Idag fick jag färgglada dokument från Patent- och registreringsverket som visar att jag numera är stolt ägare till varumärkena "Svavelvinter" och "Trakorien". I praktiken spelar beskedet inte så stor roll för mitt skrivande men det kändes ändå skönt att äntligen få RGB på vitt efter att ha genomlidit fleråriga dispyter rörande ägandet till dessa ord och andra immateriella kvarlämningar efter romanen och de gamla spelen.
Företaget Riotminds har för sin del också ansökt om varumärket Svavelvinter men deras ansökan stöter nu automatisk på patrull. Återstår för hugade knorrare att formellt invända mot registreringen av mina varumärken inom två månaders tid, men eftersom ansökningarna tycks ha trillat igenom byråkratin på bara ett par dagar trots en inlämnad protest så är jag inte särskilt bekymrad.
måndag 9 februari 2009
tisdag 6 januari 2009
Uppdateringar
Redan publicerade inlägg som uppdaterats:
1 feb, 2015 recensioner av Filmer och Böcker uppdaterade
9 April, 2009 Varumärket klart - se min slutkommentar
6 Jan, 2009 Om mina inspirationskällor avsnitt om Venedig
1 feb, 2015 recensioner av Filmer och Böcker uppdaterade
9 April, 2009 Varumärket klart - se min slutkommentar
6 Jan, 2009 Om mina inspirationskällor avsnitt om Venedig
måndag 5 januari 2009
Svavelvinterspel på Engelska
Svavelvinter och de andra spelkampanjerna kommer denna vecka att börja spelas som PBM på engelska med GURPS-regler. Den som är nyfiken på översättningar och händelseutveckling kan titta in på följande länk:
http://www.myth-weavers.com/forumdisplay.php?f=12627
http://www.myth-weavers.com/forumdisplay.php?f=12627
Kaklunen som skribent
Jag är utbildad i naturvetenskap och veterinärmedicin vilket kommit till stor användning under mitt skrivande. Inte minst så stammar många namn i Trakorien från anatomi och mikrobiologi. Emellertid brinner mitt hjärta idag varmare för kulturvetenskaperna. (Det visade sig senast för några dagar sedan när jag var på middag hos en god vän och hamnade nära en läkare av den där odrägligt självgoda sorten. Han avfärdade all humaniora som "icke-vetenskap", liknade dessa ämnen vid "djurs vältrande i sina egna subjektiva tyckanden" men hävdade att naturvetenskap däremot "beskriver verkligheten". I illa dolt raseri gick jag till motangrepp och undrade hur han överhuvudtaget kan vara säker på att hans verklighet existerar. Det visade sig att han räknade även matematik till humaniora så vi fick en intressant diskussion om huruvida en naturvetare får göra beräkningar rörande sina observationer.)
Problemet med humaniora är att den kräver stora mängder kunskaper och att jag har själv ett mycket dåligt detaljminne. Jag läser bok efter bok, mest om de historiska epoker som ligger Trakorien nära, men glömmer snabbt så gott som alla fakta. Jag kan som mest hoppas att en allmän känsla för sammanhanget stannar kvar.
Jag har försökt anpassa mitt skrivande till denna minnesbegränsning. Regelbundet plockar jag material från det jag läser men nästa gång jag redigerar samma text så har jag oftast glömt en del av bakgrunden. Istället fyller jag i med annat som ligger närmare i minnet. På så sätt byggs strukturen på med delar från olika håll i lager på lager och målas med detaljer som jag inte längre ens själv kan avkoda. Resultatet blir i sämsta fall obegripligt och då är det bara att stryka och börja om. I bättre fall så får kapitlen en slags arkeologiskt djup där varje företeelse knyter an till dolda källor som bara anas men förlorar sig i ett töcken, även för mig. Om metoden är bra eller dålig får andra avgöra men jag har inte så mycket annat att välja på med mitt dåliga minne. Jag ser mig som en virtuell kaklun - en varelse som samlar på sig delar av sådant den stöter på och kärleksfullt knådar samman dem till något nytt. Ett kul exempel var när jag i min egen text hittade följande sång på ett mystiskt germansk-klingande språk vilket jag genast misstänkte var taget någonstans ifrån men utan att minnas sammanhanget:
Uf eener Yrmensûle
stoent een abgot ungehure
Eftersom jag ofta byter ut vokaler eller hela ord så gav en direkt sökning ingen träff på Google men lite snokande visade att citatet kommer från en saxiska kejsarkrönika skriven på 1100-talet. Originalet lyder:
ûf ainer irmensiule
stuont ain abgot ungehiure
På en Irminsul (pelare)
stod en jättelik avgudabild
Detta hade jag alltså glömt men ändå gått vidare med tankegången om den magiska pelare som både anspelar på Kronolaben och en del annat i berättelsen. Efter denna arkeologiska djupdykning i min egen glömska fick jag en nytändning och läste vidare om ämnet med nya friska idéer.
