva bli ett problem. Avslutningen på Marjura känns för mig ganska mycket som ett kammarspel i och med att aktörer och i viss mån platser (Clusta Noba, Fari-Nhata, kanske Krau-Ki) är givna. Jag har ännu inte gått igenom den gamla spelmodulen för att se vad som ska med, men det känns som om en till bok blir ganska lagom.
Skulle jag sedan vilja skriva mer om Trakorien så finns det ju gott om platser och händelser tidigare i historien att ta sig an.
Som vanligt intressant och fantasieggande!
Hur fungerar det för dig när du skrivit klart en bok och allt "tråkigt" arbete sätter igång? Skriver du en del på nästa del parallellt med redigering och liknande eller koncentrerar du dig endast på färdigställandet?
/F
Fredrik: Jag tycker snarare att redigering är roligare än att skriva texten för då får man äntligen lite överblick och ordning och flyt i idéerna. Sedan är det förstås en sporre genom att man närmar sig slutet.
Första planeringen av en bok är emellertid också ett stort nöje så jag brukar spara det tills jag kan ta mig an saken helhjärtat. För de två senaste böckerna (dvs 2 och 3) har jag ritat scheman med den övergripande handlingen som trådar på whiteboards i mitt sovrum och lustigt nog så har jag i stort sett följt den inledande skissen för båda. Det blir nog en liknande bild för sista boken när det är dags.
Detta sagt så funderar jag förstås alltid framåt och har speciella textdokument där jag skriver ner idéer som dyker upp och saker att tänka på till nästa bok. Det kan exempelvis gälla planteringar som ska följas upp. Parallellt så har jag ett dokument inför redigeringen av denna bok där jag noterar sådant som måste kollas upp eller fixas.
Man föreställer ju sig att Isakra fyller ungefär samma funktion som i rollspelet. Att en del karaktärer dras ditåt känns relevant (Ammisadu, Miranda, Glasmannen med respektive följen). Det skall bli intressant att se hur/om den nu efterlyste Praanz motiveras att bege sig till Isakra (och Marjura). När det gäller stegoser, trakorier och ransarder verkar uppmärksamheten än så länge vara fokuserad på kriget. Sedan är det ju så att vissa karaktärer, jämfört med spelet, fått ändrad roll. En del har fått större betydelse, andra har sjunkit in i bakgrunden. Åter andra är nya bekantskaper (jag gissar att fler tillkommer i tredje volymen). Det är lite svårt att beräkna handlingens utveckling med bara två romaner som facit, men det är väl också en del av tjusningen med att vänta på uppföljarna.
Kul att få lite nys om redigeringsarbetet också. Glöm inte namnlistan i slutet av boken! Äh, det var väl en överflödig kommentar...
Tobias: Det är faktiskt ganska roligt för mig också att läsa dina spekulationer med tre romaner som facit ;-)
Vad skönt att det är ett roligt arbete (det är ju väldigt olika mellan olika författare på denna punkten har jag förstått). Tack för ytterligare en inblick i ditt skrivararbete.
/F
Erik, Isakra var ett av de roligaste avsnitten i båda spelomgångarna när jag varit med och genomfört hela kampanjen.
Olika sällskap kom samtidigt till staden i de två olika kampanjerna och de blev därför jätteolika...
Funktionen av en revyscen där många precis missar varandra. Någon hinner göra något precis före någon annan och så vidare. Förvecklingar, misstolkningar och missförsånd blir följderna.
Dessutom hoppas jag på ett återseende, på något sätt, av Algantryn Bälgnäsa :-D
Ja, för bövelen, glöm inte Bälgnäsan (KAR 3), detta "banbrytande missförstådda geni" som skulle göra stor succé hos... eh, säg raugoner. (jag är inte sarkastisk). Roliga var också vävarna i Etemenankitemplet, samt psykopaten Trugdan Järnbuk.
Det är förstås upp till dig, Erik, men de var lyckade i rollspelet.
Tobias: Vävarna kan jag utlova - det är faktiskt en av dem som besökte mäster Gulser som byggde Kronolaben i början på Svavelvinter om ni minns. Jag är ganska förtjust i Shivrans reliker.
Bälgnäsa tänkte jag också ha med fast han måste byta förnamn eftersom en av bröderna Gomba nu heter Angantrym. Jag kommer nog på något. Även Dobcharel av Arda har en funktion som inlemmats bättre i intrigen jämfört med spelet.
Trugdan Järnbuk sparar jag nog till bok fyra i ett sammanhang som ni ännu inte känner till.
Järnbuk är för övrigt modellerad på Rasputin om ni inte visste det.
Herr Bälgnäsa hade jag det besvärligt med men efter att ha sett "Det våras för Frankenstein"-monstret sjunga Putting on the Ritz och kombinerat det med den min och självbelåtenhet som Tommy Körberg ibland kan uppvisa blev han en mycket intressant och jobbig figur.
Jag undrar om det blir någon vistelse i den bortkastade pergamentsrullen?
Jonatan: Det blir nog ingen pergamentrulle är jag rädd - skulle bli en alltför stor utflykt.
Åhh! Jag som älskade Bythos och Nominatorn.
Nåja. Man kan inte få allt.
Nä, det är som det är - jag måste sålla en del, men som sagt kanske jag skriver annat från Trakorien sedan romanserien är klar. Jag har själv favoritplatser och -händelser som klämde jag i alla fall in en återblick till Voag Aspedes fall som jag själv tyckte blev ganska lyckad.
Skicka en kommentar