Roland Barthes talade om "Författarens död" i meningen att ett verk skapas under läsning snarare än när det skrivs och att författarens intentioner egentligen är ointressanta i sammanhanget. Åtminstone begränsas den personliga tolkningen av texten om läsaren tar för stor hänsyn till författarens avsikter.
Tänk alltså för en stund bort den yttre ramen med Trakorien, romanernas intrig och persongalleriet och fundera istället över vilka bakomliggande teman, kopplingar, mönster och eventuella budskap som för er finns i böckerna. Jag tänkte skriva ett blogginlägg om romanernas bakomliggande teman, men kom på att det vore roligare att först höra vad ni läsare har att säga om saken. Nu är det förstås inte så att man måste uppfatta några övergripande strukturer alls för att kunna läsa och förhoppningsvis uppskatta böckerna. Min avsikt är att de ska kunna läsas på olika sätt och från olika utgångspunkter.
Observera att det i Roland Barthes anda inte finns några "rätta" svar på min fråga utan att det som intresserar mig är vad ni som läsare uppfattar i helheten - kanske saker som jag över huvud taget inte ser själv. Det behöver heller inte röra sig om avslutade helhetsintryck utan kanske ofullbordade kopplingar, teman och mönster som ni tycker er uppfatta. Jag har ett försprång i det avseendet eftersom jag har ett hum om vad som ska hända och framställas framöver.
En intressant fråga i sammanhanget är om författaren alls MÅSTE eller ens BÖR ha en intention med det han skriver eller om det räcker med att tillhandahålla texten som verktyg för läsarens egen personliga påbyggnad.
Får jag bara in några personliga kommentarer om detta så lovar jag att så småningom återkomma med min syn på saken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Något som jag tänker på är temat med speglar. Shagul är speglade kloner av sig själv, Kamalkus magiska spegel (i O4Ö var de flera stycken), Rirbas Spegel i Svavelvinter-äventyret och Gobrugdas spegel som Silvia Miranda föll in igenom. Även det magiska smycket som Nastigast använde var väl en form av spegel?
Rent geografiskt kan jag också se ett spegelvänt mönster i högkulturernas folkvandring jämfört med vår egen civilisations vagga i Mesopotamien (i sydost sett från oss). De Trakoriska öarnas första högkultur låg i Lasemos i sydväst. När vi själva började befolka riken Europa i nordväst så skedde samma i nordost på Palamux. De gamla rikena i Europa skaffade sig kolonier på många ställen men den västerut gjorde uppror och bildade ett eget rike som bygger till stor del på kapitalism. På Palamux seglade man österut och den nya kolonin bildade sitt eget rike vilket också bygger på kapitalism.
Tack ska du ha Henke. Jag ska inte kommentera ännu för att inte påverka någon utan hoppas på fler synpunkter - som sagt är det inte fråga om rätt eller fel (vem bryr sig förresten om berättarens åsikter ;-) )
Jag ville bara säga att jag just nu skriver ytterligare ett kapitel med speglar och kom igår på ett riktigt bra sätt att låta Silvia Miranda komma tillrätta med sin spegelbild. Dessutom tycks det vara så att spegelbilder kan vara ute på egna äventyr när förebilden inte behöver dem, dvs inte befinner sig vid speglande ytor. Som en av dem säger: "Ditt öde är mig redan bekant eftersom få varelser vet mer än en spegelbild."
Märk väl att man kan läsa hela artikeln online också, här: http://www.deathoftheauthor.com/
Jag är en stark anhängare av Barthes, och hans distinktioner kommer upp på bokprat ibland. Att se till att bena ut författaren, den "implicerade författaren", berättaren och perspektivet är en bra början på de flesta bokdiskussioner.
bkhl: För mig som lekman är Barthes lite lurig genom att han söker glida undan så snart han börjar tycka sig kategoriserad vilket kanske ligger i sakens natur. Jag erkänner att jag inte klarar av att bena ut dina begrepp på rak arm även om jag förmodligen stött på dem under läsning.
Jag tycker att det är lite kul att jag läste hans bok om fotografi för många år sedan och blev väldigt förvånad när han dök upp igen som filosof. "Studium" och "punctum" på sidan 584 i Slaktare små är hämtat från hans fotobok.