Problemet med humaniora är att den kräver stora mängder kunskaper och att jag har själv ett mycket dåligt detaljminne. Jag läser bok efter bok, mest om de historiska epoker som ligger Trakorien nära, men glömmer snabbt så gott som alla fakta. Jag kan som mest hoppas att en allmän känsla för sammanhanget stannar kvar.
Jag har försökt anpassa mitt skrivande till denna minnesbegränsning. Regelbundet plockar jag material från det jag läser men nästa gång jag redigerar samma text så har jag oftast glömt en del av bakgrunden. Istället fyller jag i med annat som ligger närmare i minnet. På så sätt byggs strukturen på med delar från olika håll i lager på lager och målas med detaljer som jag inte längre ens själv kan avkoda. Resultatet blir i sämsta fall obegripligt och då är det bara att stryka och börja om. I bättre fall så får kapitlen en slags arkeologiskt djup där varje företeelse knyter an till dolda källor som bara anas men förlorar sig i ett töcken, även för mig. Om metoden är bra eller dålig får andra avgöra men jag har inte så mycket annat att välja på med mitt dåliga minne. Jag ser mig som en virtuell kaklun - en varelse som samlar på sig delar av sådant den stöter på och kärleksfullt knådar samman dem till något nytt. Ett kul exempel var när jag i min egen text hittade följande sång på ett mystiskt germansk-klingande språk vilket jag genast misstänkte var taget någonstans ifrån men utan att minnas sammanhanget:
Uf eener Yrmensûle
stoent een abgot ungehure
Eftersom jag ofta byter ut vokaler eller hela ord så gav en direkt sökning ingen träff på Google men lite snokande visade att citatet kommer från en saxiska kejsarkrönika skriven på 1100-talet. Originalet lyder:
ûf ainer irmensiule
stuont ain abgot ungehiure
På en Irminsul (pelare)
stod en jättelik avgudabild
Detta hade jag alltså glömt men ändå gått vidare med tankegången om den magiska pelare som både anspelar på Kronolaben och en del annat i berättelsen. Efter denna arkeologiska djupdykning i min egen glömska fick jag en nytändning och läste vidare om ämnet med nya friska idéer.
lördag 13 december 2008
Om mina inspirationskällor
I bloggens högerspalt hittar ni rubriken "Trakorisk inspiration". Där finner ni länkar till mina främsta inspirationskällor. Jag kommer att kommentera anknytningen till Trakorien i denna artikel som ligger högst upp i listan och som kommer att byggas på efter hand. De mest centrala källorna ligger först, markerade med ett minustecken.
-Romerska republiken
-Sumerisk mytologi
Den Sumeriska kulturen fanns i Mesopotamien, nuvarande Irak, fram till ca år 2000 f.kr. Strikt sett har jag hämtat inspiration till Trakorien såväl från Sumer som från andra kulturer i området och sedan skamlöst blandat dessa.
