Ny metafysik, 2 - Livet och döden

Detta är som sagt en sammanfattning för det nya rollspelet. Andra delen av tre.

Livets former
Då han skapade livet spände guden Enki mellan sina fingrar en tetraeder, en kropp med fyra hörn och förkunnade att allt i skapelsen skall ges fyra aspekter. Till djur och människor gav han de fyra aspekterna eld, vind, sten och vatten. Så besitter allt levande en plats i Enkis tetraeder, en kombination av dessa fyra element. Den som exempelvis befinner sig närmare stenens aspekt är sävlig och tålig medan den som dras åt luftens aspekt är klartänkt men kall.

Enkis större tetraeder
Människornas och djurens tetraeder kan i sin tur ses som det vattennära hörnet av en större likadan kropp. I Enkis större tetraeder finns vid luftens aspekt de levande molnen, toteli och vindarna. De levande bergen återfinnes vid stenens aspekt och flamlingar, större eldandar och salamandrar huserar vid eldens hörn.

Det levandes anpassning och utveckling
Timatias levande varelser är ägnade att samleva med varandra och med sin omgivning. Allt levande är så beskaffat att det under livet anpassas till sina villkor och sina grannar och nedärver anpassningen till sin avkomma. Därför liknar skogens vargmän bestar och därför är stäppens tolgulder resliga och långklivande medan träskfolket har simhud mellan fingrar och tår och tänder som uttrar.

Den som tappar sitt sammanhang förvrids och förfaller snart till kropp och förstånd.

”Men den fördrivne är inget. Han tapparrr hår, växerrr getögon och klövar. Hans piss har ingen vittring och nosen blir ett bökartrrryne! Den som är i flocken är aldrig ensam, men den fördrivne leverrr utan kropp! Flocklösa vargmän har svultit sig. De har slitit sin buk till döds hellre än att tappa flocksinne. Så följer den starke sitt blod, men den svage flyr till Glachland bortom Pik Lunnula. Där krälar han med andra Glach. Glach äter sina döda, äterrr rötter, äterrr maskarrr som fallit ur egen tarrrm. Glach har inga mynt att betala en kroppsristare. Glach förstår inte att byta varorrr.”

Döden
Skaparnas undergudar bjöd alltså av lättja in kaklunen Libido i allt levande och uppmanade varelserna att föröka sig på egen hand för att uppfylla världen. Snart uppstod överbefolkning. Man hade helt enkelt inte tänkt på tillväxtens konsekvenser. Eftersom Libido redan spritts i allt levande så fruktade gudarna att man återigen skulle tvingas döda allt liv i världen. Då trädde den allvarliga döden fram och erbjöd sig att lösa problemet. Döden är inte en av skapargudarna men ingen känner varelsens ursprung. Avtal tecknades och döden skred till värvet. Gudinnan Ereshkigal sattes att härska över Dödsriket dit de döda förpassas för att inte störa livet. Somliga hävdar att hennes man Nirgal är döden men att han i denna funktion uppträder utan namn för att inga minnen ska skapas.

Hur dödsriket är beskaffat är svårt att helt säga. Ibland talar man om en gigantisk underjordisk grotta. Det sägs att den döde vandrar utför sju trappor för att nå en plats invid en stilla flytande flod. Somliga blir kvar där medan andra försvinner, kanske till domäner som hör till just deras religion kanske någon annanstans. Ingen vet säkert.

Sedan Ereshkigal väl skrivit in den dödes runa i sin bok kan den aldrig avlägsnas eller ändras. Den som dött är därför oåterkalleligt borta från de levandes värld. Benen må väckas av nekrokinetiska besvärjelser och anden kallas tillbaka för att svara på frågor, men den döde kan aldrig bilda nya minnen eller återfå livet. Det finns emellertid gott om sägner som berättar hur listiga varelser lurat Ereshkigal att skriva fel namn i sin bok eller avbrutit henne så att runan tecknats ofullständigt.