Innebandy

Nu ett inlägg om sport. Jag har inte skrivit mycket om saken här på bloggen, men för mig har det alltid varit viktigt att röra på mig och sporten har dessutom satt en hel del spår i Trakorien. Främst har jag spelat innebandy och tennis genom åren och hoppas att kunna fortsätta ett tag till även om jag för tillfället tvingats till ett uppehåll pga knäproblem.

Bilden ovan föreställer RhabdoRana, ett lag som jag och pojkarna på bilden skapade år 1989. Jag står längst till höger på bilden (tro det eller ej) och bredvid mig står Johannes Gustafsson, sedemera svensk landslagskapten och innebandyproffs i Schweiz, vald till Sveriges (läs världens) bästa spelare 2001/2002. Diagonalt nere på andra sidan bilden sitter Marcus Svedberg, min dåvarande granne som jag kände bäst, idag barnläkare i Göteborg. Eftersom jag ännu inte hade några egna barn och alltid varit barnslig umgicks jag och och pojkarna. De gick med mina hundar, jag hjälpte dem med läxorna, de klippte gräs, vi spelade baseball, brädspel och innebandy. Detta var före dagens pedofildiskussioner och idag skulle en sådan relation förmodligen inte kunnat förekomma vilket är lite synd eftersom det var givande för alla och vi fortfarande har kontakt än idag, i detta år när pojkarna fyller 40. Tillsammans med min vän Jonas Blomberg startade jag samma år laget Loke i serien där vi alla spelade. Eftersom pojkarna var 14 och vi hade en 55-årig bandyspelare i laget så var åldersskillnaden 41 år. Vi vann serien första året och Loke finns fortfarande kvar. Som kuriosa kan jag nämna att jag idag också har kontakt med minst tre andra pojkar från samma gata, vilka emellertid var lite för unga för att tillhöra kärngänget: litteraturvetaren Jerry Määttä, konstnären Martin Tebus och musikern Andreas Johannesson.

RhabdoRana alltså – översatt till "Den strimmiga grodan" – Trakoriens främsta mördarsekt. Medlemmarna bär en skära och en vandringsstav som kan sammanfogas till en stridslie. Denna stridslie har sin förebild just i en innebandyklubba, ett exempel på min ibland bisarra humor.

Sporten dyker emellertid upp på fler ställen i böckerna. Huvudpersonen Praanz da Kaelve är tävlingsfäktare, dvs en idrottsman och han känner att han börjar bli för gammal för arenan, men vill inte erkänna det. Idrotten är en grym värld, ett kondensat av ett mänskligt liv där de bästa blomstrar under kanske femton år men sedan obönhörligen brädas av yngre förmågor. Ibland faller de för rent Thomas Kuhnska paradigmskiften, lite som stumfilmsstjärnorna när ljudfilmen fick sitt genombrott.

Storvreta
Jag valde att skriva detta blogginlägg just idag därför att den hittills störste innebandyspelaren genom tiderna, Mika Kohonen, precis fått sparken från sin klubb Storvreta, klubben jag länge hejat på. Kohonen har spelat i Storvreta under tio år, vunnit tre SM-guld och två champions cup med klubben, valts till världens bäste innebandyspelare fem gånger. Han innehar poängrekordet i den svenska högsta serien, har vunnit två VM-guld åt Finland etc, etc. Det är också en man jag aldrig har hört skylla en förlust på någon annan och som är ett föredöme för ungdomar. Faktum är att jag ett tag lekte med Mika Kohonen som förebild till just Praanz da Kaelve i böckerna. Alla dessa meriter betyder idag intet för Storvreta eftersom Kohonen nu anses vara för gammal, skadedrabbad och en belastning för klubbens utveckling. Andra, inklusive jag själv, anser att Kohonen har mycket kvar att ge, men så grym är idrotten. Själv var jag chef i myndigheter och företag under många år, men inget vidare i den rollen eftersom jag alltid har varit för blödig. Jag tycker synd om folk helt enkelt, kan inte ens kasta gamla missväxta krukväxter av lojalitetsskäl.

Jag började skaffa säsongsbiljett till Storvretas hemmamatcher eftersom mina gamla gatpojkar Lars Jonsson (längst till vänster på bilden) och Johannes Gustafsson kom att spela i klubben där de också avslutade sina karriärer och jag fortsatte sedan följa klubben. Det senaste året avstod jag säsongsbiljett vilket visade sig vara helt rätt eftersom resultaten varit usla. Dessutom tycker jag mig ha märkt att sporten inte gör mig till en bättre människa. Alla som spelat med mig vet att jag kan förvandlas till en varulv på planen och även på läktaren har jag betett mig så att ömtåligare människor flyttat på sig. Det känns inte riktigt bra. Storvreta är en klubb jag verkligen försökt gilla, fast det har varit svårt. Jag tycker aldrig att man har behandlat sina supporters med omtanke. Kringarrangemangen är ganska magra och jag skrev därför en gång brev till klubben med innebörden att jag kunde hitta på lite sånger och hejaramsor. Något svar fick jag aldrig utom från Upsala Nya Tidnings reporter som tyckte att det var en jättebra idé. Klubbens hemsida har därtill alltid haft en nordkoreansk touch där allt ständigt är frid och fröjd (Kohonens avpollettering nämns inte alls på sidan i skrivande stund och när nyheten väl kommer slår jag vad om att formuleringen blir något kastrerat i stil med att man "önskar Mika all framgång i hans fortsatta karriär".)

Jag tar från och med idag avstånd från Storvreta IBK. Praanz da Kaelve blir gammal och Mika Kohonen blir gammal, det är inte mycket att säga om den saken, men saker kan skötas snyggt eller svinaktigt och klubben har genom åren hanterat ett antal andra avpolletteringar på mindre snyggt sätt. Livet går vidare.