Ett exempel är den trakoriska gudinannan Inashtar vars namn är en sammanslagning av det sumeriska namnet Inanna och det akkadiska namnet Ishtar på samma gudinna. Inashtar är som sina förebilder krigets OCH kärlekens gudinna - en märklig kombination som ger stora dramatiska möjligheter. I uppföljaren till Svavelvinter återberättas den autentiska men anpassade myten om Inashtars lättsinniga besök i underjorden där hon vill avkräva sin syster, dödsgudinnan Ershkigal, några smickrande omdömen men istället dör. Sedan Ereshkigal visat systern skönhetens fåfänglighet släpps Inashtar tillbaka upp till världen och får som avskedsgåva den underjordiske demonen Ghumgakk, en galla, som tjänare. Hon får också med sig den giftiga grodan RhabdoRana vilken hon sliter i stycken och sprider för världens vindar som hämnd på människorna för att de vägrade offra sig och ta hennes plats i dödsriket. RhabdoRana ger enligt myten upphov till världens alla sjukdomar och gifter. RhabdoRana är också namnet på en sekt av religiösa lönnmördare i Trakorien vilka har som sin uppgift att i Inashtars namn leverera ett antal själar varje år till dödsgudinnan Ereshkigal. Ghumgakk är RhabdoRanasektens skyddsväsen. Sekten har tagit drag av de indiska Thugerna.
Även dödsgudinnan Ereshkigal är alltså av Mesopotamiskt ursprung men spelar mindre roll i berättelsen.
Vishetens och sötvattnets gud Enki är hämtad direkt från Sumerisk mytologi. Han sägs bo i det underjordiska Abzû, sötvattnets källa varifrån alla floder och allt regn sägs stamma. Enki tillbeds av Trakoriens animister och av naturfolken som håller honom för jordemoderns make. Templen har alltid en klar sötvattenbassäng. På Mereld fortsätter dessa dammar ner i underjorden och anses verkligen vara grenar av Abzû. Förebilden till Mereldernas bassänger är s.k. Cenotes i Yucatan. Enki var väktare av de gudomliga Me, ord på vilka världen och människornas civilisation vilar. Kopplingen till Trakoriens höga språk / de gudomliga runorna / den gudomliga väven är tydlig.
Stormguden Marduk som är vindhäxan Silvia Mirandas beskyddare i Svavelvinter är hämtad från Mesopotamien men ändrad en del.
-Venedig - republiken
Under mer än tusen år var staden Venedig en av världens mäktigaste städer, en självständig handelsrepublik som aldrig intogs av någon erövrare. När Napoleon till sist år 1797 tvingade fram republikens upplösning hade staden tappat det mesta av sin livskraft och befann sig i den förvekligade, sofistikerade och njutningslystna skepnad som lever kvar i Casanovas memoarer.
Venedig under sin krafts dagar (14-1500tal) är en förebild för Trakoriska rikets huvudstad Tricilve och i sin kraftlösa ålderdom istället förebilden för det gamla Moskoriska rikets förfallna huvustad Fontra Cilor på Palamux. Båda dessa städer porträtteras ingående i uppföljaren till Svavelvinter. Innan någon börjar leta direkta paralleller ska det dock sägas att jag hämningslöst lånat även från andra Italienska regioner och skeenden. mina främsta källor är republikerna Rom (se eget avsnitt), Genua och Florens (med den fanatiske munken Savonarola, pragmatikern Machiavelli och bankirsläkten Medici), hertigdömena Ferrara och Milan, Påvestaten med dess härligt korrupta maktstrider samt kungadömet Neapel på vilket både Spanien och Frankrike gjorde anspråk.
Venedig har flera särdrag som passar Trakoriska riket: tonvikten på sjöfart med kolonier ute i omvärlden men kanske mest av allt det faktum att republiken under hela sin historia alltid satte handelsintressen främst. Typiskt trakoriska händelser är när republiken dirigerade om det fjärde korståget så att korsfararna som betalning för den flottstyrka Venedig ställt till förfogande tvingades hjälpa republiken att erövra bland annat Konstantinopel av kommersiella skäl. Venedig var liksom Trakoriska riket föga älskat av sina grannar pga sin egoistiska och principlösa hållning. Några direkta lån från Italien är arsenalen i Siola, karantänsförfarandet, dramoner (stridsgalärer) och guldtrakiner (efter floriner). Den hemliga polisen hade i Venedig liksom i Tricilve en stark ställning. Även om Venedig var en republik så hade en noga omgärdad adel hela makten. Köpmän och hantverkare var utestängda från högre ämbeten men levde ändå relativt väl och blandade dig därför inte i politiken. Mot republikens slut blev det möjligt för förmögna köpmän att köpa sig adelstitlar vilket är en vanlig företeelse i Trakorien.