För att återknyta till Henke ovan, så har ju Trakorien utvecklats från feodalstyre till kapitalism, ett tema vi kan se i vår egen historia -renässansen - då antiken återupptäcktes och kyrkans grepp om samhället försvagades. Vyer vidgas och möjligheter ökar för den trakorier som har pengar/makt oavsett börd. Temat sträcker sig längre än det konkreta. En person som får tillgång till kunskaper/krafter bortom de ursprungligen givna kan vidga sina vyer i ytterligare dimensioner, men tar också risker. Det blir på både gott och ont i berättelsen. I kontrast står andliga samfund, som bemöter sin andlighet på olika sätt för att tackla utvecklngen (Mereld, Stegos, Kishatet). De religiösa grupperna kämpar till stor del för att "överleva" i sin tro, snarare än att rädda världen.
Ett gränsande tema är den cykliska världsåskådningen, istället för den linjära tidsuppfattning som dominerar hos de monoteistiska religionerna. Allt börjar som en frisk fläkt färgad av livslust och optimism, men med tiden korrumperas det och förfaller. Klavykerna, Crurerna, t o m woddamiterna har alla haft sina glansdagar, vilka nu enbart är minnen blott. De vill gärna återupprätta sin forna storhet, men det går inte riktigt deras väg.
Nu har turen kommit till trakorierna. Ingen kultur tycks vara immun mot förfallet och när det har nått ett klimax är det dags för en ny konflux.
Något av det skönaste med berättartekniken är att man aldrig känner sig tvingad till sympati/antipati gentemot karaktärer eller filosofiska teman.
Shaguls kamp mot ödet/guden/författaren tycker jag är en stor behållning. För varje genomläsning får jag mer och mer sympati för Shagul. Han framställs som en fullblodsegoist, men är den ende som vågar sätta sig upp mot den rådande ordningen. De andra har inte insett hur världen hänger ihop eller är för mesiga, barnsligt lojala eller resignerade mot ödet för att ens försöka. Det är intressant att tänka sig hur Shagul skulle beskriva skeendet. I böckerna får vi ju ödet/gudens/författarens syn på saken. Shagul den ensamme rebellen tycker jag är ett intressant tema.
Mats Å
"En intressant fråga i sammanhanget är om författaren alls MÅSTE eller ens BÖR ha en intention med det han skriver eller om det räcker med att tillhandahålla texten som verktyg för läsarens egen personliga påbyggnad."
I denna fråga har jag starka åsikter. Jag anser att författaren bör ha en tanke bakom det denna skriver. Jag tappar intresset och känner mig lite lurad om det framkommer att det inte finns något rätt svar på en viss fråga. Det finns undantag. Jag drar mig till minnes någon bok av Megan Lindholm där det genom hela boken lämnas öppet huruvida huvudpersonen är galen eller om de fantastiska inslagen är verkliga. Men där är å andra sidan öppenheten noga utstuderad och genomtänkt. Jag ser oftast tendenser att lämna tolkningen helt öppen som ett utslag av lättja från författarens sida. Jag vill att mysteriet skall ha en (eller möjligtvis några) korrekt(a) lösning(ar), så att läsaren belönas för noga genomläsning och eftertanke. Jag och frugan blev hopplöst fast i nyproduktionen av Battlestar Galactica serien. Där upplevde jag tyvärr tillslut hur det kändes som att författarna var lika aningslösa hur pusslen skulle lösas som tittaren. Kanske är en svagare variant av min tes helt enkelt att allt, även eventuelt öppna element, måste vara (eller ge intryck av att vara) noga genomtänkta.
