Arbetsgång

Den här pyramiden dök upp i nätflödet. Min kommentar var att om detta vore bilden av ett träd så skulle jag vara ekorren Ratatosk som ständigt springer upp och ner med direktiv och budskap mellan delarna.

Jag är som ni vet mitt uppe i arbetet med publiceringen av romanen Vanderland. Just för tillfället har min redaktör Ola Wallin skickat tillbaka halva boken korrläst i omgångar utan att just hitta mycket annat än kommateringsfel och vissa käpphästar, såsom att ändra alla "ner" till "ned", särskriva "överhuvud" (taget) etc. Jag tänkte att arbetsgången kunde vara av intresse, inte minst för dem som själva funderar på att ge ut böcker. Detta är alltså mitt arbetssätt och andra gör säkert på andra sätt. Hitta det som fungerar för dig!

Skrivandet

1. Samla idéer
Redan innan något alls kan skrivas måste jag samla en viss osammanhängande volym idéer: allt ifrån scener, embryon till personer, platser, spännande företeelser, tanketeman etc. Det spelar ingen roll om det mesta sedan kastas eller helt omformas; leran måste helt enkelt ösas ut på bordet så att jag har något att börja knåda. Jag läser böcker, träffar folk som kan sådant jag tänker skriva om, skissar på papper och funderar tills jag känner att här finns substans till en roman.

Ett tips vad gäller research: jag har ännu aldrig träffat en akademiker eller förening som blivit irriterade över att jag vill prata med dem om deras specialområde. Tvärtom blir de oftast glada och kan lägga stor möda på att hjälpa till.

2. Lägg fast romanens grunder
Nästa steg är att grovt strukturera de många möjligheterna och bestämma vad romanen egentligen ska handla om när det gäller bakomliggande teman, handling och personers relationer och utveckling. Likaså är det läge att bestämma berättarröst och tempus. Första person presens är ger stor närhet och möjlighet att beskriva känslor, men "fångar" berättelsen i en person, medan tredje person preteritum – som i konfluxböckerna – ger berättaren frihet att hoppa runt, men i gengäld ökar distansen. Det här är ett jobbigt stadium för mig där idéerna svävar som ett asteroidsystem runt huvudet. Rent praktiskt brukar jag försöka fånga strukturen på en whiteboard när den väl samlat sig.

Stephen King avråder i sin bok om skrivandet att lägga fast en intrig på förhand. Han vill istället utgå från en vision eller situation som lockar honom och se vad det blir. Det fungerar säkert för honom och en del andra, men jag har sett många författaraspiranter köra fast efter sådär 120 sidor när de inte längre vet vart de ska ta vägen i berättelsen, så jag tycker inte att King ger ett bra generellt råd.

3. Kapitelstruktur
Jag brukar på ett tidigt stadium försöka slå fast en preliminär kapitelstruktur och skapa ett textdokument per kapitel – dessa kan senare ändras eller slås samman. Fördelen är att jag så snart en lös idé uppstår kan skriva ner den där den kommer att bli aktuell och därmed inte tappa bort den. Jag behöver förutom kapitelfilerna ett allmänt kladd-dokument för sådant som inte kan placeras ut och ett om personerna, där idéer om och beskrivningar av dem kan skrivas ner. Det viktiga är att alls ha ett system för att fånga idéer.

4. Själva skrivandet
Något av det svåraste med att faktiskt skriva texten är att hålla lagom styrsel så att man vet vart man är på väg utan att veta så mycket att arbetet blir tråkigt. Jag har funnit en bra arbetsmodell som jag liknar vid orientering: jag vet alltid vart jag ska hamna i berättelsen, men inte vilken väg jag kommer att välja. Jag har min stora struktur på whiteboard som förankringspunkt. När jag sedan påbörjar ett nytt kapitel så har jag tre underrubriker: först skrivandet där texten fylls på; sedan synopsis som på kanske tio rader berättar vad kapitlet ska mynna ut i och viktiga saker som måste fram; och till sist kladd som är de lösa idéer som jag tidigare samlat eller kommer på under gång. Synopsis delar jag ofta in i scener – tänk filmklipp.

