Imorgon ska jag träffa en samling kufar (bland vilka jag inräknar mig själv) under Upsalafandoms 148:e pubmöte. Sådana möten går av stapeln den första tisdagen i varje månad på Williams pub i Uppsala och är alltid mycket intressanta eftersom man aldrig vet vem man kommer att träffa eller vad man kommer att prata om. Det gemensamma för deltagarna är att de är entusiaster när det gäller fantastik. Den enda regel jag har lyckats urskilja är att man stjäl stolen för någon som lämnar den för att uppnå viss cirkulation i umgänget.
Jag har ett särskilt gott öga till entusiaster, särskilt de som brinner för sina intressen på långt avstånd från medialjus, mässor, estrader och stora arvoden. Mina hjältar publicerar essäer i obskyra tidsskrifter, leder ungdomskörer, driver specialbutiker, spelar engelsk horn i orkester, dansar bakom stjärnorna, översätter poesi, ägnar sig åt barnteater eller performance art i Borås. Kanske samlar de rekvisita från pilsnerfilmer eller autografer av vänsterhänta skulptörer på fritiden.
När jag tar del av på kulturprogrammen i riksmedia möter jag sällan dessa mina närmaste utan matas istället med det förväntade och uppburna, såsom det framförs av de etablerade. Oftast blir det bestående värdet begränsat och det av flera skäl:
(1) Fokus hos de etablerade har vanligtvis sedan länge flyttats från idé och verk till personkult, status och pengar,
(2) Konstens roll är att ge nya oväntade perspektiv snarare än att befästa det kända och sanktionerade. Förlag satsar av företagsekonomiska skäl mer på sådant de tror kommer att sälja, dvs sällan på det oprövade och nyskapande. Mer av samma för dock sällan tanken framåt.
(3) De etablerade tenderar att ängslas över förlusten av sin gynnade ställning och föredrar status quo framför nytänkande och förändring.
(4) Min tro på Bourdieu låter mig alltför tydligt tolka den tidsbundna symbiosen mellan Fält och Habitus för att kunna respektera förment objektiva bedömningar av konstnärlig kvalitet.
(5) *Infoga valfri käpphäst*
Till SVT:s försvar ska jag medge ett undantag. Kanske någon minns serien "Hjärtats hjältar" som porträtterade just några av dessa hopplösa kufar på ett inträngande och respektfullt sätt.
Ibland lyckas faktiskt entusiasterna vilket alltid värmer mitt hjärta. Varken Baudelaire, Kafka eller Schubert levde lätta liv men nådde åtminstone posthum berömmelse. Nobelpristagaren i medicin 1983, Barbara McClintock, tillfrågades om hur hon orkat kämpa med sina försök om mobila gener under årtionden medan alla kollegor skrattade åt henne och svarade lakoniskt: "Jag visste ju att jag hade rätt." Den polske klassiske kompositören Górecki var i stort sett okänd tills hans tredje symfoni om förintelsen plötligt toppade listorna i England och det utan marknadsföring eller någon annan för mig begriplig förklaring. I jämförelse med framgångar framkrystade via de bombmattor av reklam som läggs av företag som Disney, Sony eller stora svenska bokförlag, ter sig sådana prestationer som skönhetsupplevelser i sig och betydligt mer angelägna.
Den verklighet aktiva inom författande, teater, forskning, dans och annan kreativ verksamhet lever i innebär ju för det stora flertalet en ständig kamp och ett olönsamt slit med något man brinner för. Ni som kämpar har alla min respekt oavsett om ni lyckas eller ej.
För de dagar när tungsinnet lägger sig över slitet och när tvivlandet på den egna förmågan gnager själen vill jag lämna några ord som alltid fått mig på gott kamphumör:
The Man in the Arena
Teodore Roosevelt, 1910
"It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat."
måndag 6 april 2009
onsdag 1 april 2009
Trakorisk teknologi
Min erfarenhet är att älskare av fantasy ofta är konservativa när det gäller teknologi även om gränserna luckrats upp på senare år. Förmodligen bottnar normerna i någon form av riddarromantik, kanske stadfäst genom Tolkiens beskrivningar. Faktum är att jag första gången själv beskrev Trakorien som feodalt - det var i inledningen till speläventyret Svavelvinter från 1987. När beskrivningen av Trakorien sedan blommade ut i ett eget häfte så fanns dock inte mycket kvar av det feodala eftersom mina egna intressen lutar mer åt renässans - upplysningstid.