Skillnader mellan Tricilve och Venedig år 1500 är kanske framförallt kynnet. Venedig kännetecknas under större delen av sin historia av tillbakahållen eftertanke gränsande till tröghet där ingen enskild makthavare tillåts växa sig stark på republikens bekostnad. Trakorierna är vildsintare och Tricilves svårmästrade massor påminner mer om folkstormar i Rom och Florens.
-Romerska republiken
-Sumerisk mytologi
Den Sumeriska kulturen fanns i Mesopotamien, nuvarande Irak, fram till ca år 2000 f.kr. Strikt sett har jag hämtat inspiration till Trakorien såväl från Sumer som från andra kulturer i området och sedan skamlöst blandat dessa.
Ett exempel är den trakoriska gudinannan Inashtar vars namn är en sammanslagning av det sumeriska namnet Inanna och det akkadiska namnet Ishtar på samma gudinna. Inashtar är som sina förebilder krigets OCH kärlekens gudinna - en märklig kombination som ger stora dramatiska möjligheter. I uppföljaren till Svavelvinter återberättas den autentiska men anpassade myten om Inashtars lättsinniga besök i underjorden där hon vill avkräva sin syster, dödsgudinnan Ershkigal, några smickrande omdömen men istället dör. Sedan Ereshkigal visat systern skönhetens fåfänglighet släpps Inashtar tillbaka upp till världen och får som avskedsgåva den underjordiske demonen Ghumgakk, en galla, som tjänare. Hon får också med sig den giftiga grodan RhabdoRana vilken hon sliter i stycken och sprider för världens vindar som hämnd på människorna för att de vägrade offra sig och ta hennes plats i dödsriket. RhabdoRana ger enligt myten upphov till världens alla sjukdomar och gifter. RhabdoRana är också namnet på en sekt av religiösa lönnmördare i Trakorien vilka har som sin uppgift att i Inashtars namn leverera ett antal själar varje år till dödsgudinnan Ereshkigal. Ghumgakk är RhabdoRanasektens skyddsväsen. Sekten har tagit drag av de indiska Thugerna.
Även dödsgudinnan Ereshkigal är alltså av Mesopotamiskt ursprung men spelar mindre roll i berättelsen.
Vishetens och sötvattnets gud Enki är hämtad direkt från Sumerisk mytologi. Han sägs bo i det underjordiska Abzû, sötvattnets källa varifrån alla floder och allt regn sägs stamma. Enki tillbeds av Trakoriens animister och av naturfolken som håller honom för jordemoderns make. Templen har alltid en klar sötvattenbassäng. På Mereld fortsätter dessa dammar ner i underjorden och anses verkligen vara grenar av Abzû. Förebilden till Mereldernas bassänger är s.k. Cenotes i Yucatan. Enki var väktare av de gudomliga Me, ord på vilka världen och människornas civilisation vilar. Kopplingen till Trakoriens höga språk / de gudomliga runorna / den gudomliga väven är tydlig.
Stormguden Marduk som är vindhäxan Silvia Mirandas beskyddare i Svavelvinter är hämtad från Mesopotamien men ändrad en del.
-Venedig - republiken
Under mer än tusen år var staden Venedig en av världens mäktigaste städer, en självständig handelsrepublik som aldrig intogs av någon erövrare. När Napoleon till sist år 1797 tvingade fram republikens upplösning hade staden tappat det mesta av sin livskraft och befann sig i den förvekligade, sofistikerade och njutningslystna skepnad som lever kvar i Casanovas memoarer.
Venedig under sin krafts dagar (14-1500tal) är en förebild för Trakoriska rikets huvudstad Tricilve och i sin kraftlösa ålderdom istället förebilden för det gamla Moskoriska rikets förfallna huvustad Fontra Cilor på Palamux. Båda dessa städer porträtteras ingående i uppföljaren till Svavelvinter. Innan någon börjar leta direkta paralleller ska det dock sägas att jag hämningslöst lånat även från andra Italienska regioner och skeenden. mina främsta källor är republikerna Rom (se eget avsnitt), Genua och Florens (med den fanatiske munken Savonarola, pragmatikern Machiavelli och bankirsläkten Medici), hertigdömena Ferrara och Milan, Påvestaten med dess härligt korrupta maktstrider samt kungadömet Neapel på vilket både Spanien och Frankrike gjorde anspråk.