När jag skriver försöker jag hålla driv framåt och inte stanna upp. Det gör inget om texten är rent av pinsam på detta stadium utan det viktiga är att ta sig igenom till slutet. Jag kan skriva "här ska miljöbeskrivning in" och gå vidare, men försöker att inte hoppa över hela, besvärliga kapitel eftersom allt detta tråkiga då kommer att återstå när jag är klar.

Redigeringen

5. Första utkast
När texten är skriven i första utkast återstår för mig kanske ett halvårs redigering eftersom jag vill att romanen ska vara så färdig som möjligt innan jag skickar den till förlaget. Först går jag alltid igenom texten själv, fyller i de bitar som saknas, stryker, förbättrar och kastar om ganska grovt.

6. Redaktörer / lektörer
När texten blivit begriplig och jag inte skäms för att visa den, så är det bra att få någon annans synpunkter på helheten. Jag har turen att besitta en handfull kunniga, villiga och orädda redaktörer, men brukar inte visa dem alla första utkast för att spara några av dem till olika stadier – de kan ju bara möta texten för första gången en gång.

Att vara lektör är en konst i sig (jag har också varit det). En värdefull lektör lägger kritiken på rätt nivå, dvs säger på detta stadium varken: "varför skriver du inte en sådan här bok istället" eller "du har stavat 'paralell' fel på sidan 235". Ambitionen bör istället vara: hur kan jag hjälpa författaren förbättra den befintliga boken i det stadium den nu befinner sig i. Personkemin är viktig. En god lektör måste kunna säga även obehagliga saker rakt ut, men på ett respektfullt och sakligt sätt. Han eller hon måste också kunna acceptera att författaren alltid har sista ordet. Snälla eller insmickrande lektörer saknar värde och är mest slöseri med allas tid.

Lektörer har åsikter, vilket de förstås ska ha, men ibland tycker de inte likadant som varandra eller som du. Var inte rädd för olika åsikter. Lyssna till omdömen utan att ta det personligt och kom ihåg att det är din text och ditt beslut vad som ska göras. Om flera lektörer tycker likadant ligger det förmodligen något i vad de påpekar.

7. Redigeringsrundor
När man bygger ett nytt kök börjar man inte med att måla dekoren, utan drar först ledningar, sätter upp skåp, spacklar och målar först därefter. På samma sätt måste redigeringen med en romantext göras i en viss ordning. Partier kanske bör kortas, strykas, utökas eller kastas om, och dessa grövre korrigeringar görs lämpligen innan man börjar detaljsanera och sminka formuleringar. Det är surt att kasta stycken man som författare lagt mycket tid och möda på så spara putsningen till sist. Det är därför man under skrivandet heller inte bör lägga för mycket tid på enstaka kapitel utan hellre skriva vidare. Bortsett från det nesliga i att kanske tvingas kasta "färdiga" textavsnitt, så blir dessa välslipade kapitel ofta välslipade på olika sätt så att de inte passar ihop fast de är fina var för sig. Går man istället igenom alltsammans gång på gång så blir enhetligheten större.

Rent konkret brukar jag ge mina redaktörer direktiv: "den här gången vill jag att ni tänker på dramaturgin, men struntar i formuleringarna" etc. På detta sätt växer texten successivt fram och är ofta förvånansvärt mycket bättre i slutversion än i första utkast.

Publiceringen

8. Förlagets korrläsning
Jag har till all lycka en upparbetad kontakt med det utmärkta förlaget Ersatz. Ofta har vi satt ett leveransdatum och de får texten så färdig så långt jag och mina lektörer förmått. Nu vidtar förlagets korrläsning, den fas jag just nu befinner mig i när det rör romanen "Vanderland". Ola Wallin påpekar naturligtvis formuleringar han inte gillar, men jag som författare får alltid ta ställning till ändringsförslag. Han ändrar som jag sade "ner" till "ned". Man kan tycka att dessa former är likvärdiga – båda är godkända i SAOL – men här kommer en viktig aspekt in som bara förlaget kan tillföra: konsekvensen. Ola Wallin vet vilka ord vi använt i tidigare böcker i serien, när vi använt stor bokstav, särskrivning (av exempelvis ord som "inatt") etc.