Jag har försökt att anpassa teknologin jämfört med vår egen värld efter trakoriska förutsättningar men är som ni vet inte renlärig på något sätt. Vore jag det så skulle jag förmodligen försöka skriva autentiska historiska romaner istället.
Religion och tolerans
Min första aspekt är att Trakorien är polyteistiskt och därför tvingas tolerera många olika angreppsvinklar vad gäller världssyn och teori. I vår egen historia lade ju kristna dogmer ganska länge en kvävande hand över alternativt tänkande vilket i sig kan förefalla lite märkligt eftersom Bibeln vad jag vet inte innehåller så många beskrivningar av världens beskaffenhet om man bortser från skapelseberättelserna. Jag är ingen expert på ämnet men mycket av den forna kristendomens världsbild tycks härstamma från grekiskt tänkande snarare än från Bibeln. Märkligt är också att Islamska länder historiskt tycks ha varit mer toleranta än kristna grannar trots att Koranen ska vara Guds oförvanskade ord medan Bibeln snarare utgörs av människors vittnesbörd. Kanske säger Koranen inte så mycket om hur världen fungerar rent tekniskt?
Nu är trakorier ingalunda toleranta i sig utan det är snarare avsaknaden av en dominerande religiös dogm som tillåter mångfalden i tanke. Trakorier är helt enkelt rasistiska, intoleranta och förtryckande mot sina medmänniskor utan hänsyn till ras, tro, färg eller för den delen nationalitet, sexuell läggning eller politisk övertygelse. Alla som avviker från den egna gruppen är enligt trakoriern kvalificerade att förtryckas.
Sjöfart och handel
Trakorien är ett handelsrike där sjöfart dominerar som transportmetod. De karaveller och karacker som beskrivs i romanen Svavelvinter är hämtade från Colombus expedition medan galärer påminner om venetianska skepp. Jag har också lagt till lite mer exotiska farkoster såsom katamaraner.
Eftersom den dominerande ön Paratorna har en kommersiell religion och är helt inställd på handel så har jag låtit dem utveckla mer avancerad ekonomi än motsvarande period i vår egen historia. Man handlar alltså med såväl aktier som optioner och har inga problem med att ta ränta på utlånade medel. Ekonomin tillför kommersiell krydda i intrigen och låter mig också driva med vår egen giriga samtid.
Krut och vapen
Krut - i Trakorien "Cruta" - har alltid varit ett känsligt kapitel inom fantasy. Under 80- och 90-talen så var många allergiska till att införa krut i fantasy men samtiden torde vara mer tolerant. Eftersom Trakorien till stor del baserar sin rikedom på ett svavelmonopol så föreföll det naturligt att införa krut. Så var det INTE i de urspungliga spelen där svavlet bara användes för vinsvavling. Läget i böckerna är alltså att man just upptäckt krut men inte riktigt förstått vad man kan ha det till. Minering är känd men inte skjutvapen. I boken jag nu skriver på har man också just upptäckt destillering av brännvatten men använder det mest som teknisk sprit vid framställning av just krut. Eftersom Praanz da Kaelve har en viss insyn i Arsenalens kruttillverkning så har han märkt att drängarna dricker de starka dropparna för att bättre kunna uthärda sitt farliga arbete. Därför har han investerat i ett bränneri med tanken att kunna lansera spriten bland Tricilves levnadsglada ungfolk.
Flygning
Drakar flyger, så även hippogriffer och vissa demoner och magiska varelser. Alltså behövs ett luftförsvar. Jag föreställer mig kraftfulla kastvapen där missilerna består i metalltyngder sammankedjade med primitiv taggtråd som snor in sig i och river sönder vingar. Jag har också låtit trakorierna upptäcka varmluftsballonger även om dessa är opålitliga och sällsynta. Adelsmannen Klamender Gomba använder i uppföljaren till Svavelvinter en zepelond - en pumpaformad varmluftsballong som dras av dresserade albadorer. För lyftkraft används sylvoleum - den lättflyktiga lampoljan som utvinnes ur oljepilträd.