Venedig har flera särdrag som passar Trakoriska riket: tonvikten på sjöfart med kolonier ute i omvärlden men kanske mest av allt det faktum att republiken under hela sin historia alltid satte handelsintressen främst. Typiskt trakoriska händelser är när republiken dirigerade om det fjärde korståget så att korsfararna som betalning för den flottstyrka Venedig ställt till förfogande tvingades hjälpa republiken att erövra bland annat Konstantinopel av kommersiella skäl. Venedig var liksom Trakoriska riket föga älskat av sina grannar pga sin egoistiska och principlösa hållning. Några direkta lån från Italien är arsenalen i Siola, karantänsförfarandet, dramoner (stridsgalärer) och guldtrakiner (efter floriner). Den hemliga polisen hade i Venedig liksom i Tricilve en stark ställning. Även om Venedig var en republik så hade en noga omgärdad adel hela makten. Köpmän och hantverkare var utestängda från högre ämbeten men levde ändå relativt väl och blandade dig därför inte i politiken. Mot republikens slut blev det möjligt för förmögna köpmän att köpa sig adelstitlar vilket är en vanlig företeelse i Trakorien.
Skillnader mellan Tricilve och Venedig år 1500 är kanske framförallt kynnet. Venedig kännetecknas under större delen av sin historia av tillbakahållen eftertanke gränsande till tröghet där ingen enskild makthavare tillåts växa sig stark på republikens bekostnad. Trakorierna är vildsintare och Tricilves svårmästrade massor påminner mer om folkstormar i Rom och Florens.
onsdag 10 december 2008
L’hiver de soufre
Idag mötte jag Esther Sermage, en svensk-fransk översätterska på besök från Paris. Hon vill försöka få Svavelvinter utgiven på franska vilket förstås låter både spännande, smickrande och skrämmande. Inte minst låter det svårt eftersom franskan har en annan uppbyggnad rent språkligt - vi diskuterade ett så enkelt ord som rödgrönt vilket enligt Esther inte låter sig motsvaras av ett ensamt ord på franska. Lägg därtill blinkningen till Carl Bildts uttalande om den rödgröna röran i scenen med de döda shaguliterna så förstår ni lite av problemet. Överhuvud taget kommer jag och översättaren att få gå igenom sida för sida tillsammans om projektet blir av för att avkoda alla anspelningar och smygcitat. Jag berättade exempelvis att scenerna vid de dödas flod har många bilder hämtade från TS Eliots The Hollow men. När dessa avsnitt ska översättas bör man följdaktligen snegla på en fransk översättning av verket ifråga för att söka behålla parallellen. Detsamma gäller de många anspelningarna på Shakespeare i Svavelvinter. Fast förmodligen är det sådant som översättare tycker är roligt.
Ett mindre förlag specialiserat på fantastik för en vuxen publik har hur som helst visat intresse och nyfikenheten på svensk litteratur ska vara stor just nu i Frankrike. Den största franska bokmässan ska ha ett nordiskt tema år 2011 som vi kan sikta på.
Nästa steg är att göra provöversättningar av valda delar från romanen till engelska och franska. Mäster Martin Andersson, som tidigare har översatt historien om Trodax i kvicksilvergruvan för sitt engelskspråkiga fanzine, har erbjudit sig att hjälpa till med ett engelskt utdrag.
Frågan är nu vilket eller vilka avsnitt på 4-6 sidor man ska plocka. Esther S föreslog följande kriterier för urvalet:
Jag ska gå tillbaka och gräva i texten men kom gärna med förslag på utdrag.
Sedan kan man fundera på om fransmän mer attraheras av filosofiska djupsinnigheter än svenskar och om hänsyn ska tas till detta vid urvalet men man ska nog vara försiktig med sina fördomar. Hur som helst är det roligt att drömma om de stora salongerna även om det förstås är långt ifrån säkert att det alls blir något av.
Ett mindre förlag specialiserat på fantastik för en vuxen publik har hur som helst visat intresse och nyfikenheten på svensk litteratur ska vara stor just nu i Frankrike. Den största franska bokmässan ska ha ett nordiskt tema år 2011 som vi kan sikta på.