9. Avtal
Avtal ska förstås skrivas med förlaget. Jag och Ersatz har sedan tidigare enats om en avtalstext som bygger på det gamla, ej längre gällande centralavtalet mellan SFF och SBF från 1993. Enligt avtalet får jag som ersättning royalty enligt fastställda procent på det s.k. F-priset, dvs det pris bokhandlarna betalar förlaget. Procentsatsen varierar för exempelvis inbunden utgåva, pocket, e-bok etc. Ett blygsamt förskott utbetalas vid manusleverans och sedan kommer ersättning i mars för föregående år baserat på försäljning. Vad gäller romanen Svavelvinter har vi en annan ersättningsmodell eftersom den romanen var utgiven sedan tidigare: vi delar nettovinsten 50-50 sedan omkostnader betalats.

10. Omslag och andra bilder
Omslaget är nästan det roligaste med en roman. Martin Bergström har illustrerat omslagen på alla fyra delarna i konfluxsviten. Jag föreslår motiv som vi sedan diskuterar och när man får se första utkast är det närmast julafton. I mina böcker tillkommer kartor innanför pärmarna och för dessa står spelföretaget "Fria ligan" som ger ut spelet Svavelvinter baserat på mina romaner. Titelns typsnitt, liksom skorpionerna på bokryggarna är hämtade ur en världsatlas från 1500-talet som Ola Wallin har hemma.

11. Kringtexter
Förutom själva romantexten skriver jag förslag till baksidestext, synopsis av den tidigare boken (eftersom Vanderland fortsätter efter Vredesverk), tack till de som hjälpt mig samt dedikation. Jag upprättar också ett personregister i bokens slut.

12. Agentens material
Eftersom jag sedan ett år har avtal med Brandt New Agency så skriver jag en synopsis av den nya boken vilket de kan översätta och använda för att presentera boken för förläggare i andra länder. Ibland vill de också ha texter om mig som person.

13. Personfoto
Det finns ett foto av undertecknad i böckerna. Dessa foton kan ibland kännas som pinsamheter, ungefär som att höra sin egen röst från en inspelning. Fotografer är konstnärer som inte sällan har idéer om vem du är som inte helt stämmer med din självbild.

Marknadföringen

Tar vi en annan gång.

Vredesverk som e-bok

Nu finns äntligen Vredesverk, tredje delen i romanserien, som e-bok hos de stora nätbokhandlarna. Om jag har förstått förlaget rätt så var det ursprungliga problemet att man uppgraderade sin programvara så att filerna blev för moderna för de centrala förlagssystemen. Sedan kunde man inte gå tillbaka.

Gúttura för ett rykande slagfält

Nu har jag skrivit text till fem av åtta sånger på Christian Älvestams Svavelvinter-skiva och han har satt musik till två av dem. I ett av fallen fick jag musiken först.

Min ambition är att samtliga sånger ska kunna ha sjungits på Marjura av olika människor och varelser inom romanernas tidsrymd. Det är riktigt skojigt – jag känner miljöerna såpass bra att jag kan skriva texterna från ett annat perspektiv än det som finns i romanerna. Det är är alltså sånger som kan ha sjungits där romanens läsare inte fanns på plats.

Senast var barden Shopachinkas gamla slagdänga Gúttura för ett rykande slagfält på tapeten – ni vet sången där knekten hånar sina offer och gläds åt att ha överlevt ett fältslag, samtidigt som han vet att det snart är hans tur att ledas iväg. Jag tänker mig den klassiska dansen med döden som återges på våra egna medeltida målningar. Christian är lite konservativ när det gäller titlarna så sången kommer förmodligen inte att heta Gúttura, men vi andra vet ju vad det är frågan om. Här ett utdrag, direktöversatt från gammeljori:

Den dräng som i gårdagens solsken drog plogen

nu spricker som frukt av förruttnelse mogen

Den herre som trodde att jorden var hans.

nu leder honom döden i ringlek och dans

Blodet som levde – nu levrar det sig

i kroppar, på krakar som fruktade döden och fruktade mig.

Fortfarande återstår en hel del arbete med både texter och musik, men det är ett kul sidoprojekt!

Filmmanus, någon?