Under min rollspelstid fick jag de största protesterna när jag lät en äventyrare flyga en slags arkimedisk helikopter. Propellerskruven vevades för hand och farkosten drevs i önskad riktning genom att vinden leddes in i ett råsegel via trattar. Det hjälpte inte att jag förklarade att helikoptern aldrig skulle kunna flyga av egen kraft utan bara fungerade därför att en gud förbarmat sig över den vimsiga uppfinnaren.
Magisk teknologi
I en värld med trollkarlar borde förstås magin i första hand användas som tekniskt hjälpmedel. Så är emellertid inte fallet. I Trakorien är magi lynnig, ofta obegriplig och på det hela taget illa sedd. Det är snarare en nackdel för hantverkare och skrån att förknippas med magi.
Jag har försökt att anpassa teknologin jämfört med vår egen värld efter trakoriska förutsättningar men är som ni vet inte renlärig på något sätt. Vore jag det så skulle jag förmodligen försöka skriva autentiska historiska romaner istället.
Religion och tolerans
Min första aspekt är att Trakorien är polyteistiskt och därför tvingas tolerera många olika angreppsvinklar vad gäller världssyn och teori. I vår egen historia lade ju kristna dogmer ganska länge en kvävande hand över alternativt tänkande vilket i sig kan förefalla lite märkligt eftersom Bibeln vad jag vet inte innehåller så många beskrivningar av världens beskaffenhet om man bortser från skapelseberättelserna. Jag är ingen expert på ämnet men mycket av den forna kristendomens världsbild tycks härstamma från grekiskt tänkande snarare än från Bibeln. Märkligt är också att Islamska länder historiskt tycks ha varit mer toleranta än kristna grannar trots att Koranen ska vara Guds oförvanskade ord medan Bibeln snarare utgörs av människors vittnesbörd. Kanske säger Koranen inte så mycket om hur världen fungerar rent tekniskt?
Nu är trakorier ingalunda toleranta i sig utan det är snarare avsaknaden av en dominerande religiös dogm som tillåter mångfalden i tanke. Trakorier är helt enkelt rasistiska, intoleranta och förtryckande mot sina medmänniskor utan hänsyn till ras, tro, färg eller för den delen nationalitet, sexuell läggning eller politisk övertygelse. Alla som avviker från den egna gruppen är enligt trakoriern kvalificerade att förtryckas.
Sjöfart och handel
Trakorien är ett handelsrike där sjöfart dominerar som transportmetod. De karaveller och karacker som beskrivs i romanen Svavelvinter är hämtade från Colombus expedition medan galärer påminner om venetianska skepp. Jag har också lagt till lite mer exotiska farkoster såsom katamaraner.
Eftersom den dominerande ön Paratorna har en kommersiell religion och är helt inställd på handel så har jag låtit dem utveckla mer avancerad ekonomi än motsvarande period i vår egen historia. Man handlar alltså med såväl aktier som optioner och har inga problem med att ta ränta på utlånade medel. Ekonomin tillför kommersiell krydda i intrigen och låter mig också driva med vår egen giriga samtid.
Krut och vapen
Krut - i Trakorien "Cruta" - har alltid varit ett känsligt kapitel inom fantasy. Under 80- och 90-talen så var många allergiska till att införa krut i fantasy men samtiden torde vara mer tolerant. Eftersom Trakorien till stor del baserar sin rikedom på ett svavelmonopol så föreföll det naturligt att införa krut. Så var det INTE i de urspungliga spelen där svavlet bara användes för vinsvavling. Läget i böckerna är alltså att man just upptäckt krut men inte riktigt förstått vad man kan ha det till. Minering är känd men inte skjutvapen. I boken jag nu skriver på har man också just upptäckt destillering av brännvatten men använder det mest som teknisk sprit vid framställning av just krut. Eftersom Praanz da Kaelve har en viss insyn i Arsenalens kruttillverkning så har han märkt att drängarna dricker de starka dropparna för att bättre kunna uthärda sitt farliga arbete. Därför har han investerat i ett bränneri med tanken att kunna lansera spriten bland Tricilves levnadsglada ungfolk.