Nästa steg är att göra provöversättningar av valda delar från romanen till engelska och franska. Mäster Martin Andersson, som tidigare har översatt historien om Trodax i kvicksilvergruvan för sitt engelskspråkiga fanzine, har erbjudit sig att hjälpa till med ett engelskt utdrag.
Frågan är nu vilket eller vilka avsnitt på 4-6 sidor man ska plocka. Esther S föreslog följande kriterier för urvalet:
- hyfsat representativt för boken (duh!)
- inte för många konstiga namn eller trassligt på annat sätt (vad menar hon?)
- inslag av nordisk exotism (klart som kørvspad!)
Jag ska gå tillbaka och gräva i texten men kom gärna med förslag på utdrag.
Sedan kan man fundera på om fransmän mer attraheras av filosofiska djupsinnigheter än svenskar och om hänsyn ska tas till detta vid urvalet men man ska nog vara försiktig med sina fördomar. Hur som helst är det roligt att drömma om de stora salongerna även om det förstås är långt ifrån säkert att det alls blir något av.
tisdag 9 december 2008
Språkets roll i Trakorien - Metafysik 1
Språket har en bärande roll i romanerna om Trakorien, inte bara för att romaner i sig består av text på ett bestämt språk utan även i ett djupare avseende.
I Trakorien definieras själva tillvaron av ett bakomliggande språk såtillvida att det finns gudomliga ritningar för alla företeelser och varelser. Dessa ritningar kan men behöver inte vara dokument med streck på utan kan utgöras av bilder, runor, essenser, sagda ord, vävda mönster, musik - allt som kan avbilda eller representera något annat. Dessa representationer har det gemensamt att när ritningen ändras så ändras verkligheten, inte bara från tidpunkten då ändringen sker utan även bakåt i historien. Tillvaron ÄR helt enkelt representationen. Trollkarlen Shagul anar detta och berättar i Svavelvinter för vindhäxan Silvia Miranda att: "Du var en man vid namn Ramilard tills det bestämdes annorlunda --- Det var berättarna som ändrade dig, raderade och skrev om och nu har du alltid varit en kvinna." Det spännande i sammanhanget är att Shagul har helt rätt: jag beskrev till att börja med mycket riktigt karaktären* Silvia Miranda som en man vid namn Ramilard men ändrade mig halvvägs in i boken, gick tillbaka och gjorde nödvändiga ändringar. Exempelvis fick Ramilards partner också byta kön och bli vävaren Philobus.
Det är så jag föreställer mig att de Trakoriska gudarna kan ändra ett redan passerat skeende. Historien hoppar inte tillbaka i tiden och spelar upp sig på nytt som i filmen "The Butterfly Effect" utan ändras bara precis så mycket som behövs, från nutid och bakåt i ett svep. Det är kontinuiteten som är det styrande snarare än orsak-verkan-kedjor, just som när man går tillbaka och ändrar i en roman. Tänk er att man lyfter hörnet på en matta där angränsande partier av mattan också måste lyftas för att mattan ska hålla ihop. Ju större angränsande delar av mattan som måste lyftas, ju tyngre blir det att ändra på en punkt, dvs att lyfta hörnet. Jag återkommer till detta.
Vissa präster i Trakorien betraktar alltså historien och tillvaron som en redan skriven berättelse. Den främsta drivkraften hos Shagul är dock att han vägrar att vara en karaktär i en redan skriven historia. Han vill vara "Mannen utan öde" och har därför stulit sin egen runa så att gudarna inte längre kan påverka honom eller ens vet var han är. Det intressanta är att Shagul just ÄR en karaktär i en redan skriven berättelse, nämligen i min romanserie (snart i alla fall) och han vet alltså om det. Därmed blir jag, författaren, hans huvudmotståndare. Jag kommer att spela mer på denna metaaspekt i romanerna.
Tanken om att begreppen föregår verkligheten är gammal och exempelvis känd från Platons idélära. Alternativet är att verkligheten finns oberoende av begreppen och att dessa snarare uppstått som samlande benämningar på observerade företeelser. Idag tar nog de flesta för givet att det förhåller sig på det sättet men så är det alltså inte i Trakorien. Boken "Rosens Namn" av Umberto Eco anspelar delvis på den medeltida s.k. universaliestriden som bland annat gällde språkets förhållande till verkligheten.