Känd filmtyckare i goth

Eftersom jag nu skrivit klart konfluxsviten så är frågan vad jag ska ta mig an härnäst. Jag ägnar våren åt att pröva lite nya saker för att se hur det känns. Bortsett från att jag skriver låttexter till metalbandet Svavelvinters nästa platta så tänkte jag försöka skriva minst en novell och redigera om Svavelvinter – första boken i sviten – för att försöka göra den lite lättare att komma in i. Jag tänker därvid inte ändra så mycket i sak utan mer se över exposition och disposition.

En annan tanke som jag har lekt med är att försöka skriva ett filmmanus. Min inställning är som den var inför romanprojektet: varför inte? Jag är mycket förtjust i film, och särskilt i film av bröderna Coens typ med bra skådespeleri, bra repliker och bra story. Ibland har jag fått känslan av att svensk film kan vara lite slapp i jämförelse, men det ska genast sägas att jag inte ser så mycket svensk film. För att få tips stämde jag igår träff med Simon J Berger i Stockholm, liksom jag själv medlem i rollspelarnas informella illuminati och frimureri. Jag ville höra hur en skådespelare ser på manus och deras framväxt och om han tycker att detta över huvud taget är en bra idé. Några lärdomar från mötet:

* Till skillnad från en roman är ett manus inte ett enmansprojekt utan ett samarbete mellan flera parter, vilket jag redan utgått från
* Tillkomsten är inte att skriva ett färdigt manus genast utan att ställa samman ett synopsis, försöka intressera en producent eller regissör för idén och gemensamt söka medel för manusutveckling hos Svenska filminstitutet, lön för arbetet helt enkelt. Sedan är det inte alls säkert att ett utvecklat manus någonsin blir film ändå beroende på olika omständigheter.
* Nästa steg är att skriva ett mer grundläggande synopsis där filmens alla scener finns med som rubriker. Först därefter skrivs replikerna.
* Jag undrade om skådespelare ogillar "färdiga" repliker och vill ha visst utrymme för eget skapande, men Simon sade glädjande nog att det är precis tvärtom: skådespelaren vill ha så färdiga och skarpa repliker som möjligt, även om de förstås sedan anpassas. Det är glädjande därför att jag egentligen mest av allt längtar efter att skriva just repliker med skärpa och viss teatralitet – jag nämnde serien Deadwood som exempel, en utmärkt serie som jag tycker lika gärna kunde ha handlat om Västernorrland på 1800-talet.
* Det finns ett sug efter bra manus i branschen. Jag jämförde med situationen för romaner, där det skrivs väldigt många romaner i jämförelse med hur många som förlagen ger ut, men motsvarande tycks inte gälla för filmmanus, vilket också var glädjande att höra. Naturligtvis måste manuset vara bra för att komma ifråga och någon annan ambition vill jag heller inte ha.
* Det finns manustävlingar som man kan hålla koll på.
* Simon var på det hela taget mycket uppmuntrande.

Mina planer rör sig alltså inte om en filmatisering av mina trakoriska böcker om någon trodde det, utan mer om ett kammarspel i modern tid. Jag är framförallt intresserad av samspelet mellan några få personer under pressade omständigheter, men avslöjar inget mer för tillfället. Vi får se hur det blir, men att fila på synopsis känns lockande.


Ps. Jag har varken lagt ifrån mig Trakorien eller romanskrivandet för framtiden. Det vore bara kul att pröva lite annat som omväxling. Ds

Tapestry

Jag hörde en av mina gamla favoritsånger idag, Tapestry på skivan med samma namn av Carol King. När jag verkligen lyssnade på texten insåg jag hur mycket sången påverkat mitt skrivande: Bildväven som ändrar sig, visar hela världen och våra liv i berättelser och sedan faller sönder finns där. Stroferna om främlingen i sin mångfärgade kläder som söker något utan att veta vad, sträcker sig efter något gyllene utan att nå det, måste vara Uroboren som sedan sätter sig på en sten vid dödsrikets flod. Det finns många fler anspelningar som jag inte riktigt kan berätta om innan ni läst sista boken i serien. Carol King använder den sortens allitteration i texten som jag själv är mycket förtjust i och som rikligt förekommer i äldre nordisk diktning. Samma melankoliska underton finns också hela tiden med.

Förslag: Just när ni läst ut Vanderland, sätt då på sången Tapestry och lyssna till texten som en slags eftertext till serien.