Flygning
Drakar flyger, så även hippogriffer och vissa demoner och magiska varelser. Alltså behövs ett luftförsvar. Jag föreställer mig kraftfulla kastvapen där missilerna består i metalltyngder sammankedjade med primitiv taggtråd som snor in sig i och river sönder vingar. Jag har också låtit trakorierna upptäcka varmluftsballonger även om dessa är opålitliga och sällsynta. Adelsmannen Klamender Gomba använder i uppföljaren till Svavelvinter en zepelond - en pumpaformad varmluftsballong som dras av dresserade albadorer. För lyftkraft används sylvoleum - den lättflyktiga lampoljan som utvinnes ur oljepilträd.
Under min rollspelstid fick jag de största protesterna när jag lät en äventyrare flyga en slags arkimedisk helikopter. Propellerskruven vevades för hand och farkosten drevs i önskad riktning genom att vinden leddes in i ett råsegel via trattar. Det hjälpte inte att jag förklarade att helikoptern aldrig skulle kunna flyga av egen kraft utan bara fungerade därför att en gud förbarmat sig över den vimsiga uppfinnaren.
Magisk teknologi
I en värld med trollkarlar borde förstås magin i första hand användas som tekniskt hjälpmedel. Så är emellertid inte fallet. I Trakorien är magi lynnig, ofta obegriplig och på det hela taget illa sedd. Det är snarare en nackdel för hantverkare och skrån att förknippas med magi.
torsdag 12 mars 2009
Drakar och Direktörer
Trakorien är som ni vet ett brutalkommersiellt rike. Allt söker sitt, från statsreligion och kejsare ner till minsta fördom och bondfångare på gatan. Därför är det alltid lika inspirerande att läsa om hur i vår värld VD för SEB Annika Falkengren och hennes närmaste underhuggare skor sig eller att höra hur Acta kapitalförvaltning vrider pengar ur trångbodda invandrare i Rosengård. Jag rörs när jag förstår att fantasy inte bara är fantasi utan faktiskt kan spegla en verklighet. Liknande skamlösa initiativ skulle i sanning rosas efter förtjänst i Tricilve och kommer med all sannolikhet att omnämnas i krönikorna fast under omskrivna namn.
Inspiration i all ära således men ska man samtidigt fördöma alla dessa girigbukar i deras egenkära snikenhet – mentalt klassa dem som skurkar och inget annat? Personligen har jag svårt att låta bli. Jag måste få gorma och förbanna en stund för att lätta på en psykologisk ventil, men när trycket väl har pyst ut kan det vara tid för eftertanke. Jag tror egentligen inte att direktörers roffande är ett moraliskt problem. Därmed döljer fördömanden respektive avböner mer än de belyser. Frågeställningen är ju politiskt välkänd: en planekonomi av socialistisk typ förhindrar (i alla fall i teorin) dessa de rikas och egenälskandes excesser men hämmar ambitiösa individers drivkrafter och marknadekonomins urvalsmekanismer. En nyliberal ordning gynnar å andra sidan entrepenörer men släpper samtidigt rovdjuren lösa i hönsgården.
Min egen utgångspunkt är att direktörer, liksom i många avseenden entrepenörer och idrottsstjärnor, är hänsynslösa och måste vara det för att fullgöra sin funktion. De vill vinna och deras nytta för samhället grundas i deras vinnarinstinkt. Ingen vill se Zlatan eller Peter Forsberg ta hänsyn i en landskamp utan om domaren är vidsynt med reglerna så förväntar vi oss att stjärnorna utnyttjar utrymmet istället för att kliva tillbaka. Detsamma gäller entrepenörer och direktörer – min erfarenhet från internationellt affärsliv är att snällhet dessvärre inte har någon plats. Det här har man känt till i alla tider – inte minst i det historiska Italien som är min förebild för Trakorien.