Genom att språket spelar en så genomgripande roll för verkligheten i Trakorien så blir filosofiska diskussioner om språk och verklighet mer handfasta än i vår värld. Trollkarlar kan manipulera språket och därmed påverka verkligheten mycket konkret. Eftersom jag är road av språkteori så kommer olika personer och sekter i böckerna att representera olika filosofiska inriktningar. Shagul är exempelvis Nietzschiansk Existentialist. Jag beskriver honom naturligtvis inte med sådana ord i boken men kopplingen blir en måttstock för mig när jag skriver Shaguls dialoger och göranden. Den låter mig också norpa ett eller annat passande citat. Mer om detta i senare inlägg.
Bortom de språk som människor och varelser talar till vardags i Trakorien finns Det höga språket och Det låga språket. Det höga språket är de beteckningar som används av gudarna för att framställa verkligheten, orden som i själva verket ÄR verkligheten. Varelser inne i skapelsen kan inte förstå, tala eller ens höra det höga språket utan att tappa förankringen i vardagen, bli alienerade. Undantaget är drakarna som är av äldre stam och har en speciell uppgift i världen men inte ens de får använda det höga språket hur som helst. Mer om drakar och det höga språket senare. Det låga språket vet man inte så mycket om, men det beskrivs som alla språks gemensamma nämnare, något som gör så att varelser överhuvud taget kan kommunicera. Vissa syntalder spekulerar i att det låga språket bara består i de logiska grunderna för påståenden, negationer, sant och falskt och språkliga operatörer som och/eller, ungefär som i ett programmeringsspråk. Andra hävdar att det låga språket helt enkelt är Kaklunen Logos, en varelse som likt en smittsam sjukdom infilterat allt levande för att möjliggöra kommunikation mellan individerna och som smittar vidare från generation till generation. Enligt denna tes pratar Logos med sig själv i oss. Mer om Kaklunerna senare.
Det sägs att HOXOH, det symmetriska namnet namnet på illusionisternas** stad, avbildar tillvaron "X", inklämd mellan det höga språket "HO", och det låga språket "OH". Fast illusionister pratar alltid så mycket strunt...
* Jag använder beteckningen karaktär för mina fiktiva personer och varelser i brist på ett bättre ord. Några retar sig säkert men det må vara dem förlåtet.
** Jag gillar inte beteckningen illusionist och kommer kanske att byta ut den så småningom. Hur som helst rör det sig om trollkarlar / filosofer som med sin konst söker luckra upp gränserna mellan namn och den verklighet dessa representerar. Det passar faktiskt ganska bra att deras egen beteckning är lite missvisande.
I Trakorien definieras själva tillvaron av ett bakomliggande språk såtillvida att det finns gudomliga ritningar för alla företeelser och varelser. Dessa ritningar kan men behöver inte vara dokument med streck på utan kan utgöras av bilder, runor, essenser, sagda ord, vävda mönster, musik - allt som kan avbilda eller representera något annat. Dessa representationer har det gemensamt att när ritningen ändras så ändras verkligheten, inte bara från tidpunkten då ändringen sker utan även bakåt i historien. Tillvaron ÄR helt enkelt representationen. Trollkarlen Shagul anar detta och berättar i Svavelvinter för vindhäxan Silvia Miranda att: "Du var en man vid namn Ramilard tills det bestämdes annorlunda --- Det var berättarna som ändrade dig, raderade och skrev om och nu har du alltid varit en kvinna." Det spännande i sammanhanget är att Shagul har helt rätt: jag beskrev till att börja med mycket riktigt karaktären* Silvia Miranda som en man vid namn Ramilard men ändrade mig halvvägs in i boken, gick tillbaka och gjorde nödvändiga ändringar. Exempelvis fick Ramilards partner också byta kön och bli vävaren Philobus.