Tapestry
Carol King

My life has been a tapestry of rich and royal hue
An everlasting vision of the ever-changing view
A wondrous, woven magic in bits of blue and gold
A tapestry to feel and see, impossible to hold

Once amid the soft silver sadness in the sky
There came a man of fortune, a drifter passing by
He wore a torn and tattered cloth around his leathered hide
And a coat of many colors, yellow-green on either side

He moved with some uncertainty, as if he didn't know
Just what he was there for, or where he ought to go
Once he reached for something golden hanging from a tree
And his hand came down empty

Soon within my tapestry along the rutted road
He sat down on a river rock and turned into a toad
It seemed that he had fallen into someone's wicked spell
And I wept to see him suffer, though I didn't know him well

As I watched in sorrow, there suddenly appeared
A figure gray and ghostly beneath a flowing beard
In times of deepest darkness, I've seen him dressed in black
Now my tapestry's unraveling - he's come to take me back
He's come to take me back

Rökaren i Clusta Noba

Tävlingen om att befolka Clusta noba är avgjord! Jag och Jerry Lasota, som just skriver spelmodulen om den femte konfluxen, har läst igenom alla de femton inskickade bidragen. Bland många utmärkta alster har vi enats om en vinnare som vi tycker dels fyller sin funktion, dels har en omisskänneligt trakorisk klang med udda idéer:  
Freke Räihäs "Brosk och rökdimma"
Freke har alltså ett signerat exemplar av spelmodulen att vänta när den dyker upp senare i år. Grattis! Ett utdrag:

"För innevånarna på Clusta Noba är han därför känd endast som 'Rögen'. I hemtrakterna är han sedan decennier bortglömd och hans egendom splittrad som vite för obetalda skulder. På ön försörjer han sig endast genom att rökkonservera de få liv som kan fiskas ur de kringliggande vattnen och som fiskarna själva inte tar hand om. Mäster Rögen är minst sagt färgad av sitt yrke. Han löper en dryg famn från sina blötkängor men rör sig krokigt och vajande som en giftorm. Efter flera livstider betraktande den särskilda process som sker i rökstugan har även mäster själv konserverats så till den grad att han tycks bestå endast av segt, inrökt brosk."

Bortsett från det vinnande bidraget inkom många goda idéer varav flera kommer att användas i spelmodulen. Några passar inte på Clusta Noba men väl på Marjuras storland. Jag har lämnat till Jerry att välja ut och passa in såsom han finner för gott sedan vi tillsammans diskuterat uppslagens användbarhet. Därvid kommer han att ändra och omforma efter behag – om någon misstycker till detta så säg till redan nu. Alla som bidragit med idéer som faktiskt används kommer att nämnas i modulen som tack.

Jag fick lite dåligt samvete eftersom flera bidrag var utmärkta men inte passar in riktigt på Clusta Noba såsom byn framställs romanen, medan de exempelvis kunde ha platsat i Trakorien. Detta beror delvis på att ingen annan än jag själv (och Jerry och några till) tagit del av framställningen ännu, så det var inte så gott för er att veta. Jag hoppas att ingen blir gramse för den sakens skull utan hade nöje av att fabulera ändå. Tack ska ni ha!

Jag återkommer förmodligen med den sedvanliga tävlingen när publicering av Vanderland närmar sig.

Vanderland till förlaget!

För bara fem minuter sedan blev jag klar med sjunde versionen av Vanderland, vilket också är den jag kommer att skicka till Ola Wallin på mitt förlag Ersatz imorgon (dvs idag). Det känns väldigt omtumlande – både roligt, sorgligt och lite skrämmande eftersom jag har levt med Trakorien under trettio år. Nu är det ju inte otroligt att jag kommer att återvända igen, då med helt nya berättelser, men Den femte konfluxen får nog vara ett avslutat kapitel för min del nu (lämnar dock en öppning för eventuella filmmanus, översättningar, TV-serier, operor, dataspel m.m. ;-)).

Närmast väntar kartritning, förlagets korr, sättning, formgivning etc och sedan ska det bli väldigt kul att höra läsarnas omdömen i juni och åka till bokmässan i september med hela serien avslutad för att ta emot jubel / tomater.

Som jag sagt tidigare ska jag härnäst prova lite nya idéer, men också avsluta en del påbörjade projekt.

Godnatt, Trakorien för denna gång!