Inte heller är jag förtjust i idén om att läsaren skapar verket. Utan att ha läst artikeln i fråga tycks mig idén vara lite fånig. Naturligtvis är det läsaren som måste tolka texten, men texten själv, som författaren genom en medveten strävan satt samman, sätter absoluta ramar för hur en felaktig tolkning kan göras. Verket avgränsas av vad som är en felaktig tolkning, snarare än genom vad som är korrekt. (En svagt Popperiansk idé?) Inom ramarna finns måhända plats för tolkning. Om Miranda har beskrivits med en viss färgdeterminabel på håret, t.ex. "brun" så utesluts en massa determinabler så som "blond", "rödhårig". Däremot står det öppet vilket determinat av "brun" som håret är, t.ex. "ljusbrunt", "mörkbrunt". (Läs mer om distinktionen mellan determinat och determinabel här: http://plato.stanford.edu/entries/determinate-determinables/). Författaren är därmed högst levande eftersom denne sätter verkets ramar, vilket inkluderar ett beslut om hur mycket som skall lämnas öppet. För mig låter det som att Barthes blandar samman tolkningen av verket, med verket självt. (Jag borde kanske läsa artikeln innan jag kritiserar men jag skjuter från höften.) Liknande tendenser tycker jag mig se inom t.ex. viss historieforskning där man kan uttrycka sig som att "historien är nu". Historien var naturligtvis då. Våra tolkningar av, och våra teorier om, historien är nu.
I dessa lätt relativistiska tider så tycker jag att Roman Ingardens syn på konst är väldigt spännande, även om jag inte är en expert på området. Enligt honom finns det, inom de ramar som verket ställer upp, bättre och sämre tolkningar. (Får vi stifta bekantskap med en Trakorisk Ingarden som gör uppror mot sin lärare Husslers senare omvändning till idealism?) Mer info om Ingarden: http://plato.stanford.edu/entries/ingarden/
Ett av de teman jag har noterat är att Trakorien, och hela världen, är skev. Allting är lite trasigt, vilket gör världen levande. Trakorien är ett kapitalistiskt samhälle, men kapitalismen presenteras som en fars. Teokratin i Kishatet är lika farsartad den, liksom övriga statsskick. Draken Blatifagus är närsynt och reumatisk. Till och med gudarna och skapelsen själv är skev - en av de viktigaste drivkrafterna i berättelsen är att gudarna glömt sin ritning inne i skapelsen.
Ingenting blir riktigt som karaktärerna har tänkt sig, och detta speglar i mina ögon verkligheten. Våra planer och idéer om världen raseras ständigt. Världen är absurd - narrativ skapas endast i efterhand, när men kan välja ut, lägga till och dra bort. Detta gäller verkligheten såväl som Trakorien.
En av farhågorna jag har med romansviten är att den ska förklara för mycket. Trådar som "skapelsetrogna vs skapelsefientliga", eller "den odödliga Uroboren som också är Astrumal diFolt" riskerar att skänka för mycket mening till berättelsen, att omsluta den, knyta ihop den i ett eller ett fåtal narrativ, och därmed förta en del av världsbygget.
Här tycker jag det ligger en intressant spänning i att skriva fantasy: ett bra världsbygge kräver inkonsekvens och spretighet (för trovärdighetens skull), men samtidigt kräver berättelsen ett narrativ, vilket nästan automatiskt verkar mot världsbygget.
Jag skulle vilja slänga ut en idé om att ju mer narrativ som finns, ju mer av sammanhängande berättelse, desto mer förutsätter jag att författaren faktiskt har en avsikt med vad som skrivs. En text som är mer av "världsbygge" kan komma undan med mer.
Tobias och eli: Det där med att allt går i cykler och är mer eller mindre trasigt och att narrativer plockas ihop först i efterhand med lite tejp och klister är min syn på världen vilket går igen i Trakorien. Principen är att inget är så enkelt som man tror eller går så smärtfritt som planerat. Komplikationer kommer ofta naturligt, exempelvis på Stegos vars belägenhet i mörkret kan förklaras i en enda mening. När jag sedan börjar tänka hur folk egentligen har det därinne så ger sig ofta latenta konflikter självmant. Detsamma tror jag kommer att gälla Ransard nu när landet dyker upp i den kommande boken.
Mitt personliga avfärdande av Illuminatii och andra stora historiska konspirationer bygger mest på att det aldrig skulle ha fungerat i praktiken pga oförutsedda komplikationer, dumhet, bristande kommunikation eller liknande. Jag ser mer ett hopp än en svaghet i människans tafflighet på detta område.
