Trakiner och marackel

Nu har jag skickat en ansökan till Sveriges författarfond om arbetsstipendium. Medlen som delas ut kommer bland annat från biblioteksersättningar efter vad jag har förstått. Jag har aldrig tidigare sökt stipendium och hade nog inte gjort det nu heller om inte mitt förlag tipsat. När pengarna nu finns där och ska delas ut så finns det förstås ingen anledning till att inte söka dem och ett bidrag vore förstås välkommet. Om inte annat så kunde de få bidra till en studieresa till det Italien som jag läst och skrivit mycket om men där jag aldrig har varit.

Beslut fattas i maj.

I övrigt avslutade jag igår det första kapitlet av två-tre som utspelar sig i staden Isakra.

Slutspel för uppföljning

Jag sitter och klurar över situationen i Isakra där flera grupper sammanstrålar mot slutet av boken. Några saker som tål att fundera över:

* När kommer olika personer dit
* Vem känner vem och vilka träffas
* Vad blir den omedelbara effekten av mötet
* Vad tar sig olika personer för manade av vilka drivkrafter
* Vilka komplikationer uppstår
* Vad händer i Isakra som pekar framåt till nästa bok

Över huvud taget så är händelserna i staden Isakra viktiga för sista boken i vilken de flesta sedan reser vidare mot Marjura för att ägna sig åt konfluxer och slutuppgörelser.

En särskild problematik gäller några varelser som är kunnigare och mäktigare än andra. Det gäller helt enkelt att använda dem för att dela ut information, krafter och uppdrag men samtidigt hålla dem tillbaka utan att det blir för krystat på de sätt som den väldigt roliga websiten TV-tropes beskriver. Tuppen Koklai, Ghumgakk och i viss mån Uroboren är exempel på sådana varelser.

Jag har emellertid några användbara tyglar till hands:

* Världen förefaller vara skapargudarnas hobbyprojekt och förströelse. De vill inte få showen förstörd genom taffliga ingripanden av sina underhuggare. Det finns lagar som inte får brytas etc.
* Nastigast och flera andra antyder med religiöst grundad övertygelse att skådespelet måste få spelas ut i den takt och med den logik det kräver för att inte haverera som koherent sammanhang
* "Det finns ingen slump nära konfluxen" - mycket användbart för att motivera osannolika sammanträffanden ;-)
* Vox Ranzina dikterar vad som ska hända, eller snarare måste profetians rekvisit uppfyllas för att den ska kunna användas
* Icke auktoriserade gäster i världen jagas från scenen eller sätts på plats av mäktiga vaktmästare (aka Koklai som uttryckligen säger sig ha denna uppgift)

Jag känner överhuvud taget att det finns hopp om seriens avslutning.

Havstulipanaros

Jag började åter på ett nytt kapitel sedan avsnitten om Praanz da Kaelve klarats av och tyckte att inledningen kändes riktigt inspirerande:

"Havstulpanerna hade efter flera dagars paddlande över vindstilla hav baxat det levande skeppet Bladverk till Ardakveds bukt när en alkoholiserad tupp från Tricilve materialiserades på himlen. Fågeln slog några halvhjärtade slag med sina fåfjädriga vingar innan den föll ner genom lövridåerna för att dråsa i mellandäck med samma ljud som när en slaktare bultar motsträvig åsnestek. Där låg den flåsande i värmen tills Silvia Miranda fann den och bar ner den till trädets kajuta."

Att gripa till svärd och dö av svärd

VARNING - detta är ett makabert inlägg!

Det refererar en anatomisk diskussion mellan mig och döttrarna om hur man effektivast tar livet av sig med ett kort svärd av typen romersk gladius. läs inte vidare om ni inte vill!


Det finns som ni vet många vittnesbörd om hur människor dödar sig själva med svärd, men hur skulle det gå till rent praktiskt? Min utgångspunkt är att döden ska inträffa så snabbt och smärtfritt som möjligt med minsta möjliga risk för att man istället bara sårar sig själv illa så att man dels drabbas av utdragen plåga, dels riskerar att falla i sina fienders händer levande.

Samurajernas seppuku ("harakiri") faller lite vid sidan av ämnet eftersom det för samurajerna rörde sig om ett hårt ritualiserat självmord där fokus snarare låg på att med korrekt förfarande rädda äran än att få saken undanstökad.

Flera användbara skildringar kommer istället från romarna. Plutarkos säger exempelvis om Brutus självmord att denne "grep svärdshjaltet med båda händer och föll på spetsen så att han genomborrade sig själv". Att bara köra in svärdet i sin egen mage eller "kasta sig på det" utan större precision låter emellertid inte som en riktigt bra idé eftersom risken att skada sig icke-dödligt måste vara överhängande. Dessutom kan man fråga sig hur Brutus alls nådde svärdets grepp med spetsen mot buken eftersom en gladius var 65-70 cm långt, dvs hamnar utom räckhåll om man inte är en orangutang (pröva själva).

Att jag överhuvud taget funderar på denna makabra fråga beror förstås på en scen i boken som utspelar sig nära Tricilve. Nu sägs det på annan plats att man bara får bära svärd "av högst halvannan fots längd" innanför stadsmurarna utan tillstånd, dvs 45 cm, så personens svärd är förmodligen inte längre än så.

Jag beskriver i romanen emellertid en metod som jag tror är bättre: Man sätter svärdsspetsen i gropen alldeles ovanför bröstbenet och kör svärdet snett nedåt-bakåt antingen med handkraft eller genom att trycka svärdet mot något.
Fördelarna är flera:
* Svärdet styrs i rätt riktning av nyckelben och översta revben medan det i buken kan fara i väg och skära sönder andra organ som ger en långsam och plågsam död.
* Om bladet, liksom en gladius, är skarpslipat på båda sidor (vilket är fallet här) så skär eggarna av båda halspulsådrorna och andra stora kärlstammar nere i brösthålan. Det innebär att inget blod kommer till hjärnan så att man förlorar medvetandet inom några sekunder. Som veterinär har jag arbetat på slakterier och sett grisar avblodas just med ett stick i den s.k. bröstaperturen. De är förstås medvetslösa då.

Som sagt en makaber diskussion men av intresse för skrivandet. Ni kan fundera på vem som tar livet av sig men jag avslöjar naturligtvis inte om ni gissar rätt.

2012 års Guldgnomer till Svavelvinter!

Rollspelsplatsen Boningen har delat ut 2012 års Guldgnomer där Svavelvinter blev den stora vinnaren! Vinnarna röstas fram av webbplatsens besökare.

Årets kreatör: Fria ligan
Årets illustratör: Daniel Falck
Årets rollspel: Svavelvinter

Väldigt kul tyckte jag. Ett stort grattis till ligisterna och till Daniel som steg helskinnad ur lejongropen!