Republiken Venedig överlevde under hela ettusen år, från 800-talet fram till Napoleontiden. Tack vare sitt skyddade läge i lagunen klarade de sig från invasion under hela denna period, bland annat när de ställdes mot Ligan i Cambrai som omfattade i princip hela resten av Europa: Påvedömet, Frankrike, Spanien och Tysk-romerska riket. Lika märkvärdigt var emellertid att republiken klarade sig undan inre sönderfall under så lång tid. Venedig var under hela sin livstid en stat inriktad på industri och handel, fylld av entrepenörer och direktörer får man förmoda – kort sagt potentiella Falkengrenare och Barnevikare i varje hörn. De fick utföra sina värv men hölls samtidigt noga på mattan. Lägg därtill de ständiga krigens venetianska krigsherrar och kondottiärer som säkert gärna hade förvandlat republiken till sitt eget furstendöme. Ändå klarade man sig. Nyckeln till Venedigs inre stabilitet var författningen där makten noga reglerades. Republikens Doge, motsvarande dess president, tillsattes exempelvis enligt närmast obegripliga procedurer med ett fyrtiotal primärval och regler för vilka som kunde väljas – allt utformat för att motverka maktmissbruk eller dynastibildning. Lika insiktfull men i längden mindre framgångsrik var Republiken Rom före Caesar. Under hela sin existens fruktade man två saker: att en tyrann skulle ta över republiken och att landet skulle invaderas av barbarer från norr. Båda farhågorna besannades och republiken togs med Augustus över av diktatoriska kejsare trots att författningen och samhällsmoralen hade varit helt inriktade på att förhindra just detta.
Parallellen till Trakorien? Där finns väl ingen stark författning undrar nu någon. Nä så är det nog. Räkna alltså inte med en tusenårig tillvaro för riket.
Vad lär oss då Italiens historia om våra egna direktörer? Jo att man kan och ska förvänta sig girighet, vinnarinstinkt och maktkamp från deras sort utan att bli särskilt förvånad eller upprörd. Dessvärre är sådana egenskaper ofrånkomliga för att direktörerna ska kunna utföra sina samhällsviktiga funktioner. Låt dem alltså hållas men begränsa mycket aktivt deras handlingsutrymme och kontrollera ständigt att de följer uppställda regler. Personligen har jag lättare att fördra en öppet girig Annika Falkengren som försöker höja sin årslön med två miljoner än en Annika Falkengren som med låtsad storsinthet avstår sin bonus. Förvänta ingen moral, ingen rimlighet i anspråken, inget samvete från en VD i ett storbolag. Det om något lär oss historien. Falkengrenarnas roll är att vara giriga på pengar, framgång och ära. Rollen hos styrelserna i SEB och andra storbolag är att rikta Falkengrenarnas egoistiska kraft så att den gynnar företaget. Företaget som juridisk person ser jag i enlighet med Joel Bakans ”The Corporation” närmast som en definitionsmässigt psykopatisk lönsamhetsmaskin. Alla vi andra, vi som är så många fler, ska sätta gränserna och efter förmåga tappa de hänsynslöst vinstdrivande på skattemedel. Alla i spelet har sin roll, inte att förblandas med de andras. Med dessa förutsättningar på plats bekänner jag mig till marknadstänkandets rollspel. "Snälla" direktörer vill jag däremot helst slippa se, det är dåligt rollspel - out of character.
Dualismen med motverkande och ömsesidigt reglerande roller är för övrigt inget främmande ens i naturen. Vårt skelett omsätts i sin helhet under några få år och byggs hela tiden om för att passa den aktuella belastningen. Det går till så att en celltyp som heter Osteoblaster ständigt bygger upp nya mikroskopiska benbalkar i den riktning som benet belastas. Parallellt med dem finns en annan celltyp kallade Osteoklaster, vars roll är att bryta ner ben så att det blir plats för nytt. Skapare och kaoskrafter i symbios alltså. Skapelsegudarna har liknande mekanismer på plats för Trakoriens benstomme. Varelser som drakar, trollkarlar och i viss mån direktörer river ner medan andra krafter bevakar och bevarar. Skapelsen har faktiskt funnits mer än tusen år så kanske vet de vad de gör. Kanske.
Inspiration i all ära således men ska man samtidigt fördöma alla dessa girigbukar i deras egenkära snikenhet – mentalt klassa dem som skurkar och inget annat? Personligen har jag svårt att låta bli. Jag måste få gorma och förbanna en stund för att lätta på en psykologisk ventil, men när trycket väl har pyst ut kan det vara tid för eftertanke. Jag tror egentligen inte att direktörers roffande är ett moraliskt problem. Därmed döljer fördömanden respektive avböner mer än de belyser. Frågeställningen är ju politiskt välkänd: en planekonomi av socialistisk typ förhindrar (i alla fall i teorin) dessa de rikas och egenälskandes excesser men hämmar ambitiösa individers drivkrafter och marknadekonomins urvalsmekanismer. En nyliberal ordning gynnar å andra sidan entrepenörer men släpper samtidigt rovdjuren lösa i hönsgården.