Mats Å: Shagul tycker jag själv är mycket intressant och min plan är just att framställa honom som en mycket obehaglig person vilken samtidigt för den individuella frihetens kamp i Trakoriens värld där gudarnas planer och abzulvans korrigeringar kan ses som repressiva. Shagul förkroppsligar på många sätt Nietzsches övermänniska och han får inte sällan svänga sig med citat från N, exempel sid 614: "Människan är för mig skrattretande och en smärtsam skam." Ord hämtade direkt från Zarathustra.
Jag tycker att egoismen som drivkraft och vår eventuella frihet är intressanta ämnen att utforska. Ni som händelsevis läst min första roman "Smolles varuhus" kan se att det inledande citat kommer från Max Stirners bok "Den ende och hans egendom" vilken handlar just om detta.
Kristoffer S: Jag tycker att Barthes har en intressant vinkling men lutar som du åt att han drar för stora växlar på den och slår över pendeln åt andra hållet. Snarare ser jag hans läsarcentrerade perspektiv som ett av flera möjliga vilket ger ett nytt sätt att se men att det inte nödvändigtvis upphäver eller ersätter andra perspektiv.
Bytet av perspektiv i det enda syftet att se nya mönster skulle jag säga är ett tema i mina böcker, exempelvis som i mitt tidigare svar om Shagul där dennes syn på världen kan te sig som helt rimlig men inte som det enda giltiga synsättet.
Jag läser just en bok av psykoanalytikern Rollo May som handlar om människans behov av myter, dvs myter som sådana oberoende av innehåll i dem. Som Peatro Petralba säger i Slaktare små, sidan 376: "Människan är en förklarande varelse vilken i allt söker den stora berättelse som kan skänka hennes tillvaro sammanhang. Det är hela saken." Där finns mycket att gräva i.
Vad gäller författarens avsikter så tror jag att rollspelsmakandet har givit mig inställningen att jag som konstruktör alltid ska se en möjlig utväg, ett möjligt mönster, men lämna öppet för andra tolkningar och ansatser. Din upplevelse av Battlestar Galactica är ganska talande för moderna serier dessvärre: "vi kör så länge folk köper och syr ihop en avrundning när det är dags".
elis farhåga: Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Konfluxens "trattartade" konstruktion, ofta formulerad som "Det finns ingen slump nära konfluxen" implicerar att det mesta i berättelsen ofrånkomligt kommer att stråla samman och narrativer knytas ihop. Om det kan vara någon tröst så gäller dock för konfluxen liksom för resten av Trakorien att inget sker smärtfritt eller helt som det var tänkt. Just vad gäller Shagul så gillar jag det slut han är tänkt att få därigenom att det kommer att kunna tolkas olika. Gudarnas avsikter förefaller ju vara att återbörda världen till sin plan vilket som Uroboren har kommit fram till förutsätter att skaparboken kan återställas och återlämnas. Jag hoppas när det hela är över att läsaren ska ställa sig frågan: blev det som gudarna hade tänkt sig eller inte eller TROR gudarna bara att de lyckats. Min ambition är hur som helst mindre att förklara något än att belysa olika aspekter av det som intresserar mig. Förhoppningsvis blir det inte platt.
Jag som är ganska väl insatt i klimatdebatten har svårt att inte dra paralleller till den i Trakorien, även om det troligtvis inte var avsikten. Missbruket av den mäktiga substanssen jordblod (olja) får isarna att smälta, och vargarna att flockas. Mänskligheten får chansen att mobilisera mot en stor katastrof, men följer småaktigt sina egna intressen istället. Rent profetiskt, ju...
Om Shagul vinner i slutet kommer han att stiga ur boken för att äntligen konfronteras med den där forfattaren som han så länge velat efterträda!
Åbo-Erik: Å fan, det hade jag inte tänkt på ... då säger jag bara att "den där Erik du letar efter är väl han på andra sidan Ålands hav".
Jerry: "Ingen fara. Det är mycket varmare på Timatias antarktis"
Min reaktion som läsare: vad världen i romanerna är empatifattig och kärleksbefriad! Det lyfts som jag upplevde det sällan upp något av detta som ett syfte eller anledning till det som driver någon karaktär, förutom kanske på ett avlägset sätt relationen mellan Shagul och hans bror.
Skicka en kommentar