Det är så jag föreställer mig att de Trakoriska gudarna kan ändra ett redan passerat skeende. Historien hoppar inte tillbaka i tiden och spelar upp sig på nytt som i filmen "The Butterfly Effect" utan ändras bara precis så mycket som behövs, från nutid och bakåt i ett svep. Det är kontinuiteten som är det styrande snarare än orsak-verkan-kedjor, just som när man går tillbaka och ändrar i en roman. Tänk er att man lyfter hörnet på en matta där angränsande partier av mattan också måste lyftas för att mattan ska hålla ihop. Ju större angränsande delar av mattan som måste lyftas, ju tyngre blir det att ändra på en punkt, dvs att lyfta hörnet. Jag återkommer till detta.
Vissa präster i Trakorien betraktar alltså historien och tillvaron som en redan skriven berättelse. Den främsta drivkraften hos Shagul är dock att han vägrar att vara en karaktär i en redan skriven historia. Han vill vara "Mannen utan öde" och har därför stulit sin egen runa så att gudarna inte längre kan påverka honom eller ens vet var han är. Det intressanta är att Shagul just ÄR en karaktär i en redan skriven berättelse, nämligen i min romanserie (snart i alla fall) och han vet alltså om det. Därmed blir jag, författaren, hans huvudmotståndare. Jag kommer att spela mer på denna metaaspekt i romanerna.
Tanken om att begreppen föregår verkligheten är gammal och exempelvis känd från Platons idélära. Alternativet är att verkligheten finns oberoende av begreppen och att dessa snarare uppstått som samlande benämningar på observerade företeelser. Idag tar nog de flesta för givet att det förhåller sig på det sättet men så är det alltså inte i Trakorien. Boken "Rosens Namn" av Umberto Eco anspelar delvis på den medeltida s.k. universaliestriden som bland annat gällde språkets förhållande till verkligheten.
Genom att språket spelar en så genomgripande roll för verkligheten i Trakorien så blir filosofiska diskussioner om språk och verklighet mer handfasta än i vår värld. Trollkarlar kan manipulera språket och därmed påverka verkligheten mycket konkret. Eftersom jag är road av språkteori så kommer olika personer och sekter i böckerna att representera olika filosofiska inriktningar. Shagul är exempelvis Nietzschiansk Existentialist. Jag beskriver honom naturligtvis inte med sådana ord i boken men kopplingen blir en måttstock för mig när jag skriver Shaguls dialoger och göranden. Den låter mig också norpa ett eller annat passande citat. Mer om detta i senare inlägg.
Bortom de språk som människor och varelser talar till vardags i Trakorien finns Det höga språket och Det låga språket. Det höga språket är de beteckningar som används av gudarna för att framställa verkligheten, orden som i själva verket ÄR verkligheten. Varelser inne i skapelsen kan inte förstå, tala eller ens höra det höga språket utan att tappa förankringen i vardagen, bli alienerade. Undantaget är drakarna som är av äldre stam och har en speciell uppgift i världen men inte ens de får använda det höga språket hur som helst. Mer om drakar och det höga språket senare. Det låga språket vet man inte så mycket om, men det beskrivs som alla språks gemensamma nämnare, något som gör så att varelser överhuvud taget kan kommunicera. Vissa syntalder spekulerar i att det låga språket bara består i de logiska grunderna för påståenden, negationer, sant och falskt och språkliga operatörer som och/eller, ungefär som i ett programmeringsspråk. Andra hävdar att det låga språket helt enkelt är Kaklunen Logos, en varelse som likt en smittsam sjukdom infilterat allt levande för att möjliggöra kommunikation mellan individerna och som smittar vidare från generation till generation. Enligt denna tes pratar Logos med sig själv i oss. Mer om Kaklunerna senare.
Det sägs att HOXOH, det symmetriska namnet namnet på illusionisternas** stad, avbildar tillvaron "X", inklämd mellan det höga språket "HO", och det låga språket "OH". Fast illusionister pratar alltid så mycket strunt...
* Jag använder beteckningen karaktär för mina fiktiva personer och varelser i brist på ett bättre ord. Några retar sig säkert men det må vara dem förlåtet.
** Jag gillar inte beteckningen illusionist och kommer kanske att byta ut den så småningom. Hur som helst rör det sig om trollkarlar / filosofer som med sin konst söker luckra upp gränserna mellan namn och den verklighet dessa representerar. Det passar faktiskt ganska bra att deras egen beteckning är lite missvisande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