Min egen utgångspunkt är att direktörer, liksom i många avseenden entrepenörer och idrottsstjärnor, är hänsynslösa och måste vara det för att fullgöra sin funktion. De vill vinna och deras nytta för samhället grundas i deras vinnarinstinkt. Ingen vill se Zlatan eller Peter Forsberg ta hänsyn i en landskamp utan om domaren är vidsynt med reglerna så förväntar vi oss att stjärnorna utnyttjar utrymmet istället för att kliva tillbaka. Detsamma gäller entrepenörer och direktörer – min erfarenhet från internationellt affärsliv är att snällhet dessvärre inte har någon plats. Det här har man känt till i alla tider – inte minst i det historiska Italien som är min förebild för Trakorien.
Republiken Venedig överlevde under hela ettusen år, från 800-talet fram till Napoleontiden. Tack vare sitt skyddade läge i lagunen klarade de sig från invasion under hela denna period, bland annat när de ställdes mot Ligan i Cambrai som omfattade i princip hela resten av Europa: Påvedömet, Frankrike, Spanien och Tysk-romerska riket. Lika märkvärdigt var emellertid att republiken klarade sig undan inre sönderfall under så lång tid. Venedig var under hela sin livstid en stat inriktad på industri och handel, fylld av entrepenörer och direktörer får man förmoda – kort sagt potentiella Falkengrenare och Barnevikare i varje hörn. De fick utföra sina värv men hölls samtidigt noga på mattan. Lägg därtill de ständiga krigens venetianska krigsherrar och kondottiärer som säkert gärna hade förvandlat republiken till sitt eget furstendöme. Ändå klarade man sig. Nyckeln till Venedigs inre stabilitet var författningen där makten noga reglerades. Republikens Doge, motsvarande dess president, tillsattes exempelvis enligt närmast obegripliga procedurer med ett fyrtiotal primärval och regler för vilka som kunde väljas – allt utformat för att motverka maktmissbruk eller dynastibildning. Lika insiktfull men i längden mindre framgångsrik var Republiken Rom före Caesar. Under hela sin existens fruktade man två saker: att en tyrann skulle ta över republiken och att landet skulle invaderas av barbarer från norr. Båda farhågorna besannades och republiken togs med Augustus över av diktatoriska kejsare trots att författningen och samhällsmoralen hade varit helt inriktade på att förhindra just detta.
Parallellen till Trakorien? Där finns väl ingen stark författning undrar nu någon. Nä så är det nog. Räkna alltså inte med en tusenårig tillvaro för riket.
Vad lär oss då Italiens historia om våra egna direktörer? Jo att man kan och ska förvänta sig girighet, vinnarinstinkt och maktkamp från deras sort utan att bli särskilt förvånad eller upprörd. Dessvärre är sådana egenskaper ofrånkomliga för att direktörerna ska kunna utföra sina samhällsviktiga funktioner. Låt dem alltså hållas men begränsa mycket aktivt deras handlingsutrymme och kontrollera ständigt att de följer uppställda regler. Personligen har jag lättare att fördra en öppet girig Annika Falkengren som försöker höja sin årslön med två miljoner än en Annika Falkengren som med låtsad storsinthet avstår sin bonus. Förvänta ingen moral, ingen rimlighet i anspråken, inget samvete från en VD i ett storbolag. Det om något lär oss historien. Falkengrenarnas roll är att vara giriga på pengar, framgång och ära. Rollen hos styrelserna i SEB och andra storbolag är att rikta Falkengrenarnas egoistiska kraft så att den gynnar företaget. Företaget som juridisk person ser jag i enlighet med Joel Bakans ”The Corporation” närmast som en definitionsmässigt psykopatisk lönsamhetsmaskin. Alla vi andra, vi som är så många fler, ska sätta gränserna och efter förmåga tappa de hänsynslöst vinstdrivande på skattemedel. Alla i spelet har sin roll, inte att förblandas med de andras. Med dessa förutsättningar på plats bekänner jag mig till marknadstänkandets rollspel. "Snälla" direktörer vill jag däremot helst slippa se, det är dåligt rollspel - out of character.
Dualismen med motverkande och ömsesidigt reglerande roller är för övrigt inget främmande ens i naturen. Vårt skelett omsätts i sin helhet under några få år och byggs hela tiden om för att passa den aktuella belastningen. Det går till så att en celltyp som heter Osteoblaster ständigt bygger upp nya mikroskopiska benbalkar i den riktning som benet belastas. Parallellt med dem finns en annan celltyp kallade Osteoklaster, vars roll är att bryta ner ben så att det blir plats för nytt. Skapare och kaoskrafter i symbios alltså. Skapelsegudarna har liknande mekanismer på plats för Trakoriens benstomme. Varelser som drakar, trollkarlar och i viss mån direktörer river ner medan andra krafter bevakar och bevarar. Skapelsen har faktiskt funnits mer än tusen år så kanske vet de vad de gör. Kanske.
måndag 9 februari 2009
Svavelvinter® och Trakorien®
Idag fick jag färgglada dokument från Patent- och registreringsverket som visar att jag numera är stolt ägare till varumärkena "Svavelvinter" och "Trakorien". I praktiken spelar beskedet inte så stor roll för mitt skrivande men det kändes ändå skönt att äntligen få RGB på vitt efter att ha genomlidit fleråriga dispyter rörande ägandet till dessa ord och andra immateriella kvarlämningar efter romanen och de gamla spelen.
Företaget Riotminds har för sin del också ansökt om varumärket Svavelvinter men deras ansökan stöter nu automatisk på patrull. Återstår för hugade knorrare att formellt invända mot registreringen av mina varumärken inom två månaders tid, men eftersom ansökningarna tycks ha trillat igenom byråkratin på bara ett par dagar trots en inlämnad protest så är jag inte särskilt bekymrad.
Företaget Riotminds har för sin del också ansökt om varumärket Svavelvinter men deras ansökan stöter nu automatisk på patrull. Återstår för hugade knorrare att formellt invända mot registreringen av mina varumärken inom två månaders tid, men eftersom ansökningarna tycks ha trillat igenom byråkratin på bara ett par dagar trots en inlämnad protest så är jag inte särskilt bekymrad.
tisdag 6 januari 2009
Uppdateringar
Redan publicerade inlägg som uppdaterats:
1 feb, 2015 recensioner av Filmer och Böcker uppdaterade
9 April, 2009 Varumärket klart - se min slutkommentar
6 Jan, 2009 Om mina inspirationskällor avsnitt om Venedig
1 feb, 2015 recensioner av Filmer och Böcker uppdaterade
9 April, 2009 Varumärket klart - se min slutkommentar
6 Jan, 2009 Om mina inspirationskällor avsnitt om Venedig
måndag 5 januari 2009
Svavelvinterspel på Engelska
Svavelvinter och de andra spelkampanjerna kommer denna vecka att börja spelas som PBM på engelska med GURPS-regler. Den som är nyfiken på översättningar och händelseutveckling kan titta in på följande länk:
http://www.myth-weavers.com/forumdisplay.php?f=12627
http://www.myth-weavers.com/forumdisplay.php?f=12627
Kaklunen som skribent
Jag är utbildad i naturvetenskap och veterinärmedicin vilket kommit till stor användning under mitt skrivande. Inte minst så stammar många namn i Trakorien från anatomi och mikrobiologi. Emellertid brinner mitt hjärta idag varmare för kulturvetenskaperna. (Det visade sig senast för några dagar sedan när jag var på middag hos en god vän och hamnade nära en läkare av den där odrägligt självgoda sorten. Han avfärdade all humaniora som "icke-vetenskap", liknade dessa ämnen vid "djurs vältrande i sina egna subjektiva tyckanden" men hävdade att naturvetenskap däremot "beskriver verkligheten". I illa dolt raseri gick jag till motangrepp och undrade hur han överhuvudtaget kan vara säker på att hans verklighet existerar. Det visade sig att han räknade även matematik till humaniora så vi fick en intressant diskussion om huruvida en naturvetare får göra beräkningar rörande sina observationer.)
Problemet med humaniora är att den kräver stora mängder kunskaper och att jag har själv ett mycket dåligt detaljminne. Jag läser bok efter bok, mest om de historiska epoker som ligger Trakorien nära, men glömmer snabbt så gott som alla fakta. Jag kan som mest hoppas att en allmän känsla för sammanhanget stannar kvar.
Jag har försökt anpassa mitt skrivande till denna minnesbegränsning. Regelbundet plockar jag material från det jag läser men nästa gång jag redigerar samma text så har jag oftast glömt en del av bakgrunden. Istället fyller jag i med annat som ligger närmare i minnet. På så sätt byggs strukturen på med delar från olika håll i lager på lager och målas med detaljer som jag inte längre ens själv kan avkoda. Resultatet blir i sämsta fall obegripligt och då är det bara att stryka och börja om. I bättre fall så får kapitlen en slags arkeologiskt djup där varje företeelse knyter an till dolda källor som bara anas men förlorar sig i ett töcken, även för mig. Om metoden är bra eller dålig får andra avgöra men jag har inte så mycket annat att välja på med mitt dåliga minne. Jag ser mig som en virtuell kaklun - en varelse som samlar på sig delar av sådant den stöter på och kärleksfullt knådar samman dem till något nytt. Ett kul exempel var när jag i min egen text hittade följande sång på ett mystiskt germansk-klingande språk vilket jag genast misstänkte var taget någonstans ifrån men utan att minnas sammanhanget:
Uf eener Yrmensûle
stoent een abgot ungehure
Eftersom jag ofta byter ut vokaler eller hela ord så gav en direkt sökning ingen träff på Google men lite snokande visade att citatet kommer från en saxiska kejsarkrönika skriven på 1100-talet. Originalet lyder:
ûf ainer irmensiule
stuont ain abgot ungehiure
På en Irminsul (pelare)
stod en jättelik avgudabild
Detta hade jag alltså glömt men ändå gått vidare med tankegången om den magiska pelare som både anspelar på Kronolaben och en del annat i berättelsen. Efter denna arkeologiska djupdykning i min egen glömska fick jag en nytändning och läste vidare om ämnet med nya friska idéer.
Problemet med humaniora är att den kräver stora mängder kunskaper och att jag har själv ett mycket dåligt detaljminne. Jag läser bok efter bok, mest om de historiska epoker som ligger Trakorien nära, men glömmer snabbt så gott som alla fakta. Jag kan som mest hoppas att en allmän känsla för sammanhanget stannar kvar.
Jag har försökt anpassa mitt skrivande till denna minnesbegränsning. Regelbundet plockar jag material från det jag läser men nästa gång jag redigerar samma text så har jag oftast glömt en del av bakgrunden. Istället fyller jag i med annat som ligger närmare i minnet. På så sätt byggs strukturen på med delar från olika håll i lager på lager och målas med detaljer som jag inte längre ens själv kan avkoda. Resultatet blir i sämsta fall obegripligt och då är det bara att stryka och börja om. I bättre fall så får kapitlen en slags arkeologiskt djup där varje företeelse knyter an till dolda källor som bara anas men förlorar sig i ett töcken, även för mig. Om metoden är bra eller dålig får andra avgöra men jag har inte så mycket annat att välja på med mitt dåliga minne. Jag ser mig som en virtuell kaklun - en varelse som samlar på sig delar av sådant den stöter på och kärleksfullt knådar samman dem till något nytt. Ett kul exempel var när jag i min egen text hittade följande sång på ett mystiskt germansk-klingande språk vilket jag genast misstänkte var taget någonstans ifrån men utan att minnas sammanhanget:
Uf eener Yrmensûle
stoent een abgot ungehure
Eftersom jag ofta byter ut vokaler eller hela ord så gav en direkt sökning ingen träff på Google men lite snokande visade att citatet kommer från en saxiska kejsarkrönika skriven på 1100-talet. Originalet lyder:
ûf ainer irmensiule
stuont ain abgot ungehiure
På en Irminsul (pelare)
stod en jättelik avgudabild
Detta hade jag alltså glömt men ändå gått vidare med tankegången om den magiska pelare som både anspelar på Kronolaben och en del annat i berättelsen. Efter denna arkeologiska djupdykning i min egen glömska fick jag en nytändning och läste vidare om ämnet med nya friska idéer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
